Ingegerd Landström

För det mesta när jag har varit i Sverige känns det bra att åka därifrån. Jag rentav längtar efter att resa vidare, har fått min Sverigefix för den här gången och vill tillbaka till min älskade vardag igen.

Den här gången var det inte alls så. För att jag inte älskar min vardag längre. Och för att det här besöket känns oavslutat, det var så mycket jag inte hann med.

Jag hann inte hänga med mina föräldrar, min bror och mina vänner så mycket som jag ville och behövde. Jag plockade inga hjorton, badade inte i en sjö och vandrade med hundarna uppe på Dundret bara ett par gånger. Mina barn och jag åkte upp till Stora Sjöfallet över dagen, vandrade upp längs med Soldalsleden, stannade och fikade, vandrade vidare, vadade vingligt och barfota över en bäck. Solen sken hela tiden, det var knappt några insekter alls och just när vi kom tillbaka till bilen började det regna. Jag hade behövt en till sådan dag. Minst.

Jag hade behövt få vakna i min blåa bäddsoffa i min svala sommarstuga några tidiga morgnar till. Koka kaffe och slå på radion, läsa lite, kanske sticka några varv på det som ska bli en halsduk till Alicia. Sedan sätta mig i morgonsolen på det som förr, innan de flyttade iväg till äldreboendet, var mamma och pappas förstubro, med ännu mer kaffe och med tre stora, glada hundar virvlande omkring mig.

Jag hade behövt ta mig an något till gårdsprojekt tillsammans med min bror. Inte något stort, inte måla om huset eller så, men något litet. Kanske avsluta min ommålning av ett gammalt utedass som hör till gården, ett projekt jag påbörjade för flera år sedan och där bara lite slipning återstår innan jag kan börja måla. Klyva lite mer ved. Byta matta i hundgården. Nåt sånt.

Det faktum att jag åkt därifrån utan att göra allt detta är mer än bara en önskan; frånvaron av det känns i hela kroppen. Hur kan jag förklara det, det är som om något tagits ifrån mig. Som när man ser fram emot att äta den sista biten av en god efterrätt och så ber någon – t ex ens lilla barn – om att få den och man ger bort den förstås och sedan sitter man där vid middagsbordet med en tom tallrik och en obestämd känsla av förlust, av brist på avslut.

Kanske är det för att det här besöket har varit speciellt. Jag har känt att jag hör hemma där på ett sätt som jag inte gjort sedan jag flyttade därifrån för att börja plugga i Uppsala. Varje gång jag har återvänt har jag känt mig som en besökare, en som dyker ner i en värld och en vardag som inte längre är min.

Inte den här gången. Den här gången har skogen och fjällen och sjöarna varit mina lika mycket som någon annans och jag har mått så vidunderligt bra av att vistas i dem. Gården där jag växte upp, min närvaro där har varit, hur ska jag förklara det, okomplicerad kanske. Jag har suttit vid ett stort middagsbord omgiven av några av mina bästa vänner och deras barn och istället för den vanliga känslan av att vara en besökare har jag känt mig som en del av en gemenskap, omfamnad av människor som jag känt i större delen av mitt liv och som så självklart ger mig – och nu också mina barn – en plats vid bordet trots att jag för det mesta inte är där.

Det har varit vilsamt att landa så. Det har gjort det svårt att åka därifrån.

Jag har rest en del under jul och nyår. Till Kalifornien för att vara med mina barn, därifrån till Vancouver för en hockeyturnering och till sist åter till New York. Och eftersom det var just jultid var det barnfamiljer barnfamiljer överallt. Pyttesmå, fjunhåriga bebisar, två-åringar som inte fattar grejen med att sitta i egen flygstol när man kan sitta hos mamma, kluriga fem-åringar som gärna småpratar lite med stolsgrannen och åtta-åringar som är så stora och förståndiga och hjälper sin ensamåkande morsa med det ena och det andra och sedan lugnt och stillsamt kollar film hela resan. 

Alla sorters barn överallt och jag dog lite av att se dem, kunde inte låta bli att snegla åt deras håll. En gång var allt det där mitt, under en period i livet reste jag också med fjunig bebis, klängig två-åring  och glad fem-åring, och jag tyckte så mycket om det. 

Jag älskade att vara resegeneral – aldrig är man väl så mycket flockledare som när man reser på egen hand med med sina barn. Man måste ha järnkoll på allt och allting kan gå fel hela tiden. Någon springer åt ett helt annat håll, någon behöver kräkas eller kissa, någon blir tvärtrött och orkar inte ta ett steg till, någon glömmer en älskad leksak som MÅSTE återföras till ägaren, någon drabbas av allmän härdsmälta pga hunger/rastlöshet/syskon som retas och måste lugnas ner på ett snyggt sätt. Det är ofta varmt och kladdigt, man måste stå i långa köer och mekka sig förbi passkontroller och säkerhetskontroller och man måste vakta med sitt liv så att inget barn snuddar med sina fötter vid stolsryggen framför dem för då får man en sån jävla utskällning av personen som sitter i den stolen att man tappar tron på hela mänskligheten. Man måste ha med sig klädombyten och underhållning och extramat för ingen gillar flygplansmaten och alla är hungriga och allt ska vara packat på ett smart sätt för det slutar alltid med att man måste bära allting själv plus ett barn eller två som för tillfället inte orkar gå. Ens barn är som små presumtiva bomber som kan detonera när som helst och det är jag, bara jag, som ansvarar för att de inte ska göra det, att vi ska komma från plats A till plats B med livet och förståndet i behåll och helst också utan att bli hatad av alla medpassagerare. 

Jag var så trött ibland på de där resorna att ett vänligt ord från en medresenär om “fina barn” kunde få mig att börja gråta, men som jag älskade det. Jag kände mig så kompetent som morsa och jag var så stolt över min ljuvliga, lilla flock och så tacksam de gånger alla jobbade åt samma håll och hjälptes åt så gott det gick.

Vi hade ofta så himla roligt. Allting var så spännande, vi var antingen på väg till Sverige eller på väg hem och vi såg lika mycket fram emot båda destinationerna. Och känslan av stillsam eufori när ens ledsna unge äntligen somnade som en liten trött korv i ens famn och sedan sov flera timmar och man hann både äta (med en hand så gott det gick) och se nästan en hel film – oslagbar. 

Den här gången reste jag ensam, utan flock, och vemodet stod mig upp i halsen när jag såg alla barn överallt. Men det är okej, vad kan man annat vara när ens barn börjar bli stora. Vemodet och jag hänger mycket med varandra nuförtiden, det är som det är. Och sedan tänkte jag på hur roligt det var att flyga till Kalifornien tillsammans med mina östkustbarn helt nyligen och på hur mycket jag ser fram emot Sverigeresan till sommaren med dem alla tre. Mina stora fina barn, min lilla flock som jag är så galet stolt över och älskar att hänga med. Det är lika roligt att resa med dem nu. Lugnare, inga härdsmältor, ingen börjar helt oförmodat springa åt fel håll och vi hjälps åt att bära väskor. Men i övrigt. Min lilla flock och jag. Som jag vill ha det.

Den första tidiga morgonen i Sverige, klockan är bara fyra och åttaåringen skramlar i köket. Han försöker vara tyst, men väsnas ganska mycket, sådär på åtta-åringsvis. Han är så hungrig att det river i magen, jag vet det för det är jag också.

Jag tänker kliva upp och hjälpa honom, men ändrar mig, tänker att han får ha den här stunden för sig själv. Istället ligger jag vaken och lyssnar på ljuden, hör hur han äter kalla köttbullar direkt från förpackningen, brer mackor, letar fram burken med pålägg.

Runda polarbrödsmackor med falukorv, Norrbottens gåva till jetlaggade åtta-åriga pojkar och han äter dem sittandes vid köksbordet medan han bläddrar i en tidning, jag tror att det är Bamse.

Jag tänkte att den där morgonen, en av många likadana, blir en del av hans Sverigeminnen. När hans barnbarn frågar om Sverige  kommer han att säga att han inte kommer ihåg så mycket, att det var så länge sedan han var där, men att han minns hur han brukade vakna tidigt de där första morgnarna, smyga ut i köket utan att väcka sin mamma och äta kalla köttbullar och falukorvsmackor.

Jag låg där och kände mig helt plötsligt som ett gammalt svartvitt fotografi, ett foto av en mamma, en pojke, en stuga, en sommar en gång för länge, länge sedan.

Den här gången gick det bättre. Den här gången lämnade jag av mina sömniga barn hos våra vänner kl 6.30, åkte in till downtown och the USCIS Los Angeles Field Office, stod i kö en liten stund, satt i ett väntrum en liten stund och sedan blev jag inkallad till en tjänsteman och där minsann låg min ansökan och väntade.

Tjänstemannen bläddrade bland dokumenten ett bra tag, kryssade och signerade på olika ställen och allt såg ut att gå vägen. Jag fick läsa meningen “Who lives in the White House”, därefter fick jag skriva meningen “The President lives in the White House” och det gick riktigt bra.

Sedan frågade han mig vem som är guvernör i Kalifornien och jag fick ett hjärnsläpp utan dess like. Namnen flimrade förbi i huvudet: Barbara Boxer (nej, en av våra två senatorer), Henry Waxman (nehej, han är min kongressledamot), Gray Davis (guvernör för hundra år sedan eller i alla fall före Arnold!). Av någon anledning tänkte jag sedan Peter Brown, men Peter var helt fel förstås och då blev jag osäker på Brown också, men sedan tänkte jag “Men herregud människa, skärp dig” och så sa jag “Brown”, för jag kunde inte för mitt liv komma ihåg vad han heter i förnamn.

(Han heter Jerry Brown och jag följer faktiskt delstatspolitisken hyfsat väl. Vill bara poängtera det.)

Tjänstemannen bockade av frågan som godkänd och jag tänkte för mig själv att jag kanske inte förtjänar det där medborgarskapet i alla fall.

Resten av frågorna gick bra och efter ytterligare några minuters pappersbläddrande och signerande stämplade han min ansökan med ett stort rött “Approved” och jag tyckte mig höra ett “Congratulations” också, men han var inte så meddelsam och verkligen inte pratsam,så jag kan ha missuppfattat det.

Hur som helst, jag tror att jag blivit godkänd som blivande amerikansk medborgare idag. Jag har ju inte svurit någon ed eller fått något pass eller så, men ändå. Pappersexercisen är över och skönt är det.

– Det var mycket sötsaker det där, konstaterade ICA-kassörskan när hon scannade godispåsarna (som jag lovat ungarna att ha med sig hem) och diverse fikabröd (som jag köpte med mig för ett hastigt fika tillsammans med kära gamla vänner).

– Ja, jag köpte grönsakerna igår haha, sa jag.

– Jaså, sa ICA-kassörskan.

Tvångstankar uppstod, jag såg mig själv genom hennes ögon i hela min karaktärslösa ynkedom, jag kunde inte låta bli.

– Ja alltså, jag bor inte i Sverige och mina barn gillar bara svenskt godis så jag måste hamstra lite när jag är här, sa jag och tänkte fortsätta med en försäkran om att jag förstås inte ger dem allt på en gång och att det inte blir mer förrän i juli och sett ur det perspektivet är det verkligen, verkligen löjligt lite godis, särskilt med svenska mått mätt för svenskar – och det inkluderar dig – äter mest godis i världen så där kan du snacka om sötsaker och det vill du tydligen göra, men istället tänkte jag Herregud ängsliga människa, var tyst, var bara tyst! och då blev jag äntligen det.

Dagens Sverigeäventyr: bilkörning på spårig landsväg, i mörker och våldsamt snöfall.

Bara hastigheten skiljde mig från en finsk rallyförare som under halsbrytande förhållanden försöker ta sig från punkt a till punkt b.

Bilen krängde lite som den ville, renspåren längs med snövallarna varnade om annalkande blod och död och snön förvandlades till is på framrutan just där jag behövde se ut. Det senare gjorde ingenting för gigantiska snömoln från mötande långtradare skymde all sikt i alla fall.

Hela tiden vräkte snön ned, granarna stod mörka och dystra längs med vägkanterna och det enda ljud som hördes var vindrutetorkarnas stumma “Thump, thump, thump, thump.”

Jag har vuxit upp i det här, det är under dessa vinterförhållanden jag lärt mig köra bil. Men det var då och idag är en annan dag. Idag är jag en turist i mitt förra liv och allt det som var vardag då, är ett ämne för ett häpet blogginlägg idag.

Idag, äntligen, började min medborgarskapsansökan röra på sig. Jag skickade in papper för ett år sedan, i december 2011, och tänkte att nu ska jag väl ändå få delta i mitt första val nästan ett år senare. Våra finländska vänner ansökte samtidigt och tanken var att vi skulle ha en rejäl medborgarskapsfest, ity det är inte varje dag man får sig ett nytt, eller snarare ett till, land tilldelat och det är värt att fira.

Jag fick tid för att ta fingeravtryck, som jag var tvungen att avboka eftersom jag var i Sverige då. Det gjorde jag brevledes och väntade därefter tålmodigt på att få en ny tid. Det stod så på blanketten: “Räkna med att det kommer att ta tid innan du får någon ny tid om du måste avboka,” stod det.

Så jag väntade. Veckorna gick, och månaderna, de lyckliga finländarna fick sina medborgarskap och sina pass, men jag fick inte ens en ny tid för att ta fingeravtryck.

Till sist fick jag i alla fall ett brev från USCIS, ett brev som hävdade att de aldrig fått någon  avbokning, att min ansökan därmed betraktades som “övergiven” och därför fått ett stort fett “avslag.”

Men jag kunde överklaga, sa brevet också, så det gjorde jag. Skickade in en överklagan i somras, väntade igen, och den här gången var jag inte fullt lika tålmodig,  ringde upp dem, och en vänlig person upplyste mig om att de inte fått in någon överklagan från mig.

Jag ville vänligt fråga om de har som princip att inte öppna breven som skickas till dem, men det gjorde jag inte, istället konstaterade jag att “det måste ha blivit något fel.” Det höll hon med om och konstaterade i sin tur att jag behövde göra en ny överklagan.

Jag vinkade farväl till valdeltagandet, skickade in nya papper och tre veckor senare fick jag min tid för fingeravtryckstagning.

Så, klockan åtta i morse stod jag utanför USCIS lokaler på Pico Blvd tillsammans med ett gäng likasinnade och vi släpptes in och fingeravtryck togs och så fick vi en broschyr med allt det som vi behöver plugga på inför det kommande provet. Jag blev alldeles rörd bara av att läsa denna broschyr där jag satt i väntsalen. Det känns stort och märkligt detta, att få ett till land. Ett lite skamfilat land med många fel och brister, men i alla fall. Mitt land också. Och i nästa val får jag rösta.