Ingegerd Landström

Ett tag bodde hon på Manhattan. Upper East Side. “Corner of York and 84^th” sa hon till chauffören när hon någon enstaka gång tog en taxi hem. De första gångerna hade hon sagt sin exakta adress, men sedan fick hon för sig att det borde vara enklare för chauffören om hon istället bara gav numret på närmsta tvärgata. Hur gjorde riktiga New Yorkers, det fanns säkert något rätt sätt, hon borde googla det. 

Hon tyckte mycket om lägenheten i hörnet av York Avenue och 84:e gatan.  Den var gammal och i uselt skick, med sprickor överallt, flagiga tak, otäta fönster och noll arbetsytor i köket. Elementen levde sina egna liv, duschvattnet var antingen skållhett eller iskallt och den låg på fjärde våningen utan hiss.

Men den var väl inbodd. Den kändes varm. När hon först såg annonsen var det bilden på det långsmala vardagsrummet med den stora röda mattan och den röda lampan bakom soffan som fick henne att genast kontakta hyresvärden. Hyresvärden hette Elizabeth och när hon kom dit för att titta på lägenheten fick hon veta att över hundra personer var intresserade av att hyra den. Men Elizabets var tredje generationens norska och hon själv svenska och därför var det hon som fick första tjing. Elizabeth tyckte att det kändes tryggt att hyra ut till en “fellow Scandinavian.” Her luck.

Mitt emot soffan stod en bokhylla i mörkt trä, full med hyresvärdens böcker och antika kamerasamling och bredvid den hade hon ställt den enda möbel som hon för närvarande ägde, en vit öronlappsfåtölj med stora, gröna blomblad som hon köpt på Ikea. Hon hade verkligen inte tänkt samla på sig några möbler alls förrän hon säkert visste om hon skulle stanna på östkusten, men på grund av akut sorg över det torftiga möblemanget i hennes första lägenhet, den i Queens, hade hon gjort ett spontaninköp som hon aldrig ångrat. Hennes första hyresvärd, en forskare, skådespelare och författare vid namn Judith och som ofta kom förbi för att lämna av grejer i lägenhetens vindsförråd och gärna förde långa och ibland ganska tröttsamma samtal om det politiska läget i USA i allmänhet och New York i synnerhet, frågade om hon ville lämna kvar fåtöljen, men det hade känts viktigt, symboliskt nästan, att behålla den, så den fick följa med.

Mellan bokhyllan och fåtöljen stod en slags sjömanskista i trä och på den, lutad mot väggen, hade hon placerat ett stort porträtt på sina barn. 

Sovrummet var hon också förtjust i. De tjocka, vinröda sammetsgardinerna, sängen som var så skön med täcke, kuddar och sängkläder som inte var av denna världen (allt var Elizabeths), och garderoberna som nu var fulla med hennes kläder. Utöver kläderna – och fåtöljen förstås – hade hon bara några få egna ägodelar. På golven låg ett par trasmattor som hennes mamma vävt, i fönstrena stod hennes egna blommor och i bokhyllan stod väl så många egna böcker. Hon hade köpt dem mot bättre vetande, för vad skulle en person utan något fast hem med böcker till, det var ju bara vikt att släpa runt mellan tillfälliga bostäder. Eller så var det just då, när man inte hade något riktigt hem, som man behövde böcker, som någon slags förankring i en tillvaro som flöt omkring på öppet hav i ingen särskild riktning. Väntandes, bidandes sin tid.

Jag ser så många äldre, ensamma kvinnor i mina nya kvarter och de gör mig vagt illa till mods.

Jag ser dem när de är ute och promenerar, med eller utan en hund i koppel. En del går lite långsamt och skröpligt, andra traskar på i effektiv New York-takt. De ser varken välbärgade eller fattiga ut, ser ut som folk gör mest bara och huruvida de är ensamma eller ej, förutom just då när de är ute på promenad, vet jag förstås ingenting om. Men jag är nyseparerad och har nyss flyttat till en stor stad där jag bor ensam i min lilla lägenhet på Upper East och jag är ganska skakig inför allt det nya, och därför gör äldre, ensamma kvinnor mig vagt illa till mods.

Jag föreställer mig deras liv, och i förlängningen också mitt eget om ett antal år, och det är inget särskilt muntert framtidsscenario. Jag föreställer mig att deras partner dött, eller så är det skilda sedan många år, eller så levde de aldrig ihop med någon. Nu, ser jag framför mig, bor de i en liten lägenhet på Upper East Side, de har bott där länge och där kommer de att leva sina liv tills de blir ännu äldre och sedan dör de och hittas inte förrän polisen bryter upp dörren för att grannarna har klagat på lukten. Kanske de inte har någon hiss till lägenheten, då måste de flytta när de inte längre orkar gå uppför trapporna och vart ska de då ta vägen, de har kanske en “rent controlled” lägenhet, var ska de ha råd att bo nu? Eller så får de Alzheimers och plötsligt en dag hittar de inte hem och vem ska hjälpa dem då, alla har så fullt upp, vem har tid att se till att en liten ensam och förvirrad tant kommer till rätt trappuppgång och sedan, så småningom, till ett boende där hon blir omhändertagen på bästa sätt?

Mina föreställningar om dessa kvinnors liv innehåller inga barn, inga vänner, inga släktingar, inget sammanhang. Bara de där kvinnorna, helt ensamma, som små isolerade satelliter i en stor stad. Och jag fattar ju att jag utmålar ett skräckscenario som verkligen inte alls behöver stämma. De har förmodligen – hoppas jag innerligt – någon variant av älskade barn och barnbarn och fina vänner och medlemskap i några roliga organisationer och en bokklubb som träffas en gång i veckan och kanske en snäll partner som just då står och kokar eftermiddagskaffe åt dem hemma i lägenheten. Och jag vet ju att jag är så lyckligt lottad att jag faktiskt har både barn och vänner och iaf en organisation, jag behöver inte bege mig ner i det kaninhålet. Kanske är mitt skräckscenario resultatet av en osedvanligt stark kombo av diverse grejer som händer i livet just nu: Nyseparerad, nyinflyttad till stor stad, föräldrar som är gamla och skruttiga, barn som flyttar hemifrån. Och vad vill jag säga med det här, jag vet inte. Förmodligen bara att jag behöver justera mina fantasier och lära känna några äldre damer i den här stan.

…inbegriper till stor del att kunna ignorera vissa delar av huset…

…till förmån för andra, mer väsentliga och potentiellt inkomstbringande delar. Det går ganska bra nuförtiden. Jag jobbar med skygglappar.

Psychic readers, de finns överallt i den här stan. Kanske de spirituella krafterna är särskilt starka här, eller kanske den spirituella nöden är särskilt stor, eller kanske, förmodligen, både och, och det är därför det finns en psychic reader i varje gathörn.

Jag fundear en hel del över dessa ställen: om de verkligen har några besökare och vilka deras besökare är? Vad lever de av, är det lönsamt? Det måste det vara, hur kan en psychic reader annars ha råd att förlägga sin lilla butik på prime time real estate, alldeles vid PCH och med havet på andra sidan vägen?

Det är märkligt och intressant, om jag vågade skulle jag besöka tre-fyra olika readers och skriva något om det. Jag vet inte riktigt vad jag är rädd för, kanske att jag får dystra suckar och medlidsamma ögonkast av samtliga spådamer jag besöker. Heter det spådam förresten, är inte det ett ganska nedlåtande ord, det ger lite Kiviks marknad feeling? Spirituell ledsagare kanske låter bättre? Hur som helst, jag är inte redo för några spirituella framtidsscenarior ännu, men jag är förfärligt nyfiken på Sofia, Psychic by the Sea. Jag kör, eller cyklar, förbi där flera gånger i veckan, rätt vad det är så parkerar jag och kliver in. Any day now.

Så var den sommaren slut. Jeff har gått till jobbet, alla barn har gått till skolan och här sitter jag vid mitt skrivbord och vet inte riktigt vad jag ska göra av detta universum av tid som jag plötsligt trätt in i.

Jag har inte skrivit så mycket under sommaren som jag hade tänkt mig (varför tänker jag fortfarande så, efter sex år av feltänk, varför varför?) så tidigare i morse, för att liksom komma igång igen, tog jag fram en bok med skrivövningar. Bläddrade lite planlöst, hittade ”The Dying Goat” och satte igång.

The Dying Goat går ut på att man föreställer sig att man är en get som blir stungen av något dödlig växt. Blodet forsar ut från ens lilla getkropp och i detta blod skriver man sina sista, allra viktigaste och mest meningsfulla ord. (Det är bland annat sånt här man sysslar med på Creative Writing Programs har jag förstått och vem är jag att ifrågasätta det?)

Ett alternativ till The Dying Goat, skriver Jay Kirk som är mannen bakom denna övning, är att skriva ett självmordsbrev.

Jag gjorde något slags mellanting. Tänkte mig själv som den där döende geten, men hur mycket kan man skriva i sitt eget blod egentligen, inte så mycket för ganska snart förblöder man väl och dör, så övningen övergick i ett självmordsbrev.

Herregud, det var inte en övning för mig kan jag säga. Jag levde mig in i det där och det hela utvecklades till ett brev till mina barn och allting blev förfärligt sorgligt, vilket innebär att klockan tio i morse satt jag ute på altanen med en kaffekopp bredvid mig och med solen värmandes mina ben och grät för mig själv, vilt skrivandes på ett farväl till mina barn.

Det blev för sorgligt, jag skrev inte klart. Men det var en bra övning, det var det, för jag skrev ett ganska långt brev ändå och nu har jag kommit igång här också, så tack för det Jay Kirk.

Nu ska jag ta mig ur den här dystra sinnesstämningen genom att åka iväg och köpa lite leksaker och en bra borste till Luna. Denna hund, hon är en liten ängel.

För att vara exakt så är det översättning av engelska organisationsnamn och titlar jag funderar över och jag hittar inga regler för det. Säg att jag vill skriva detta:

”Mark Abramson, Senior Watershed Advisor vid kustmiljöorganisationen Santa Monica Bay Restoration Commission….”

Jag skulle vilja ha det engelska originalet på både titel och organisationsnamn i löpande text och den ungefärliga svenska översättningen inom parentes. Så här:

”Mark Abramson, Senior Watershed Advisor (ung. senior rådgivare…alltså svensk översättning av titeln inom parentes) vid kustmiljöorganisationen Santa Monica Bay Restoration Commission (ung. Santa Monica…alltså, svensk översättning av organisationens namn inom parentes)…”

Kan jag komma undan med det, ni kloka människor som vet, eller måste det till en svensk översättning i den löpande texten och det engelska originalet inom parentes?

I USA har vi the Associated Press Style Book som har svar på alla upptänkliga grammatiska och andra skrivrelaterade frågor som dyker upp när man skriver en tidningstext. Alla kanske inte skriver exakt så som det står där, men skriver man så gör man i alla fall inte fel och den är en räddande bibel när man inte är så bevandrad i det engelska språkets alla egenheter.

Nu undrar jag om det finns någon sådan motsvarighet på svenska? Svensk Press Style Book helt enkelt, finns det en sådan?

Ibland tänker jag att jag skulle vilja skriva mer om mitt skrivande här. Om vad jag vill och försöker göra. Om små, små framsteg,  om självförtroendekriser, dikeskörningar och ”tack men nej tack”, och om de där ögonblicken då allting flyter och det känns som att allt är möjligt. Såna saker.

Det vore bra terapi, tror jag, och så kunde det vara skönt att få någon peppande kommentar av en snäll läsare när jag som bäst behöver det. Så tänker jag att det kunde kanske vara roligt att läsa för andra som befinner sig i samma situation som jag. Inte nödvändigtvis som vill skriva, bara någon som också försöker ta sig någon annanstans, av en eller annan anledning. Vi kunde hålla varandra under armarna och dunka varandra i ryggen, allt efter behov.

Efter att ha funderat lite på varför jag inte gör det trots att jag skulle vilja, så har jag, till stor del tack vare Linna Johanssons konstaterande för ett tag sedan, kommit fram till att det beror på att jag inte vet hur slutet på en sådan berättelse skulle se ut.

Jag menar så här: Om alla mina ansträngningar så småningom skulle leda till publicering i Filter av stor artikel, påföljande ära och berömmelse och sedermera utnämning till Årets Journalist så vore det ju ett magnifikt slut och en enastående rolig berättelse att skriva. (Jag skojar bara om det där med Filter förstår ni väl, att försörja mig på mitt skrivande räcker fint.)

Men slutet kan ju lika gärna bli av typen ”medioker 42-åring med journalistambitioner lade skrivardrömmarna på hyllan. Insåg sina begränsningar och sin ålder, tog anställning som lågavlönad administratör på ointressant, medelstort företag i amerikansk förort. ”

Nej just det, inte så spännande. Men kanske en ny genre som motvikt till våga-vinn artiklarna. En slags nederlagsberättelse, av typen ”Hon vågade och missade målet fullständigt.” Man skulle kunna läsa den och inse att inte alla lyckas med allt hela tiden fast man försöker så ögonen blöder. Det vore kanske en god gärning och då har jag i alla fall åstadkommit något.

Sökte ett jobb idag, minsann. Ja, faktiskt, det finns jobb att söka igen, roliga jobb, det är trevligt för mig och alla andra arbetslösa i USA. Yeih us and good luck fellow unemployees!

Men vilken ansträngning det är att söka jobb! Och nu pratar jag inte om själva uppdaterandet av cv och skrivandet av cover letter vilket i och för sig är en ansträngning det också, mest för att det är så mördande tråkigt.

Nej, att söka jobb är som att söka hus, en mental ansträngning utan dess like.

Så här: Jag hittar ett jobb jag tänker att jag skulle vilja ha. Och så tänker jag på hur det skulle vara att jobba där. Vilka kollegor jag skulle få och hur roligt det vore att jobba för en miljöorganisation vars visioner och idéer jag delar.

Sedan byter jag tankespår och börjar fundera på allt som går förlorat om jag får fasta arbetstider. Ingen hund. Ingen tid att skriva. Aldrig hämta barn från skolan och hänga på stranden tills det blir kallt och hungrigt. Aldrig fundera på vad jag ska skriva härnäst och på hur det kommer att kännas att kunna leva på mitt skrivande och kunna svara ”I´m a freelance writer” utan att rodna när någon frågar vad jag jobbar med. Aldrig skriva över huvud taget, annat än någon gång när jag får en timme över en gång i månaden. Det räknas inte. Och hur tar man hand om skröpliga föräldrar i en annan del av världen på två veckors semester om året, hur hanterar man den sorgen och det samvetet?

Ja, och så tänker jag en del på pengar förstås, det hjälps inte. Och på karriär. Jag är en extremt karriärsinriktad person, det kanske det inte var någon som förstod, men så är det. Inte i termer av position och pengar direkt, men jag vill komma dit jag föresatt mig att ta mig och om jag inte gör det så är det ett misslyckande av gigantiska proportioner.

Prestationsinriktad kanske är ett bättre ord? Jag är extremt prestationsinriktad och jobbsökande får mig att tänka mycket på vad jag presterat och inte och det är inte alltid alldeles nyttigt för mig. Det är vid såna tillfällen Jeff håller sig undan, alternativt försöker hålla våra konversationer på en mycket allmän nivå, alternativt försöker få mig att dricka några extra glas vin till middagen. ”You look like you need it,” säger han och fyller på.

Sedan, efter all denna tankemöda, så får man ju i nio fall av tio inte det där jobbet och då är den dörren som stängdes också nånting som man måste fundera på en del. Sedan, efter allt detta, kan livet återgå till det normala. Tills nästa jobbannons dyker upp. Så börjar det om igen.

Fin utsikt här uppe. Och trädgården, vilken trädgård. (Nästan) bara natives. Kolibris överallt, så högljudda att de överröstar det rejält tilltagna vattenfallet. Fjärilar. Allting blommar, allting doftar sage och nånting annat som jag inte vet namnet på.

Jag skulle göra en intervju som alls inte skulle handla enbart om trädgård, men jag kom alldeles av mig inför allt detta. Orutinerat av mig. Det blir en trädgårdsprofil med fläckvisa inslag av personporträtt.