Jag har rest en del under jul och nyår. Till Kalifornien för att vara med mina barn, därifrån till Vancouver för en hockeyturnering och till sist åter till New York. Och eftersom det var just jultid var det barnfamiljer barnfamiljer överallt. Pyttesmå, fjunhåriga bebisar, två-åringar som inte fattar grejen med att sitta i egen flygstol när man kan sitta hos mamma, kluriga fem-åringar som gärna småpratar lite med stolsgrannen och åtta-åringar som är så stora och förståndiga och hjälper sin ensamåkande morsa med det ena och det andra och sedan lugnt och stillsamt kollar film hela resan.
Alla sorters barn överallt och jag dog lite av att se dem, kunde inte låta bli att snegla åt deras håll. En gång var allt det där mitt, under en period i livet reste jag också med fjunig bebis, klängig två-åring och glad fem-åring, och jag tyckte så mycket om det.
Jag älskade att vara resegeneral – aldrig är man väl så mycket flockledare som när man reser på egen hand med med sina barn. Man måste ha järnkoll på allt och allting kan gå fel hela tiden. Någon springer åt ett helt annat håll, någon behöver kräkas eller kissa, någon blir tvärtrött och orkar inte ta ett steg till, någon glömmer en älskad leksak som MÅSTE återföras till ägaren, någon drabbas av allmän härdsmälta pga hunger/rastlöshet/syskon som retas och måste lugnas ner på ett snyggt sätt. Det är ofta varmt och kladdigt, man måste stå i långa köer och mekka sig förbi passkontroller och säkerhetskontroller och man måste vakta med sitt liv så att inget barn snuddar med sina fötter vid stolsryggen framför dem för då får man en sån jävla utskällning av personen som sitter i den stolen att man tappar tron på hela mänskligheten. Man måste ha med sig klädombyten och underhållning och extramat för ingen gillar flygplansmaten och alla är hungriga och allt ska vara packat på ett smart sätt för det slutar alltid med att man måste bära allting själv plus ett barn eller två som för tillfället inte orkar gå. Ens barn är som små presumtiva bomber som kan detonera när som helst och det är jag, bara jag, som ansvarar för att de inte ska göra det, att vi ska komma från plats A till plats B med livet och förståndet i behåll och helst också utan att bli hatad av alla medpassagerare.
Jag var så trött ibland på de där resorna att ett vänligt ord från en medresenär om “fina barn” kunde få mig att börja gråta, men som jag älskade det. Jag kände mig så kompetent som morsa och jag var så stolt över min ljuvliga, lilla flock och så tacksam de gånger alla jobbade åt samma håll och hjälptes åt så gott det gick.
Vi hade ofta så himla roligt. Allting var så spännande, vi var antingen på väg till Sverige eller på väg hem och vi såg lika mycket fram emot båda destinationerna. Och känslan av stillsam eufori när ens ledsna unge äntligen somnade som en liten trött korv i ens famn och sedan sov flera timmar och man hann både äta (med en hand så gott det gick) och se nästan en hel film – oslagbar.
Den här gången reste jag ensam, utan flock, och vemodet stod mig upp i halsen när jag såg alla barn överallt. Men det är okej, vad kan man annat vara när ens barn börjar bli stora. Vemodet och jag hänger mycket med varandra nuförtiden, det är som det är. Och sedan tänkte jag på hur roligt det var att flyga till Kalifornien tillsammans med mina östkustbarn helt nyligen och på hur mycket jag ser fram emot Sverigeresan till sommaren med dem alla tre. Mina stora fina barn, min lilla flock som jag är så galet stolt över och älskar att hänga med. Det är lika roligt att resa med dem nu. Lugnare, inga härdsmältor, ingen börjar helt oförmodat springa åt fel håll och vi hjälps åt att bära väskor. Men i övrigt. Min lilla flock och jag. Som jag vill ha det.
