Tidig morgon, Temescal Canyon. Jag är färdig med min springrunda, traskar upp för stigen mot parkeringsplatsen. Några meter framför mig går en äldre kvinna med en hund, hon har lockigt, ostyrigt hår och på baksidan av hennes jacka står det tryckt “peace.”
Jag är snart i kapp henne och vi hälsar, kommer överens om att det är en strålande morgon och småpratar om hennes hund. Den är liten, vit och fluffig och heter Peace.
– Jag ska ge dig en fredsdikt, säger hon och frågar vad jag heter.
– Ingrid.
– Okej Ingrid. Här är din dikt. I is for…. N is for…. G is for Glorious. R is for… Hon fortsätter, går snabbt igenom alla bokstäver och benämner mig med adjektiv som jag inte kommer ihåg men som alla är vänliga, rentav storslagna. När blev jag senast kallad “Glorious?”
– Tack, säger jag när hon är klar. “Det var fint. Tack så mycket.”
– Ingen orsak. Jag går igenom en del privata svårigheter just nu och jag skulle uppskatta om du vill tänka på mig. Om du vill komma ihåg mig när du ber. Det skulle hjälpa mig. Jag heter Alice.
– Alice. Det ska jag göra. Tack för den fina dikten. Jag önskar dig allt gott, Alice.
– Tack.
Så hoppar hon in i en skraltig bil tillsammans med hunden Peace och åker iväg och jag joggar hem.
Lämna ett svar