Ingegerd Landström

Folk frågade förstås vad jag tyckte om New York och jag svarade, “it’s great” och “en fantastisk stad,” för man vill ju inte vara en sådan typ som inte gillar New York. 

Egentligen varken älskade eller ogillade jag det. New York var som det var, en stor stad med extra allt och jag hade ingen ambition att betygsätta den. Mestadels var det en kuliss för mitt eget mående; vad jag tyckte om New York handlade mer om hur jag själv mådde vid olika tillfällen än på staden i sig. Tunnelbanan kunde vara en axelryckning och ett praktiskt transportmedel ena dagen, skramlig och omänsklig en annan. Vissa dagar gick jag slalom mellan hundbajshögarna och allting luktade kiss och gamla sopor, andra dagar var luften hög och klar och jag såg inget hundbajs för jag hade blicken riktad på allting runt omkring mig.

Framför allt var New York en plats där jag bodde som inte var mitt hem och inte mina barns, och där jag befann mig och inte de.

Jag tyckte om stan på kvällarna, när jag gick hem sent från jobbet. På kvällarna, när trafiken lugnat ner sig, det hade börjat skymma och människor satt ute på barer och restauranger och åt och drack, kändes gatorna som ett stort, ljummet, vardagsrum. Visserligen ett dit jag inte tyckte mig ha tillträde, men det var fint att vara i. Det påminde mig om tågluffning i europeiska storstäder på 80-talet. 

Jag promenerade mycket i New York, det tyckte jag om. Eller tyckte om och tyckte om, under rådande omständigheter var det framför allt praktiskt. Jag var pank, oföretagsam och ensam, och att promenera var gratis, krävde ett minimum av planering och ingen tittade konstigt på en människa som gick ensam längs en trottoar. Jag vaknade på helgerna och om jag kände för att promenera så gjorde jag det, annars gjorde jag det inte. Ibland gick jag planlöst, ibland valde jag ut en bokhandel där jag inte hade varit ännu som mål, bara för att känna mig lite mindre vinddriven.

Allra bäst tyckte jag om New York när jag var på väg därifrån, när jag satt på bussen ut till Newark och tittade ut över avenyerna, så lätt om hjärtat och så förväntansfull över att vara på väg hem till Kalifornien över en långhelg eller en semestervecka. Det såg spännande ut, myllrande av liv och människor och möjligheter. Lyckliga den som fick bo där. 

På tisdagen började jag på mitt nya jobb. Min nya kollega som ansvarat för administrationen kring min anställning visade sig bo i närheten av mitt hyresrum och hon föreslog att vi skulle promenera tillsammans.

“Ja, gärna!” sa jag, överraskad och tacksam över omtanken. 

Jobbet visade sig vara okomplicerat och intensivt, med långa dagar och med de allra, allra bästa av kollegor. På morgnarna tog jag hissen upp till 46:e våningen och när säkerhetsporten slog igen bakom mig släppte tankarna på allt och alla som jag saknade. Tack vare jobbet landade jag, en tilltufsad, ensam och ledsen liten människa, ändå relativt mjukt i New York.

“I think for the first time in four years, there’s hope.”

Det är min dog walker Marie, en kvinna i 70-årsåldern med grön keps och grått, lockigt  hår, som textar mig dagen efter det amerikanska presidentvalet. Vi känner inte varandra särskilt väl, hon har rastat Nova i ett par veckor bara och vi har träffats en enda gång. Då var det mest hon och Nova som bekantade sig med varandra och det gick utmärkt. 

Hon verkar vara en trevlig människa, om än lite väl mycket.

Efter varje promenad skriver hon långa, detaljerade sms om hur hon går tillväga för att bekanta sig med min socialt ängsliga hund. Hon ger Nova hemlagad kyckling och mig förnumstiga råd om vad hundar behöver för att trivas på egen hand, och hon föreslår att vi ska gå på gemensamma promenader med Nova några helger framöver för att hon ska kunna studera hur jag hanterar henne. 

Jag blir lite överväldigad av alltihop; jag hade inte förväntat mig ett engagemang på den nivån av en person som ska gå ut med min hund en halvtimme ett par gånger i veckan.

 Marie är dessutom ganska skröplig. Hon bör framför allt inte gå i trappor, vilket är ett problem eftersom man inte kan ta sig in i mitt hus utan att gå i en trappa av något slag. Skröpligheten gör också att jag oroar mig för att hon ska halka på någon isfläck när minusgraderna kommer. Min tomt lutar åt olika håll, jag är lat på att sanda, och jag ser äldre människa med bruten lårbenshals och allt det elände det skulle medföra framför mig. 

Så helt okomplicerat är det inte med Marie, men, som sagt, hon verkar trevlig, hon älskar djur och dessutom har en god vän anlitat henne i flera år och kan varmt rekommendera henne. Så vi hittar lösningar, var och en på sitt håll. Marie utarbetar ett system involverandes garageingången och den hemlagade kycklingen för att inte behöva gå i mina trappor. Jag avstyr vänligt de gemensamma promenaderna, lägger till “sand” på inköpslistan och besvarar de långa sms:en med många emoji-tack och käcka tummar upp. 

Marie är här för att stanna.

Men så, dagen efter valet, när det står klart att en misogyn, klimatkrisförnekande rasist återigen fått förtroendet att leda USA, kommer ett sms från Marie om hur skönt det är att valet är över, om hur journalistkåren varit “emotionally abusive” som aldrig förr under den här valperioden och att börsen nu har gått upp som en raket, hurra. 

Jag blir förvånad, och milt provocerad, över den opåkallade politiska kommentaren från en människa som jag knappt känner. Folk i allmänhet brukar inte prata partipolitik, såvida man inte säkert vet att man är bland likasinnade. Skyttegravarna är så djupa nu, det blir bara dålig stämning och ingen part kommer kunna rucka på den andres åsikter en enda millimeter.

Jag svarar snabbt och (tycker jag) diplomatiskt att börsen må ha gått upp, men framtiden för demokratin, klimatet och våra barn ser dyster ut.

Hon skriver tillbaka, låter mig veta att hon inte håller med. Att hon “står på den andra sidan” och att hon “för första gången på fyra år känner hopp”. 

Nu blir jag förbannad. Jag vill inte ge några fler diplomatiska svar, vill inte ha en politisk diskussion med denna nya bekantskap som jag tog för en övervintrad hippie på grund av, antar jag, grön keps, bohemiska lockar och kärleken till djur. Jag är frustrerad och orolig över valresultatet, jag vill avsluta hundpromenaderna innan de knappt hunnit börja och be Marie dra åt helvete med sin aktieuppgång och sitt hopp. 

Men det gör jag inte. Så gör man ju inte. Inte jag i alla fall. 

Istället ghostar jag henne tills vidare, medan jag funderar på hur jag ska svara. Med sitt sms har Marie brutit mot en slags vardagens och de ytliga relationernas politiska “Don’t ask, don’t tell”-policy som vi alla förlitar oss till för att kunna hanka oss fram i det som är USA idag, och jag vet inte hur jag ska reagera på det. 

Det låter kanske märkligt, men jag har aldrig råkat ut för det tidigare – att någon jag har någon slags relation till öppet deklarerar för mig att de röstat på Trump. En och annan republikan av den gamla vanliga sorten har det funnits i min amerikanska bekantskapskrets, framför allt bland min ex-mans äldre släktingar, men i den brokiga skaran människor sköts alla politiska diskussioner effektivt ner av den betydligt större och mer högljudda progressiva falangen. Nu har några gått bort, andra förlorade jag kontakten med efter skilsmässan, och om de hade blivit, eller blev, Trump-anhängare vet jag inte. Mest saknar jag dem bara, hela högen.

Hur som helst, här sitter jag nu, med en segerrusig Trump-anhängare till hundvakt som jag å ena sidan inte vill säga upp för då måste jag hitta en annan och det blir ett himla mekk (dessutom har hon det ganska knackigt ekonomiskt och behöver verkligen pengarna, har min vän som rekommenderade henne anförtrott mig), å andra sidan har visat sig vara en person som öppet deklarerar att hon röstat för en politik vars företrädare har ambitionen, och nu återigen makten, att göra världen och så många människor så illa. 

Jag ghostar vidare.

Morgonen därpå är jag senare än vanligt till tåget. Rusar genom vänthallen och nerför rulltrappan, men precis när jag kommer ner på perrongen med vantar och väska och kaffemugg i ett enda andfått virrvarr, stängs dörrarna. 

Fan. 

Då händer det. Tågvärden som står lutad ut genom ett fönster möter min blick, nickar helt kort, drar sig tillbaka och tre sekunder senare, som genom ett litet mirakel, öppnas dörrarna! 

 En man som står på perrongen och väntar på ett annat tåg inser att dörrarna går upp igen en millisekund innan jag uppfattar det. 

“Hurry up, Miss, you got it,” ropar han åt mig, “thank you thank you thank you” ropar jag till tågvärden som inte längre syns till och när jag väl slängt mig ner på en ledig plats tittar jag ut genom fönstret och vinkar åt mannen där ute. Han ler och vinkar tillbaka. 

Den där lilla händelsen får mig att börja tänka på snällhet, på vilken superkraft det ändå är. Att människor som inte alls känner varandra ofta vill varandra väl, i det lilla. Någon springer ikapp en person som tappat sin mobil på trottoaren och lämnar tillbaka den. Någon köper en kaffe och en muffins åt en rufsig människa som sitter utanför ett café med en skylt framför sig där det står “Anything helps.” Någon öppnar en stängd tågdörr åt en stressad pendlare så att hon hinner till ett tidigt möte på jobbet.

Och jag tänker på hur det som först fick mig att älska USA var småpratet obekanta människor emellan, det som svenskar gärna avfärdar som “ytligt” och hyser ett djupt och innerligt förakt inför. Ibland en vänlig nick och ett “Good morning, how´s it going?” när man möts på en stig i skogen. Ibland tio minuters snack om ditt och datt med en annan hundägare i parken. Ibland, som just nu när jag skriver det här, en kvinna mittemot mig på bibliotekscafeet i Westport, CT, som frågar om jag spelar backgammon och visar mig alla fynd hon just gjort på rean i bibliotekets lilla butik. 

Jag säger inte att det här resonemanget alls hänger ihop. Jag vet att jag hyser en viss aversion mot Trump-anhängare. Jag vet också att Marie, utöver att vara just det, är en äldre kvinna med grön keps och grått, lockigt  hår som älskar djur och behöver extrapengarna hon får in på att rasta andras hundar. Jag vet att det är något med snällheten, välviljan och småpratet människor emellan som jag vill luta mig mot de kommande åren. Jag tänker att det kan vara ett alternativ till skyttegravarna, i alla fall så länge folk har vett att varken deklarera sin egen politiska ståndpunkt eller fråga mig om min. Kanske Marie kan få vara undantaget som bekräftar regeln.

Samma kväll skriver jag, “Marie, we need to not talk politics if this is going to work.”

Hon svarar snabbt att hon håller med. Hon ber om ursäkt för att hon tog upp ämnet, att hon gick över en gräns. 

Jag frågar om hon kan gå ut med Nova i morgon. 

Fem minuter senare kommer ett långt sms som utförligt beskriver hur hon planerar att ta sig an morgondagens promenad med min socialt ängsliga hund. 

Jag svarar med ett tack och en käck tumme upp.

När äktenskapet var över trodde jag att mitt hus- och trädgårdsliv också skulle vara det. Hus hör ihop med familj och barn och hund och hela det köret, tänkte jag, inte med frånskild kvinna med låg lön och blygsamma besparingar.

Det var inte det jag hade hoppats på, men jag fick i alla fall nio husår. Nio år med min familj i ett litet brunt hus med vita knutar i södra Kalifornien, med eucalyptusträd och stor veranda på baksidan och med en trädgård som jag aldrig lyckades få till så som jag ville ha den på grund av diverse komplikationer, och som jag mest slet och svor över men som jag vårdade ömt.

Ett hus som egentligen var alldeles för litet för vår familj, men med gångavstånd till havet och bergen och barnens skolor, och med stor potential som vi, min ex-man och jag, inte kunde realisera.

Så blev mitt husliv, trodde jag.

Nu har det gått drygt två år sedan jag flyttade till östkusten. Det första halvåret hyrde jag en möblerad two bedroom i Sunnyside, Queens. Sedan tog jag min andrahandskontrakts-karriär vidare, till en liten one bedroom och-fyra-trappor-utan-hiss på Upper East Side, Manhattan och sedan drygt ett år tillbaka hyr jag en lägenhet med två sovrum, inbyggda bokhyllor och stor balkong, i Stamford, CT.

Jag trivs här, verkligen, det är en helt okej lägenhet och det är alldeles ljuvligt att ha eget kontrakt, egna möbler och mina egna grejer igen.

Men – plot twist – så visade det sig att mitt husliv inte alls var över. Nu är lån godkänt, kontrakt påskrivet och alla tvivel på hur detta ska gå omsorgsfullt begravda i ett litet hörn av hjärnan jag sällan tillåter mig att besöka.

Det blir bra det här. Eller i alla fall spännande. Det blir stort köksbord och grönsaksland, kanske växthus, definitivt kompost. Det blir en ny veranda och färg på väggarna. Bäst av allt, det blir gott om plats för tre ungar och en liten hund.

I morgon flyttar jag in!

Åh baksmällan, idag kom den och det med råge. Fyra veckor har jag haft tillsammans med mina barn, i olika konstellationer – ibland alla tre samtidigt, ibland två och nu, sista veckan, har min yngsta son och jag dammat runt på vägarna i New Jersey på väg till och från hockeyläger.

Det har varit så ljuvligt att vara heltidsmorsa igen, jag gled så snabbt in i vardagslunken, jag hade saknat den så oerhört mycket. Men i morse lämnade jag av hockeypojken på flygplatsen. Han skulle hem till CA och jag, ja, jag stannar kvar. Hemma är här för mig nu.

Jag väntade kvar på flygplatsen tills planet lyft och sedan, istället för att köra raka vägen hem, åkte jag över till NY State, tog mig upp längs Hudson River, över någon bro, sedan ner igen på andra sidan och så hem. Fyra timmars omväg blev det och jag gjorde som jag brukar göra när jag självmedicinerar med bilkörning: Letar mig fram längs de minsta vägarna omgivna av mesta möjliga skog, lyssnar på radio och tänker på så lite som möjligt. Jag bara kör.

Att köra bil är bra på så vis, det tar udden av den värsta oron och rastlösheten, saknaden och ledsamheten. Men idag, denna monumentala skitdag, hjälpte inte ens det och istället för att åka hem åkte jag vidare till ett Garden Center, strosade runt bland allt det vänliga gröna och köpte nya blommor och krukor till lägenheten.

Bil, skog, blommor – med hjälp av dem hanterar jag ganska många av livets alla dikeskörningar. Och så ett par avsnitt av West Wing på det, sedan sömn. I morgon blir en bättre dag.

Man kan visst vara ensam en hel helg utan att bli galen. Kanske man blir lite galen, jag vet inte, det är svårt att diagnostisera sig själv. Jag tror jag mår bra. Jag har sovit länge, pluggat mycket, tränat, promenerat, åkt ner till en bokhandel på Lower West Side och köpt julklappsböcker, åt andra och åt mig själv.  Jag har gjort nyttiga saker, städat och tvättat kläder och lagat mat, och jag har kollat på två av sonens hockeymatcher via youtube. Han har varit på turnering i Las Vegas och en snäll pappa streamade åt oss som inte var där. Jag har inte ringt någon, inte någon vän, inga syskon, har bara textat lite med mina barn. Jag hade kunnat gå på en fest på lördag kväll, men jag fixar inte att gå på fest ensam ännu. Jag vet att det kan bli jättetrevligt när jag väl har fått i mig en öl och hittat någon att prata med, men, eh. Jag håller mig hellre hemma.  I morgon är det måndag igen och på fredag åker jag hem. Bara en fullspäckad arbetsvecka – fem ynka dagar – kvar. På fredag är alla barnen redan hemma, bara jag fattas och min hemlängtan gör mig rastlös. Jag längtar efter mina barn och min hund och min soffa på min veranda under mina eucalyptusträd. De är fortfarande mina också, jag behöver påminna mig själv om det. Jag längtar efter att allting ska vara som vanligt, fast jag vet att ingenting är det och aldrig mer kommer att bli det. Jag vet också att det är bäst så, men att veta det är inte samma sak som att känna det. Ute regnar det fortfarande, det har regnat hela dagen och i skarven mellan trottoarer och gator bildas det små sjöar som man ibland kan ta sig runt, ibland måste vada igenom. Jag ska ge mig ut i det där nu, kaffet är slut och caféet stänger klockan är sju och nu går jag hem.

(En text jag skrev för några månader sedan men som fortfarande är högst aktuell)

De senaste åren har jag mer och mer börjat uppskatta att köra bil. Eller, jag har alltid gillat att köra bil, men på sistone på ett mer, vad ska jag kalla det, meditativt sätt.

Första gången jag kom på mig själv med att sitta i bilen och bara njuta av lugnet i att vara just där och ingen annanstans var för fyra år sedan, jag minns att jag tyckte att det var lite märkligt.

Jag körde längs med Sunset Blvd, befann mig någonstans mellan Westwood och Pacific Palisades, och vi höll som bäst på att flytta hela vårt liv från det förra till det senare.

I vårt hus som vi just hade köpt höll Jeff på att snickra till ett nytt rum, dammet och stöket låg tungt över kök och vardagsrum, barnen skulle byta skola, jag hade just blivit av med jobbet, tusen och en saker som hade med flytten att göra skulle fixas och jag var yr av stress och förväntan och oro över tillvarons alla små detaljer som skulle fås att gå ihop.

Jag satt i bilen den där dagen och tänkte på hur vilsamt det var att befinna mig just precis där. Bakom ratten kunde jag inte göra något annat än att följa med i strömmen: styra och gasa och bromsa på lämpliga ställen. Jag kunde inte ringa några telefonsamtal, inte fylla i några papper, inte söka jobb, inte lugna oroliga barn, inte bära möbler, inte välja färg till sovrummet.

Trafiken brusade och tutade runt omkring mig, men den störde mig inte där jag satt i min tysta bilbubbla. Trafik kan vara så okomplicerat, som en dans, och om man är följsam och hyfsat bra på att dansa så hänger man enkelt med i alla svängar och steg utan att tänka mer på det.

Det blir en bakgrundskuliss till ens eget lilla universum bara, något man måste förhålla sig till på det mest okomplicerade sätt. Undvika alla former av krockar. That’s it.

Igår, nästan fyra år senare, slog det mig återigen hur vilsamt bilkörning är – kan vara – för mig.

Igår var jag chaufför till fyra fjärdeklassare på skolutfykt, vi skulle till ett museum som låg en knapp timmes bilväg från skolan, och jag hade varit ganska irriterad över det faktum att jag lovat att jag skulle köra. En hel dag skulle gå åt till denna utflykt och den tiden tyckte jag inte att jag hade.

När jag väl satt där i bilen var irritationen försvunnen och i dess ställe hade ett enda stort lugn infunnit sig. Jag funderade på varför det var så och tänkte att det kanske helt enkelt berodde på att allting var i sin ordning: bilen fulltankad, kaffemuggen strax intill, adressen i GPS:en, Max och hans bästa vänner glada och tramsiga i baksätet. I det lågintensiva kaos som mitt liv befinner sig i just nu så hade jag full kontroll över detta väl avgränsade och helt okomplicerade projekt.

Inga beslut att fatta, inga tankar på om det här verkligen var rätt väg att tänka, ingen oro över hur i all världen det här ska gå att älta. Känslan av att ha full kontroll över något, hur litet och obetydligt det än må vara, kan aldrig överskattas i en tid när nästan allting är rörigt och ogreppbart.

Så kan det också vara att köra bil. Ibland är det undertryckta svordomar, irriterade accelerationer och hetsiga omkörningar, men inte just nu. Just nu är det lugnet i mitt liv.

…inbegriper till stor del att kunna ignorera vissa delar av huset…

…till förmån för andra, mer väsentliga och potentiellt inkomstbringande delar. Det går ganska bra nuförtiden. Jag jobbar med skygglappar.

Jag älskar verkligen min varma och soliga del av världen, men regn är inte dumt det heller. Nystädat skrivbord, kaffe som jag inte behövt koka själv, en lång att-göra lista och så regnet som vräker ner där ute. En bra måndag morgon. Lugnet efter den stormiga helgen. Lovely.

…reminds me, in her own dog-kind-of-way, about the simple pleasures in life. Like enjoying a few moments in the warm afternoon sun every once in a while (chewing bone is optional).