Ingegerd Landström

När äktenskapet var över trodde jag att mitt hus- och trädgårdsliv också skulle vara det. Hus hör ihop med familj och barn och hund och hela det köret, tänkte jag, inte med frånskild kvinna med låg lön och blygsamma besparingar.

Det var inte det jag hade hoppats på, men jag fick i alla fall nio husår. Nio år med min familj i ett litet brunt hus med vita knutar i södra Kalifornien, med eucalyptusträd och stor veranda på baksidan och med en trädgård som jag aldrig lyckades få till så som jag ville ha den på grund av diverse komplikationer, och som jag mest slet och svor över men som jag vårdade ömt.

Ett hus som egentligen var alldeles för litet för vår familj, men med gångavstånd till havet och bergen och barnens skolor, och med stor potential som vi, min ex-man och jag, inte kunde realisera.

Så blev mitt husliv, trodde jag.

Nu har det gått drygt två år sedan jag flyttade till östkusten. Det första halvåret hyrde jag en möblerad two bedroom i Sunnyside, Queens. Sedan tog jag min andrahandskontrakts-karriär vidare, till en liten one bedroom och-fyra-trappor-utan-hiss på Upper East Side, Manhattan och sedan drygt ett år tillbaka hyr jag en lägenhet med två sovrum, inbyggda bokhyllor och stor balkong, i Stamford, CT.

Jag trivs här, verkligen, det är en helt okej lägenhet och det är alldeles ljuvligt att ha eget kontrakt, egna möbler och mina egna grejer igen.

Men – plot twist – så visade det sig att mitt husliv inte alls var över. Nu är lån godkänt, kontrakt påskrivet och alla tvivel på hur detta ska gå omsorgsfullt begravda i ett litet hörn av hjärnan jag sällan tillåter mig att besöka.

Det blir bra det här. Eller i alla fall spännande. Det blir stort köksbord och grönsaksland, kanske växthus, definitivt kompost. Det blir en ny veranda och färg på väggarna. Bäst av allt, det blir gott om plats för tre ungar och en liten hund.

I morgon flyttar jag in!

Jag har rest en del under jul och nyår. Till Kalifornien för att vara med mina barn, därifrån till Vancouver för en hockeyturnering och till sist åter till New York. Och eftersom det var just jultid var det barnfamiljer barnfamiljer överallt. Pyttesmå, fjunhåriga bebisar, två-åringar som inte fattar grejen med att sitta i egen flygstol när man kan sitta hos mamma, kluriga fem-åringar som gärna småpratar lite med stolsgrannen och åtta-åringar som är så stora och förståndiga och hjälper sin ensamåkande morsa med det ena och det andra och sedan lugnt och stillsamt kollar film hela resan. 

Alla sorters barn överallt och jag dog lite av att se dem, kunde inte låta bli att snegla åt deras håll. En gång var allt det där mitt, under en period i livet reste jag också med fjunig bebis, klängig två-åring  och glad fem-åring, och jag tyckte så mycket om det. 

Jag älskade att vara resegeneral – aldrig är man väl så mycket flockledare som när man reser på egen hand med med sina barn. Man måste ha järnkoll på allt och allting kan gå fel hela tiden. Någon springer åt ett helt annat håll, någon behöver kräkas eller kissa, någon blir tvärtrött och orkar inte ta ett steg till, någon glömmer en älskad leksak som MÅSTE återföras till ägaren, någon drabbas av allmän härdsmälta pga hunger/rastlöshet/syskon som retas och måste lugnas ner på ett snyggt sätt. Det är ofta varmt och kladdigt, man måste stå i långa köer och mekka sig förbi passkontroller och säkerhetskontroller och man måste vakta med sitt liv så att inget barn snuddar med sina fötter vid stolsryggen framför dem för då får man en sån jävla utskällning av personen som sitter i den stolen att man tappar tron på hela mänskligheten. Man måste ha med sig klädombyten och underhållning och extramat för ingen gillar flygplansmaten och alla är hungriga och allt ska vara packat på ett smart sätt för det slutar alltid med att man måste bära allting själv plus ett barn eller två som för tillfället inte orkar gå. Ens barn är som små presumtiva bomber som kan detonera när som helst och det är jag, bara jag, som ansvarar för att de inte ska göra det, att vi ska komma från plats A till plats B med livet och förståndet i behåll och helst också utan att bli hatad av alla medpassagerare. 

Jag var så trött ibland på de där resorna att ett vänligt ord från en medresenär om “fina barn” kunde få mig att börja gråta, men som jag älskade det. Jag kände mig så kompetent som morsa och jag var så stolt över min ljuvliga, lilla flock och så tacksam de gånger alla jobbade åt samma håll och hjälptes åt så gott det gick.

Vi hade ofta så himla roligt. Allting var så spännande, vi var antingen på väg till Sverige eller på väg hem och vi såg lika mycket fram emot båda destinationerna. Och känslan av stillsam eufori när ens ledsna unge äntligen somnade som en liten trött korv i ens famn och sedan sov flera timmar och man hann både äta (med en hand så gott det gick) och se nästan en hel film – oslagbar. 

Den här gången reste jag ensam, utan flock, och vemodet stod mig upp i halsen när jag såg alla barn överallt. Men det är okej, vad kan man annat vara när ens barn börjar bli stora. Vemodet och jag hänger mycket med varandra nuförtiden, det är som det är. Och sedan tänkte jag på hur roligt det var att flyga till Kalifornien tillsammans med mina östkustbarn helt nyligen och på hur mycket jag ser fram emot Sverigeresan till sommaren med dem alla tre. Mina stora fina barn, min lilla flock som jag är så galet stolt över och älskar att hänga med. Det är lika roligt att resa med dem nu. Lugnare, inga härdsmältor, ingen börjar helt oförmodat springa åt fel håll och vi hjälps åt att bära väskor. Men i övrigt. Min lilla flock och jag. Som jag vill ha det.

Det finns tillfällen när man älskar sin man mer än vanligt.

Som när han föser in alla barn i bilen en lördagsförmiddag, åker iväg till farmor i Moorpark, uträttar hundra gravt tråkiga ärenden inklusive inköp av ny dammsugare och kaffebryggare samt alla små pinaler som ungarna behöver till skolan, hjälper pojkarna att göra deras skolprojekt som ska lämnas in på måndag och som fortfarande, fast klockan är sex på söndagskvällen, inte har kommit tillbaka.

Jag skriver, läser, ser på film, tränar och lever på gröt, popcorn och bananflugeangripen frukt.

Om det låter oromantiskt, rentav sorgligt, så betänk då att jag tillbringat fem förhållandevis regniga och kyliga veckor i en liten stuga i norra Sverige tillsammans med mina barn. Och det har varit trevligt och bra på många sätt och vis och jag älskar min familj, men just nu älskar jag mest det faktum att min man ringde och upplyste mig om att de stannar ett par timmar till och äter middag och ska de beställa något till mig?

I love you too, my sweet man.

Sverige, Norrbotten igen. Ungarna svettas på det älskade leklandet tillsammans med kusinerna, jag sitter på biblioteket i Kulturens Hus och hur underbart är inte det, rent obeskrivbart underbart är vad det är.

Jag vandrar planlöst bland hyllorna, hamnar bland ämnen som jag inte är särskilt intresserad av och bläddrar i böcker som jag inte visste fanns. Jag håller mig uteslutande till svenska författare; de utländska, översatta böckerna kan jag läsa någon annan gång, någon annanstans.

Dessförinnan glädjechock på bokhandeln när jag hittade böckerna jag väntat på att få läsa: PO Tidholm om Norrland, Katrine Kielos ekonomibok, Karolina Ramqvist senaste roman och en del annat. Only skral ekonomi och tillåten bagagevikt is the limit.

Böckerna och biblioteken alltså, de är så vänliga, så välkomnande mot en vilsekommen utlandssvensk. Jag känner mig alltid som en besökare när jag kommer till Sverige och det känns väl inte särskilt bra, men här och nu kunde det inte vara bättre. Hit hör jag alltid.

Varje gång jag tittar mig i spegeln tänker jag, ”Nämen hej på dej Sten Broman,” men det gör ingenting. Jag är bara så lycklig över mina nya glasögon. Mina progressiva glasögon som jag trodde skulle få mig att känna mig gammal och trött men som gör mig lycklig och gör livet lite lättare och som gör läsning och dator till något okomplicerat och enkelt igen. Mina gamla glasögon var dessutom förfärligt repiga, verkligen pinsamt repade och helt vidriga, och nu bligar jag ut på världen med hela linser och tänker förundrat, ”jaså var det så här det såg ut? Så trevligt.”

En annan grej vi – Alicia och jag – gjorde under helgens besök i downtown var att ta oss till The Last Bookstore på Spring Street. Än så länge är det bara ett namn på en bokhandel, men det vet man ju inte hur länge det dröjer innan det inte längre bara är ett namn utan ett faktum, så man får passa på att gå dit – och till alla andra bokhandlar som hukar i kylan- medan tid är. Efter att vår egen lilla bokhandel stängde för gott alldeles nyligen så har jag till och med sympatibesökt Barnes & Noble ett par gånger.

Man kan inte tro det av de ödsliga bilderna (jag tycker illa om att fota okända människor, jag tror att de ska bli förbannade och kräva att jag ska radera alla bilder jag tagit och därför försöker jag undvika att fota dem över huvud taget. Tråkigare bilder, men lugnare för mig.), men det var mycket folk i butiken och jag gick där och tänkte att det här kommer inte alls att bli den sista bokhandeln.

Bokhandlar kommer alltid att finnas kvar. Det kommer inte att finnas en i varje stad längre (om det någonsin funnits det), men de kommer att finnas kvar, i bästa fall på en plats någorlunda (på rimligt köravstånd) nära dig, för det kommer alltid att finnas människor som tycker om att besöka dem.

De kommer att vara mycket mer än ”bara” bokhandlar. The Last Bookstore köper och säljer (mest second hand, en del nytt) böcker, de bjuder in föreläsare och författare, varje måndag har de en slags variant på ”Speakers Corner”, de har konserter och de ska börja med teaterföreställningar på den yttepytte scenen som tronar i mitten av lokalen.

Så kommer det att fortsätta för människor tycker om och vill ha och behöver sådana ställen. Yes, så är det.

Våra tio böcker kostade sammanlagt $61 (varav två böcker stod för hälften) och eftersom det var ett sådant kap så gick vi iväg och fikade efteråt. Bra dag, denna lördag. (Tidningen, ”Boom: A Journal of California” har jag aldrig sett förut. En tidning om Kalifornien. Inte norra, inte södra, men hela Kalifornien. Fick mig att inse att för mig är Kalifornien synonymt med Los Angeles. Eller i alla fall SoCal. Det kändes bra att vidga mina vyer en stund.)

Jag har verkligen försökt, det har jag. När jag kom tillbaka från Sverige i mitten av augusti tänkte jag att nu är det väl ändå dags att modernisera mitt tidningsläsande, övergå till nätläsande av min lokaltidning istället för att hämta in den där pappersbunten varje morgon.

Så jag lät bli att förnya prenumerationen som jag gjorde uppehåll i innan vi åkte till Sverige. Läste Los Angeles Times på nätet istället. Och på telefonen.

Och upptäckte ganska snart att jag har ingen koll alls längre. För jag läser inte en nättidning på samma sätt som jag läser en papperstidning.

På nätet klickar jag bara på det som jag är absolut mest intresserad av, allting annat glider elegant och obemärkt förbi min uppmärksamhet.

Och jag är rastlös; jag läser ett par artiklar, sedan kommer jag på att jag skulle ju läsa den där andra artikeln i en annan tidning och så klickar jag vidare eller så kollar jag min mail som hastigast och vips så har jag halkat iväg till något annat. Hejdå lokalnyheter.

Papperstidningen är något helt annat. Papperstidningen är, helt enkelt genom sin fysiska existens, uppfodrande. Den ligger där på köksbordet, ett visst antal sidor och innan jag har gått igenom alla sidor så har jag inte läst den.

Alltså läser jag hela tidningen. Inte varje artikel, men oändligt mycket mer än vad jag gör på nättidningen. Jag går till exempel inte in på ”businessdelen” på nätet för jag är inte så värst intresserad av det. I papperstidningen bläddrar jag igenom den bara för att den finns där och allt som oftast hittar jag intressanta artiklar där också.

Dessutom: i papperstidningen ligger texterna där framför mig. Inte bara rubrikerna och en liten snutt av en inledning utan hela artiklarna. Jag läser lite förstrött och så visar det sig faktist vara intressant fast inte rubriken lät så förfärligt spännande och så läser jag hela artikeln av bara farten.

På nätet orkar jag inte klicka på alla insändare, korta ledare eller Fråga Amy  – jag läser de största artiklarna och sedan betraktar jag tidningen som färdigläst. Eller färdigläst – när blir en nättidning färdigläst? Aldrig, vilket ju är positivt på ett sätt, men som också gör att jag blir överväldigad och på något vis legitimerar det faktum att jag inte läser så noggrannt.

Och jag missar massor. Jag känner mig helt off.

Jag saknade min papperstidning alldeles förfärligt.

Så jag gav upp alla tankar på modernisering. Jag började prenumerera igen och i måndags morse låg den där på uppfarten igen. Uppfodrande: ”Läs mig,” sa den.

Den läggs väl ner snart förstås, precis som alla andra papperstidningar, men fram till dess så gör jag just det. Jag läser hela min älskade papperstidning och jag tänker aldrig säga upp min prenumeration igen.

Nej nu måste jag väl ändå ta mig ur den här bloggkoman. Inga besökare har jag kvar, de enda som hittar hit är en och annan hoppfull människa som söker på  ”vattentunnor” och där har jag verkligen inte mycket att tillägga. Mina tre tunnor står där de står, tomma och skramlandes, och väntar på regnet som kommer i december.

Men jag hinner inte skriva för solen skiner hela tiden, vi badar som vore vi semestrandes på en grekisk ö och det är alldeles ljuvligt och alldeles, alldeles oväntat; jag hade ställt in mig på tidig höst när vi landade här fram emot senare delen av juli.

Utöver bad i liten sjö plockar jag blåbär, lagar mat, jobbar på mitt hemliga projekt och läser böcker om och av Barbro Alving. Först läste jag biografin, Krig, kvinnor och gud, innan jag åkte hemifrån, nu läser jag hennes utgivna dagböcker och brev. Hennes brev, så många brev, vilken produktion! Att de höll på sådär förr i tiden, skrev långa brev till höger och vänster, det är ju fantastiskt. Och så hann hon skriva artiklar också, de har jag inte ens läst ännu.

Ja, och så läser jag på om hur man får valpar rumsrena för när vi kommer hem ska vi hämta hem vår och svärmors lilla hund.

Vår hund, sa jag, vi har köpt en hund! Jag ville ju ha en stor och stark boxer, men så kom det sig att det blev en Cavalier King Charles Spaniel istället. Om Alicia och jag får bestämma ska den heta Luna.

I förrgår, yellow split pea soup. En älskade den, tycker bara att California Pizza Kitchens split pea soup är ännu bättre. En älskade den, tycker bara att green split pea soup är ännu bättre. En tyckte den var ok. Åt lite annat på sidan om.

Igår, spagetti med köttfärssås, med quorn istället för köttfärs. Pasta med proteinsås alltså. Tre tummar upp, en med förbehållningen att man får ha mycket ketchup på.

Mina barn alltså, de är de finaste. Alla står på min sida, vill mig så väl. Mina små musketörer.

Våra kära finländska vänner. Vi har känt varandra ända sedan vi flyttade till USA och jag tycker så mycket om dem. De är olidliga när Finland vinner VM-guld i hockey; då mailar de och gratulerar till silvret, samt påpekar att är det inte lustigt att samtliga mål i finalen faktiskt gjordes av finnar eftersom det enda svenska målet gjordes av  Hyväpäive eller vad han nu hette.

”As if I care,” säger jag då. ”Jag har vuxit ifrån Hockey-VM för många år sedan.”

De är så olika. Hon, hetlevrad åsiktsmaskin; han, lugn som en filbunke, finskare än den finskaste finne. Underbara människor. Och om jag inte vet vad något heter på engelska så kan jag säga det på svenska och så kan vi komma fram till vad jag menar. Bara en sån sak.

Hur som helst, igår kväll när de och några andra gäster var här så kom vi att prata om vädret. Vi, finnarna och svensken, uttryckte vår förälskelse i SoCal-vädret och försökte förklara hur den förälskelsen aldrig går över utan istället har övergått till djupaste kärlek; en som man inte längre kan klara sig utan och som man med all säkerhet vet kommer att vara livet ut (vi uttryckte det inte direkt så poetiskt, men det var själva kärnan i konversationen).

Angelenos-gästerna såg nöjda ut där de satt och lyssnade. Inte nöjda på ett skrytigt sätt alls för Angelenos skryter inte om sitt väder, mer som ett ”we know and we appreciate that you appreciate it as well.”

SoCal-vädret är så bra på så många olika sätt, men, förklarade jag, för mig som kommer från norra Sverige, från en del av världen där sommaren är kort, full av mygg, ofta regnig och ganska sval och med några ynkliga, underbara varma sommardagar däremellan, så är SoCal-vädret – ja, solen då – så rogivande.

Svensk – framför allt norrländsk – sommar är så full av desperation mitt i allt det underbara. Alla har längtat så oerhört, plågat sig igenom vintermånaderna, förtvivlats över våren som aldrig kommer och när våren och sommaren och solen väl kommer så kastar vi oss ut i den och det är så obeskrivbart härligt alltihop.

Samtidigt, mitt i allt det där härliga, så spanar vi tvångsmässigt mot himlen och väderleksrapporterna, för vi vet med all säkerhet att innan vi vet ordet av så är nästa lågryck på väg in och hela sommarhärligheten skiter sig. Och så är det helt plötsligt november igen.

Man kan bli galen för mindre.

SoCal-solen håller inte på så där. Det finns ingen desperation över vädret här, ingen oro. Det finns bara ett enda stort varmt och vänligt lugn; vi vet att nästa dag med stor sannolikhet blir lika varm och skön som den förra. Och så vidare.

Inte för att inte vädret varierar i södra Kalifornien, det gör det visst. Det finns perioder när regnet vräker ner i flera dagar, när vattentunnorna fylls upp på en halvtimme  och taket börjar läcka i vårt lilla hus. Det finns dagar när dimman rullar in från havet klockan två på eftermiddagen och allting blir kallt och fuktigt och luktar sen septemer och potatisland. Det finns soliga kyliga dagar och soliga stekheta dagar och så de där ljuvliga alldeles-lagom-soliga-dagarna som man aldrig kan få nog av och som man uppskattar lika mycket varje gång de dyker upp, om det så är varje dag två månader i sträck.

Ungefär så försökte jag förklara, lite mer kortfattat bara.

Detta om vädret och finländska vänner. Nu ska Alicia och jag gå ut i solen och köpa doppresent och nya kryddor. Hoppas solen lyser över alla mammor idag!