Irriterande volunteerdag igår. Först fick jag diskutera med Max lärare om huruvida jag skulle få lov att läsa med Max eller inte. Läser är det vi gör när vi hjälper till i klassrummet, vi sitter med en elev i taget och läser berättelser märkta med olika bokstäver. När en elev har läst tre berättelser i en bokstavsgrupp utan fel går de vidare till nästa. Varje elev sitter med mig i bara några minuter, så det handlar inte om några längre seanser.
Nej, sa läraren. Föräldern som hjälper till ska inte läsa med sitt eget barn.
Jaså, sa jag, men jag vill göra det. Det är enda gången under mina två timmar i klassrummet som jag får jobba med Max.
Nej, sa hon, det blir inte samma sak när föräldrar läser med sina egna barn. Ni kan läsa tillsammans hemma.
Ja det kan vi, sa jag, men för Max är det jättespeciellt när jag är i klassrummet och hjälper till och han vill läsa med mig.
Iskall blick. Hon är en sträng lärare, och hon är särskilt sträng mot föräldrar. Hon gillar nog inte föräldrar alls.
Han behöver bara läsa, sa jag, jag ska inte skriva ner resultatet, men jag vill att han ska läsa med mig.
Iskall blick igen.
Ok. Max, gå och läs med din mamma.
Seger!
Sedan, och som straff, fick jag sitta kvar i klassrummet efter den första lektionen och klippa ut 22 papperslejon medan klassen gick ut och hade idrott. Eller det var väl inte ett straff egentligen, hon hade bett mig göra det innan vår diskussion kom igång, men det kändes som ett straff.
Efter en liten stund kom lärarassistenten in och satte sig för att vässa pennor. Vi pratade lite grann om det ena och det andra.
Alltså, varför sitter jag här och klipper papperslejon åt ungarna? frågade jag så småningom. Borde de inte göra det här själva?
Han skrattade lite och sa nÃ¥got om “inte hunnit.”
Jaha, sa jag och la ner diskussionen, men fortsatte att fundera på vad vi höll på med. Såvitt jag kommer ihåg har jag aldrig någonsin fått någon pappersfigur klippt åt mig under alla mina år i skolan. Inte har jag fått någon penna vässad åt mig heller, men där satt vi, assistenten och jag, och vässade pennor och klippte ut papperslejon åt ettagluttarna.
Det tog nästan 45 minuter att klippa ut dem. Assistenten satt fortfarande och vässade pennor när jag gick.
Ja,det undrar man verkligen. Varför är det på detta viset och hur kommer det att sluta, det är precis det man undrar!
Jaa.. vad ska man saga.. Haller helt och fullt med dig.
Gud så intressant. Jag känner mig som hundra år men man undrar ju hur det kommer att gå.