Ingegerd Landström

Åh baksmällan, idag kom den och det med råge. Fyra veckor har jag haft tillsammans med mina barn, i olika konstellationer – ibland alla tre samtidigt, ibland två och nu, sista veckan, har min yngsta son och jag dammat runt på vägarna i New Jersey på väg till och från hockeyläger.

Det har varit så ljuvligt att vara heltidsmorsa igen, jag gled så snabbt in i vardagslunken, jag hade saknat den så oerhört mycket. Men i morse lämnade jag av hockeypojken på flygplatsen. Han skulle hem till CA och jag, ja, jag stannar kvar. Hemma är här för mig nu.

Jag väntade kvar på flygplatsen tills planet lyft och sedan, istället för att köra raka vägen hem, åkte jag över till NY State, tog mig upp längs Hudson River, över någon bro, sedan ner igen på andra sidan och så hem. Fyra timmars omväg blev det och jag gjorde som jag brukar göra när jag självmedicinerar med bilkörning: Letar mig fram längs de minsta vägarna omgivna av mesta möjliga skog, lyssnar på radio och tänker på så lite som möjligt. Jag bara kör.

Att köra bil är bra på så vis, det tar udden av den värsta oron och rastlösheten, saknaden och ledsamheten. Men idag, denna monumentala skitdag, hjälpte inte ens det och istället för att åka hem åkte jag vidare till ett Garden Center, strosade runt bland allt det vänliga gröna och köpte nya blommor och krukor till lägenheten.

Bil, skog, blommor – med hjälp av dem hanterar jag ganska många av livets alla dikeskörningar. Och så ett par avsnitt av West Wing på det, sedan sömn. I morgon blir en bättre dag.

Jag har rest en del under jul och nyår. Till Kalifornien för att vara med mina barn, därifrån till Vancouver för en hockeyturnering och till sist åter till New York. Och eftersom det var just jultid var det barnfamiljer barnfamiljer överallt. Pyttesmå, fjunhåriga bebisar, två-åringar som inte fattar grejen med att sitta i egen flygstol när man kan sitta hos mamma, kluriga fem-åringar som gärna småpratar lite med stolsgrannen och åtta-åringar som är så stora och förståndiga och hjälper sin ensamåkande morsa med det ena och det andra och sedan lugnt och stillsamt kollar film hela resan. 

Alla sorters barn överallt och jag dog lite av att se dem, kunde inte låta bli att snegla åt deras håll. En gång var allt det där mitt, under en period i livet reste jag också med fjunig bebis, klängig två-åring  och glad fem-åring, och jag tyckte så mycket om det. 

Jag älskade att vara resegeneral – aldrig är man väl så mycket flockledare som när man reser på egen hand med med sina barn. Man måste ha järnkoll på allt och allting kan gå fel hela tiden. Någon springer åt ett helt annat håll, någon behöver kräkas eller kissa, någon blir tvärtrött och orkar inte ta ett steg till, någon glömmer en älskad leksak som MÅSTE återföras till ägaren, någon drabbas av allmän härdsmälta pga hunger/rastlöshet/syskon som retas och måste lugnas ner på ett snyggt sätt. Det är ofta varmt och kladdigt, man måste stå i långa köer och mekka sig förbi passkontroller och säkerhetskontroller och man måste vakta med sitt liv så att inget barn snuddar med sina fötter vid stolsryggen framför dem för då får man en sån jävla utskällning av personen som sitter i den stolen att man tappar tron på hela mänskligheten. Man måste ha med sig klädombyten och underhållning och extramat för ingen gillar flygplansmaten och alla är hungriga och allt ska vara packat på ett smart sätt för det slutar alltid med att man måste bära allting själv plus ett barn eller två som för tillfället inte orkar gå. Ens barn är som små presumtiva bomber som kan detonera när som helst och det är jag, bara jag, som ansvarar för att de inte ska göra det, att vi ska komma från plats A till plats B med livet och förståndet i behåll och helst också utan att bli hatad av alla medpassagerare. 

Jag var så trött ibland på de där resorna att ett vänligt ord från en medresenär om “fina barn” kunde få mig att börja gråta, men som jag älskade det. Jag kände mig så kompetent som morsa och jag var så stolt över min ljuvliga, lilla flock och så tacksam de gånger alla jobbade åt samma håll och hjälptes åt så gott det gick.

Vi hade ofta så himla roligt. Allting var så spännande, vi var antingen på väg till Sverige eller på väg hem och vi såg lika mycket fram emot båda destinationerna. Och känslan av stillsam eufori när ens ledsna unge äntligen somnade som en liten trött korv i ens famn och sedan sov flera timmar och man hann både äta (med en hand så gott det gick) och se nästan en hel film – oslagbar. 

Den här gången reste jag ensam, utan flock, och vemodet stod mig upp i halsen när jag såg alla barn överallt. Men det är okej, vad kan man annat vara när ens barn börjar bli stora. Vemodet och jag hänger mycket med varandra nuförtiden, det är som det är. Och sedan tänkte jag på hur roligt det var att flyga till Kalifornien tillsammans med mina östkustbarn helt nyligen och på hur mycket jag ser fram emot Sverigeresan till sommaren med dem alla tre. Mina stora fina barn, min lilla flock som jag är så galet stolt över och älskar att hänga med. Det är lika roligt att resa med dem nu. Lugnare, inga härdsmältor, ingen börjar helt oförmodat springa åt fel håll och vi hjälps åt att bära väskor. Men i övrigt. Min lilla flock och jag. Som jag vill ha det.

Den första tidiga morgonen i Sverige, klockan är bara fyra och åttaåringen skramlar i köket. Han försöker vara tyst, men väsnas ganska mycket, sådär på åtta-åringsvis. Han är så hungrig att det river i magen, jag vet det för det är jag också.

Jag tänker kliva upp och hjälpa honom, men ändrar mig, tänker att han får ha den här stunden för sig själv. Istället ligger jag vaken och lyssnar på ljuden, hör hur han äter kalla köttbullar direkt från förpackningen, brer mackor, letar fram burken med pålägg.

Runda polarbrödsmackor med falukorv, Norrbottens gåva till jetlaggade åtta-åriga pojkar och han äter dem sittandes vid köksbordet medan han bläddrar i en tidning, jag tror att det är Bamse.

Jag tänkte att den där morgonen, en av många likadana, blir en del av hans Sverigeminnen. När hans barnbarn frågar om Sverige  kommer han att säga att han inte kommer ihåg så mycket, att det var så länge sedan han var där, men att han minns hur han brukade vakna tidigt de där första morgnarna, smyga ut i köket utan att väcka sin mamma och äta kalla köttbullar och falukorvsmackor.

Jag låg där och kände mig helt plötsligt som ett gammalt svartvitt fotografi, ett foto av en mamma, en pojke, en stuga, en sommar en gång för länge, länge sedan.

De var trötta och misstänksamma, hade ingen större lust att åka iväg hemifrån halv sju en söndagsmorgon för att springa, iklädda för stora tävlingströjor och med mitt opålitliga “det-kommer-att-bli-jättekul” som enda garanti för att det skulle bli ens det minsta roligt.

Men mina tre musketörer – de kom, de såg, de segrade! Sprang hela loppet som galna kaniner, piskade av tävlingshetsen och av tanken på chokladkakorna de blivit lovade efter avklarat lopp (Mutor? Till barn? Ja, absolut.).

De hade faktiskt precis så jättekul som jag lovat dem, bara lite bråk uppstod om huruvida 8-åringen fuskat och vänt för tidigt (det gjorde han). I övrigt så var det ett strålande första 5k-lopp och vi planerar redan för nästa.

Så var den sommaren slut. Jeff har gått till jobbet, alla barn har gått till skolan och här sitter jag vid mitt skrivbord och vet inte riktigt vad jag ska göra av detta universum av tid som jag plötsligt trätt in i.

Jag har inte skrivit så mycket under sommaren som jag hade tänkt mig (varför tänker jag fortfarande så, efter sex år av feltänk, varför varför?) så tidigare i morse, för att liksom komma igång igen, tog jag fram en bok med skrivövningar. Bläddrade lite planlöst, hittade ”The Dying Goat” och satte igång.

The Dying Goat går ut på att man föreställer sig att man är en get som blir stungen av något dödlig växt. Blodet forsar ut från ens lilla getkropp och i detta blod skriver man sina sista, allra viktigaste och mest meningsfulla ord. (Det är bland annat sånt här man sysslar med på Creative Writing Programs har jag förstått och vem är jag att ifrågasätta det?)

Ett alternativ till The Dying Goat, skriver Jay Kirk som är mannen bakom denna övning, är att skriva ett självmordsbrev.

Jag gjorde något slags mellanting. Tänkte mig själv som den där döende geten, men hur mycket kan man skriva i sitt eget blod egentligen, inte så mycket för ganska snart förblöder man väl och dör, så övningen övergick i ett självmordsbrev.

Herregud, det var inte en övning för mig kan jag säga. Jag levde mig in i det där och det hela utvecklades till ett brev till mina barn och allting blev förfärligt sorgligt, vilket innebär att klockan tio i morse satt jag ute på altanen med en kaffekopp bredvid mig och med solen värmandes mina ben och grät för mig själv, vilt skrivandes på ett farväl till mina barn.

Det blev för sorgligt, jag skrev inte klart. Men det var en bra övning, det var det, för jag skrev ett ganska långt brev ändå och nu har jag kommit igång här också, så tack för det Jay Kirk.

Nu ska jag ta mig ur den här dystra sinnesstämningen genom att åka iväg och köpa lite leksaker och en bra borste till Luna. Denna hund, hon är en liten ängel.

I förrgår, yellow split pea soup. En älskade den, tycker bara att California Pizza Kitchens split pea soup är ännu bättre. En älskade den, tycker bara att green split pea soup är ännu bättre. En tyckte den var ok. Åt lite annat på sidan om.

Igår, spagetti med köttfärssås, med quorn istället för köttfärs. Pasta med proteinsås alltså. Tre tummar upp, en med förbehållningen att man får ha mycket ketchup på.

Mina barn alltså, de är de finaste. Alla står på min sida, vill mig så väl. Mina små musketörer.

Mycket har jag dåligt samvete för när det gäller mina barn och allt jag inte förmår och hinner med, men inte detta: kortare Sverigevistelse och tre veckors summer camp innan vi åker iväg.

När vi först flyttade till USA och de långa sommarloven i Sverige blev aktuella såg jag framför mig en lång rad av härliga tider, strålande tider. Barnen skulle släppas ut på grönbete, de skulle cykla och bygga kojor i skogen och bada och skrota omkring och göra allt det där som de inte kunde göra med en lägenhet i Westwood som bas. Allt det där som min bror och jag och vår bäste kompis och alla besökande kusiner gjorde hela somrarna när vi var barn.

Jag skulle få tid att skriva, de första åren på min avhandling och när den var klar, allting annat jag ville skriva som jag inte hunnit med i vardagen. Klart jag skulle vara med mina barn också, men allt skulle vara så enkelt och okomplicerat och alla skulle vara glada och nöjda och dricka saft.

Så blev det inte. Emellanåt kanske, det är klart att de cyklar och grejar på med lite av varje och legoskoven kan vara i flera dagar om allt går väl. När de har kompisar som hälsar på eller hälsas på så är allting frid och fröjd. Särskilt för Alicias del, hon har en kompis som bor alldeles i närheten och när kompisen är hemma leker de mest hela dagarna och jag ser inte så mycket av dem annat än när de blir hungriga. Som det ska vara.

Men pojkarna. Pojkarna har ingenting att göööra, vad ska vi göööra, mamma? De vet inte vad de ska göra av all den där friheten som de ställs inför. Eller det vet de visst: de vill spela dator och dvd och se på tv. De vill inte göra saker utan mig, eller Jeff när han är där. Till exempel är skolan ett utmärkt ställe att cykla på och den ligger granne med vår gård. De vill väldigt gärna vara där, men bortanför skolan ligger skogen och skogen tycker mina pojkar är lite läskig. Alltså vill de inte gå dit själva.

Sådär håller det på och det har tagit mig lång tid att inse att de där sommarloven som jag sett fram emot aldrig kommer att infinna sig, inte i den version jag målat upp framför mig. Mina barn är stadsbarn, en hel sommar på en gård i en liten by i Norrbotten vet de inte riktigt vad de ska göra av. En del är precis så rolig och härlig som jag någonsin kunnat önska mig, men en stor del är ”ingenting-att-göra-får-vi-spela-på-datorn-eller-se-på-tv-mamma-snälla-snälla-snälla-mamma-snälla?”

Idag börjar pojkarnas hockey camp och Alicias theater camp.

– Mamma, jag är så lycklig. Ingen skola idag, bara hockey, sa Max när han vaknade.

Om tre veckor åker vi till Sverige. En månad ungefär. Kort och intensivt. Det blir härligt.

Min dotter vill bli vegetarian. Sedan förra sommaren, efter att ha sett  en annons om hästkött till salu och efter efterföljande samtal om köttätande och djurhantering, har hon inte ätit gris- och nötkött. Vi kom överens om att hon skulle trappa ned, inte bara sluta med allt kött nu och genast utan faktiskt lära sig att äta grönsaker först. Äta måste man ju, trots allt.

Nu har vi trappat ner i nästan ett års tid. Det har gått långsamt och det har varit mitt fel (well, Jeffs också eftersom han utgör den andra personen i familjen som får hantera en gasspis, men han är inte så himla intresserad av just matlagning vilket är en närmast oändlig källa till konflikter i vårt förhållande, men det är en annan historia).

Det har varit mitt fel eftersom ansvaret för matlagning i huvusak vilar på mig och jag avskyr vardagsmatlagning. Åh, det monumentalt tråkiga i att varje dag lägga ner tid på att planera, handla och sedan laga maten. Alla är hungriga, alla är trötta, vi har med stor sannolikhet just kommit hem från någon träning av något slag, och så ska jag ställa mig och laga mat. Igen och igen och igen. Och igen.

Jag tycker inte om, och har inte tålamod, att spendera tid på att hitta nya spännande recept (men det är klart jag gör det ibland, jag är ändå en någorlunda ansvarsfull moder). Vet ni hur många recept man måste leta efter för att ställa om till vegetarisk kost för en unge som inte är särskilt förtjust i grönsaker? Det är många, kan jag meddela.

Så vi äter mer vegetariskt nuförtiden, men det har varit en ganska planlös och sporadisk omställning. Jag har inte lärt mig så mycket om vegetarisk kost som jag borde ha gjort, har inte lagat så mycket vegetariskt som jag borde ha gjort, och det har jag förfärligt dåligt samvete över. Ett par gånger i veckan kanske, ibland fler, men ett par gånger i veckan gör ingen vegetarian. Jag tycker att det är strongt av min unge att ta ställning och jag stödjer henne till 110 procent, men jag har inte orkat fullfölja. Dessutom saknar tre av familjemedlemmarna min dotters moraliska resning och vill gärna fortsätta äta kött, vilket gör allting ännu lite krångligare.

Men nu, nu har hon läst Jonathan Safran Foers Eating Animals och nu är det slut med nedtrappning tycker hon, nu är det no more kyckling, kalkon eller fisk i hennes diet. Jag får vara glad om hon fortsätter med ägg och mjölk.

Så nu är det akut vegetarisk matlagning som gäller. Vegetarisk lunchlåda varje dag. ”Jag kan inte mamma, jag kan inte” säger hon olyckligt när jag föreslår kyckling och det får jag ju respektera. Så gott det går. Kanske kan vi kompromissa lite om takten på omställningen, komma överens om nedtrappningen ändå måste fortsätta ett tag till, men vi försöker få till den i snabbare takt.

Hur det än är med den saken så har det inträffat en dramatisk upptrappning av våra vegetariska ambitioner. Receptletande. Näringslära. Testande av maträtter, vem äter vad och inte. Så många matrelaterade aktiviteter, ännu mer  än tidigare.

Kämpa, morsan, kämpa.

På besök i Alicias blivande middle school, eller Junior high som det visst också heter. Min lilla, lilla unge ska börja junior High, tänk det. Det är en förfärligt stor skola dessutom, över 2 000 elever. Och så mitt lilla barn då.

Men besöket gick bra. Skolan verkar bra. Det mesta var förtroendeingivande.

Den lilla bondgården så fin, trädgården med uteklassrum och långa rader av prisbelönt sallad och andra grönsaker imponerande.

Musikprogrammet suveränt, men hur många barn med instrument kan man egentligen klämma in i ett medelstort, ganska slitet klassrum utan att olika typer av instrumentrelaterde olyckor inträffar? Förvånansvärt många faktiskt.

Alla tillval, ååh alla tillval. De kan välja mellan massor av roliga ämnen och de har idrott varje dag. De läser inte språk.

De kommer att få så mycket läxor att de får sitta uppe till elva på kvällarna fast de bara är elva år gamla och borde göra andra saker efter skolan. En del säger att det bara är så i början, att lärarna vill få igång rutinerna och sätta sig i respekt, att det lugnar ner sig efter Thanksgiving. Andra säger att det lugnar ner sig i februari. Jag säger att det borde vara brottsligt att ge barn så mycket hemläxor.

Det ser ut precis som det gör i alla amerikanska high school filmer med långa rader av skåp där allt viktigt inträffar. Ville ta kort på det men glömde.

Min lilla unge i junior high.

Kl 15: Skolan slutar. Hämtar hem Alicia och kompisen S, rafsar ihop mellanmål, skjutsar dem till deras teaterrepetition på Santa Monica Playhouse.

Kl. 16: Hämtar Max från skolan på vägen hem, går igenom hockeyutrustningen, rafsar ihop mellanmål, AK kommer, in i bilen och iväg.

16.45 Hämtar upp Erik från kompisen, ber en stilla bön att trafiken ska vara på sitt bästa humör och att vi ska komma fram till Toyota Center före kl 18.

16.47: AK och jag försöker få GPS:en i bilen att fungera, det går inte att knappa in en adress.

17.30: Vi ger upp. F-bannade GPS.

17.45: AK kommer på att bilen måste stå still för att GPS:en ska fungera. Vi enas om att det var då f-bannat korkat.

18.00 Anländer till Toyota Center, yeih! Hittar omklädningsrum för Erik, får på all utrustning och lämnar av liten hockeypojke i tränarens goda händer.

18.30: Handlar mat till Max. Äter alldeles för snabbt. Textar svåger och ber honom texta mig när han kommit fram så jag kan andas ut.

18.40: Lämnar Max på egen hand med USD5 och ett lyckligt leende. Ensam. På Toyota Center. Med pengar.Kör iväg mot Westwood.

18.45: Kör fel.Missar uppfarten till 405:an, hamnar istället på 105:an.

18.50: Kommer på att jag glömt att lämna huset olåst. Svåger och söner har ingen nyckel.

19.00: Svåger meddelar att han kommit fram. Jag säger ingenting om det låsta huset.

19.05: Svåger textar igen, undrar var bilstolen är. Jag svarar att jag glömt lämna den. Funderar på om man kan bli uppsagd som förälder om man är tillräckligt oansvarig.

19.00-19-30: Svär över trafiken. Meddelar svåger att huset är låst. Han tar det med fattning Textar fram och tillbaka om hur vi ska göra. Löser problemet någorlunda.

19.32: Seminarium med Daniel Alfredsson. Intressant. Jag ställer en medikoer fråga.

20.45: Åter i bilen. Mot Venice för att hämta hem Alicia. Har lovat vara där senast kl 21.

21.00: Svåger textar, de är på väg hem. Erik har ont i magen. Jättont. Jag svarar att jag är hemma om tjugo minuter.

21.12: Anländer till Venice. Blir uppehållen av talföra föräldrar till S.

21.20:  På väg hem. Alicia ringer till svåger. De är hemma. Erik har jättejätteont i magen. Jag svarar att vi är där om sju minuter.

21.30: Alicia påpekar att det har gått sju minuter för länge sedan och att vi inte är hemma ännu.

21.35: Kommer hem. Erik springer iväg på toaletten, storgråtandes.

21.50: AK åker hem. Svåger och jag pratar jobb och blommor. Erik har slutat gråta och mår bra igen.

22.00 Svåger åker hem. Ungarna i säng.

Kvällens underhållningsvärde: VG

Kvällens föräldrainsats: U

Kvällens stressnivå: Konstant hög.

Nästa dag börjar vi om igen.