Ingegerd Landström

“I think for the first time in four years, there’s hope.”

Det är min dog walker Marie, en kvinna i 70-årsåldern med grön keps och grått, lockigt  hår, som textar mig dagen efter det amerikanska presidentvalet. Vi känner inte varandra särskilt väl, hon har rastat Nova i ett par veckor bara och vi har träffats en enda gång. Då var det mest hon och Nova som bekantade sig med varandra och det gick utmärkt. 

Hon verkar vara en trevlig människa, om än lite väl mycket.

Efter varje promenad skriver hon långa, detaljerade sms om hur hon går tillväga för att bekanta sig med min socialt ängsliga hund. Hon ger Nova hemlagad kyckling och mig förnumstiga råd om vad hundar behöver för att trivas på egen hand, och hon föreslår att vi ska gå på gemensamma promenader med Nova några helger framöver för att hon ska kunna studera hur jag hanterar henne. 

Jag blir lite överväldigad av alltihop; jag hade inte förväntat mig ett engagemang på den nivån av en person som ska gå ut med min hund en halvtimme ett par gånger i veckan.

 Marie är dessutom ganska skröplig. Hon bör framför allt inte gå i trappor, vilket är ett problem eftersom man inte kan ta sig in i mitt hus utan att gå i en trappa av något slag. Skröpligheten gör också att jag oroar mig för att hon ska halka på någon isfläck när minusgraderna kommer. Min tomt lutar åt olika håll, jag är lat på att sanda, och jag ser äldre människa med bruten lårbenshals och allt det elände det skulle medföra framför mig. 

Så helt okomplicerat är det inte med Marie, men, som sagt, hon verkar trevlig, hon älskar djur och dessutom har en god vän anlitat henne i flera år och kan varmt rekommendera henne. Så vi hittar lösningar, var och en på sitt håll. Marie utarbetar ett system involverandes garageingången och den hemlagade kycklingen för att inte behöva gå i mina trappor. Jag avstyr vänligt de gemensamma promenaderna, lägger till “sand” på inköpslistan och besvarar de långa sms:en med många emoji-tack och käcka tummar upp. 

Marie är här för att stanna.

Men så, dagen efter valet, när det står klart att en misogyn, klimatkrisförnekande rasist återigen fått förtroendet att leda USA, kommer ett sms från Marie om hur skönt det är att valet är över, om hur journalistkåren varit “emotionally abusive” som aldrig förr under den här valperioden och att börsen nu har gått upp som en raket, hurra. 

Jag blir förvånad, och milt provocerad, över den opåkallade politiska kommentaren från en människa som jag knappt känner. Folk i allmänhet brukar inte prata partipolitik, såvida man inte säkert vet att man är bland likasinnade. Skyttegravarna är så djupa nu, det blir bara dålig stämning och ingen part kommer kunna rucka på den andres åsikter en enda millimeter.

Jag svarar snabbt och (tycker jag) diplomatiskt att börsen må ha gått upp, men framtiden för demokratin, klimatet och våra barn ser dyster ut.

Hon skriver tillbaka, låter mig veta att hon inte håller med. Att hon “står på den andra sidan” och att hon “för första gången på fyra år känner hopp”. 

Nu blir jag förbannad. Jag vill inte ge några fler diplomatiska svar, vill inte ha en politisk diskussion med denna nya bekantskap som jag tog för en övervintrad hippie på grund av, antar jag, grön keps, bohemiska lockar och kärleken till djur. Jag är frustrerad och orolig över valresultatet, jag vill avsluta hundpromenaderna innan de knappt hunnit börja och be Marie dra åt helvete med sin aktieuppgång och sitt hopp. 

Men det gör jag inte. Så gör man ju inte. Inte jag i alla fall. 

Istället ghostar jag henne tills vidare, medan jag funderar på hur jag ska svara. Med sitt sms har Marie brutit mot en slags vardagens och de ytliga relationernas politiska “Don’t ask, don’t tell”-policy som vi alla förlitar oss till för att kunna hanka oss fram i det som är USA idag, och jag vet inte hur jag ska reagera på det. 

Det låter kanske märkligt, men jag har aldrig råkat ut för det tidigare – att någon jag har någon slags relation till öppet deklarerar för mig att de röstat på Trump. En och annan republikan av den gamla vanliga sorten har det funnits i min amerikanska bekantskapskrets, framför allt bland min ex-mans äldre släktingar, men i den brokiga skaran människor sköts alla politiska diskussioner effektivt ner av den betydligt större och mer högljudda progressiva falangen. Nu har några gått bort, andra förlorade jag kontakten med efter skilsmässan, och om de hade blivit, eller blev, Trump-anhängare vet jag inte. Mest saknar jag dem bara, hela högen.

Hur som helst, här sitter jag nu, med en segerrusig Trump-anhängare till hundvakt som jag å ena sidan inte vill säga upp för då måste jag hitta en annan och det blir ett himla mekk (dessutom har hon det ganska knackigt ekonomiskt och behöver verkligen pengarna, har min vän som rekommenderade henne anförtrott mig), å andra sidan har visat sig vara en person som öppet deklarerar att hon röstat för en politik vars företrädare har ambitionen, och nu återigen makten, att göra världen och så många människor så illa. 

Jag ghostar vidare.

Morgonen därpå är jag senare än vanligt till tåget. Rusar genom vänthallen och nerför rulltrappan, men precis när jag kommer ner på perrongen med vantar och väska och kaffemugg i ett enda andfått virrvarr, stängs dörrarna. 

Fan. 

Då händer det. Tågvärden som står lutad ut genom ett fönster möter min blick, nickar helt kort, drar sig tillbaka och tre sekunder senare, som genom ett litet mirakel, öppnas dörrarna! 

 En man som står på perrongen och väntar på ett annat tåg inser att dörrarna går upp igen en millisekund innan jag uppfattar det. 

“Hurry up, Miss, you got it,” ropar han åt mig, “thank you thank you thank you” ropar jag till tågvärden som inte längre syns till och när jag väl slängt mig ner på en ledig plats tittar jag ut genom fönstret och vinkar åt mannen där ute. Han ler och vinkar tillbaka. 

Den där lilla händelsen får mig att börja tänka på snällhet, på vilken superkraft det ändå är. Att människor som inte alls känner varandra ofta vill varandra väl, i det lilla. Någon springer ikapp en person som tappat sin mobil på trottoaren och lämnar tillbaka den. Någon köper en kaffe och en muffins åt en rufsig människa som sitter utanför ett café med en skylt framför sig där det står “Anything helps.” Någon öppnar en stängd tågdörr åt en stressad pendlare så att hon hinner till ett tidigt möte på jobbet.

Och jag tänker på hur det som först fick mig att älska USA var småpratet obekanta människor emellan, det som svenskar gärna avfärdar som “ytligt” och hyser ett djupt och innerligt förakt inför. Ibland en vänlig nick och ett “Good morning, how´s it going?” när man möts på en stig i skogen. Ibland tio minuters snack om ditt och datt med en annan hundägare i parken. Ibland, som just nu när jag skriver det här, en kvinna mittemot mig på bibliotekscafeet i Westport, CT, som frågar om jag spelar backgammon och visar mig alla fynd hon just gjort på rean i bibliotekets lilla butik. 

Jag säger inte att det här resonemanget alls hänger ihop. Jag vet att jag hyser en viss aversion mot Trump-anhängare. Jag vet också att Marie, utöver att vara just det, är en äldre kvinna med grön keps och grått, lockigt  hår som älskar djur och behöver extrapengarna hon får in på att rasta andras hundar. Jag vet att det är något med snällheten, välviljan och småpratet människor emellan som jag vill luta mig mot de kommande åren. Jag tänker att det kan vara ett alternativ till skyttegravarna, i alla fall så länge folk har vett att varken deklarera sin egen politiska ståndpunkt eller fråga mig om min. Kanske Marie kan få vara undantaget som bekräftar regeln.

Samma kväll skriver jag, “Marie, we need to not talk politics if this is going to work.”

Hon svarar snabbt att hon håller med. Hon ber om ursäkt för att hon tog upp ämnet, att hon gick över en gräns. 

Jag frågar om hon kan gå ut med Nova i morgon. 

Fem minuter senare kommer ett långt sms som utförligt beskriver hur hon planerar att ta sig an morgondagens promenad med min socialt ängsliga hund. 

Jag svarar med ett tack och en käck tumme upp.

Minns ni Eddie Meduza? Säkert kommer ni ihåg honom, han var ju så festlig, gav bland annat ut en skiva någon gång i början av 1980-talet där han sjöng om fruntimmer och sånt, typ så här, med obetydliga variationer mellan låtarna:

Fruntimmer sa en ha å knulla med

Fruntimmer sa en ha å knulla med

Fruntimmer sa en ha å knulla med, knulla med, knulla med

Fruntimmer det är madrasser med hål i

Fruntimmer det är madrasser med hål i

Fruntimmer det är madrasser med hål i, madrasser med hål i, madrasser med hål i

osv

Jag behövde inte googla texten, jag kan alla låtar som fanns med på skivan utantill. Jag lyssnade på dem om och om och om igen på skolbussen under några veckor när jag gick i 7:an.  Eller kanske var det månader, jag minns inte, jag minns bara hur killarna som satt längst bak i bussen flinade och tyckte att det var så kul. Så jävla kul.

Eddie och fruntimmerslåtarna poppade upp i mitt huvud när jag läste om Astrid och hennes protest mot toalettskylten på Tunaskolan i Luleå. På hur den vanligaste kritiken mot hennes agerande är att det ju bara var en rolig grej och herregud har hon ingen humor?

Jag funderade på hur vi reagerade då, om det var någon av oss som satt i bussen som någonsin protesterade? Var det någon som bara tryckte ut bandet, drog ut den där smala, flimsiga bandremsan och talade om för de fliniga killarna hur jävligt trötta vi var på deras så kallade humor? Jag tror inte det.

Jag vet att jag aldrig gjorde det. Jag avskydde låtarna och hur de kladdade sig fast i min hjärna, men jag tror inte att jag ens tänkte tanken att jag hade kunnat göra något åt det. Jag skulle aldrig ha vågat.

Det var det, ett minne från högstadiets glada dagar och ett konstaterande att allt går igen. Och igen. Och igen. Och så, emellanåt, kommer det en Astrid. Respekt.

Vad jag borde göra idag: Skriva ut en intervju och sedan börja skriva på en text.

Vad jag gör idag: Dricker kaffe. Surfar. Läser tidningen och blir sorgsen över allt och alla. Bebisar som blir mördade av sina pappor. Kvinnor som blir mördade av sina män. Inga pengar till skolorna. Sarah Palins och andra konservativas avsky över Michelle Obamas ambition att förbättra maten i skolorna. Newt Gingrich. Den mannen. Jag kan inte läsa färdigt artikeln om hans försök att få politiskt stöd för sin eventuellt kommande presidentkandidatur från konservativa kristna genom att berätta om – och djupt ångra naturligtvis – sitt tidigare liv som väl inte helt överensstämmer med djupt konservativa kristnas värderingar om hur ett liv ska levas. Men han drar in pengar till den kristna högern och de har  tagit honom till sitt hjärta, säger att Gud förlåter eller något sånt. Och det gör han säkert, men han kan knappast ändra ett karaktärsdrag. Newt Gingrich hade en utomäktenskaplig affär samtidigt som han spydde sin konservativa, djupt indignerade, galla över den omoraliska Clinton/Lewinsky affären; Newt Gingrichs självgodhet och hyckleri vet inga gränser och det kan ingen högre makt i världen göra något åt. Jag har alltid haft svårt för att ha en riktig åsikt (jag vet, det är inget särskilt sympatiskt karaktärsdrag heller, men jag försöker i alla fall inte bli vald till president), har alltid tänkt att det är märkligt att folk kan vara så säkra på att de har rätt i det de säger och tycker; det finns ju alltid andra sätt att se på saker och ting. Men inte längre. Nu tänker jag allt oftare att en del politiker och en del politiska åsikter är så korkade och inskränkta och ogenomtänkta och naiva att det finns inget annat sätt att se på dem än som just det. Det är också en sorglig insikt. Nu kom solen fram och jag ska brygga lite mer kaffe. Måste få lite ordning och styrfart på den här dagen.

Los Angeles katolska skolor har förlängt sitt skolår med 20 dagar, så att det nu är 200 dagar långt, till skillnad från Los Angeles skoldistrikts (LAUSD) skolår som bara är 175 dagar (man drog ner på det förra skolåret eftersom man inte längre har råd att hålla skolorna öppna, men det är en annan sorglig historia).

Kardinal Roger Mahony som tillkännagav förlängningen berättar att man inte gör det för att konkurrera med LAUSD utan att man ”simply  is trying to step up their performance to ensure that students would become globally competitive.”

Globally competitive. Jag hör det överallt nu för tiden, i vilken skolartikel jag än läser så är det PISA-studier och Kina-skräck och hur ska det gå för våra barn som inte kan matte och hela tiden pratar man om att barnen måste vara ”globally competitive.”

Mycket önskar jag för mina barn, att de ska bli och att de ska vara, men aldrig någonsin har jag tänkt den tanken, att de ska bli globalt konkurrenskraftiga. Som ett mål i sig; som att ambitionen med vår skolpolitik är att det vid slutet av varje skolår ska släppas ut en enorm  taktfast marscherande nationell armé bestående av college graduates, på väg ut i världen för att slå alla på käften, mangla ner allt motstånd och fucking vinna racet!

Harmoniska människor som vågar gå dit hjärtat pekar, ungefär så lyder min modesta önskan.

Kanske man måste vara globalt konkurrenskraftig för att nå dithän, jag vet inte. Men att diskussionen om vad våra barn behöver för att leva ett gott liv så ofta börjar och slutar där, det är sorgligt.

Kalifornien är en av de amerikanska delstater där man har rätt att bära vapen och göra det synligt, så kallad Open Carry. Generella undantag är skolor och i government buildings och vapnet får dessutom inte vara laddat.

Det senare har inte så stor betydelse som man skulle kunna tro. Man får bära ammunition också, bara inte i själva vapnet, och på www.californiaopencarry.org försäkrar man att det inte är något egentligt problem: ”Med lite träning  kan man enkelt ladda ett handeldvapen på mindre än två sekunder.”

Att lyssna på och läsa om USA:s vapenälskare, i synnerhet de som lobbar för att man ska ha rätt att bära vapen i alla möjliga sammanhang, inklusive i skolor, lämnar mig oftast med känslan av att detta handlar om märkliga varelser, en särskild art vars förstånd och argumentation befinner sig på en helt annan våglängd än min. Omöjliga att förstå.

De pratar om att det är deras konstitutionella rätt, som om det handlar om en princip, som om de lika passionerat skulle försvara deras rätt att bära toga om det var det som stod i konstitutionen. Jag önskar att konstitutionen hade behandlat togabärande istället. Färre mord, färre skolskjutningar och så mycket bekvämare under sommarhalvåret dessutom.

LA Times kolumnist Steve Lopez  (rubrikcitatet hämtat därifrån) skriver om vansinnet i det hela. Och om det absurda i the California Brady Campaign to Prevent Gun Violence kampanj för människors rätt till vapenfria restaurangbesök; om det absurda i att vi över huvud taget behöver diskutera den frågan.

Out of one’s gourd N. Amer. informal: 1 out of one’s mind; crazy. 2 under the influence of alcohol or drugs (Concise Oxford Dictionay, Tenth Ed).

Ibland, när jag läser artiklar där jag kan ämnet, tänker jag att det är märkligt att man kan använda så många ord och berätta så litet. Eller att man kan skriva en artikel utan att egentligen vara särskilt insatt i ämnet – man gör en intervju eller två, ser sig omkring i omgivningen, kollar upp basfakta och så har man en en text färdig för publicering.

Jag tänker på det när jag läser DN-artikeln om turismen i Sri Lanka och hur lankeserna hoppas att den öka igen, nu när någon slags fred existerar.

Jag vet, det är ju bara en glad och anspråkslös researtikel, utan ambitioner att ta upp frågor om rättvisa och vem som tjänar på turism och vem som inte gör det, men i alla fall. Det finns så mycket mer som är intressant och värt att berättas när det gäller turism i Sri Lanka.

Dess historia – hur det lankesiska folket (den fattiga delen, de så kallade ”local people”) förväntades uppföra sig väl, vara glada och trevliga och vänliga och under inga omständigheter försöka sko sig på de välbärgade besökarna när de dök upp i början av 1960-talet:

”The people of Ceylon offer one of the country’s greatest assets in their friendly attitudes. This condition should be exploited so that the visitors will receive the benefits of this worthwhile attribute (Ceylon Tourism Plan, 1967:276)”

Lankesernas roll var turistattraktionens, inte entreprenörens. Den senare var förbehållet folk med pengar att investera.

Dess nutid – hur lokala, enskilda, privata entreprenörer som ofta finns inom den informella sektorn och som betraktas som parior av den formella delen av turistindustrin – guesthouseägare, restauranger, guider, snorkelutrustningsuthyrare –  i till exempel Hikkaduwa inte har en chans att konkurrera med de stora all-inclusive hotellen i till exempel Bentota. Turisterna som kommer dit har redan betalt för hela deras semester i förväg, de kommer inte att anlita någon lokal entreprenör av något slag. Mannen som citeras i artikeln väntar med all säkerhet inte bara på svenskar, han väntar på turister. Punkt.

Dess eventuella framtid – hur den senaste turiststrategin lovar att nu ska lokalbefolkningen inte längre reduceras till leende photo opportunities, nu ska de också få ta del av vinsterna från turismen, nu ska de också få vara med och bestämma. Den (mig veterligt) senaste Ecotourism Development Strategy (2003:4) utlovar till exempel att ekoturism (som man har ambitionen att satsa stort på) kommer att ha mycket starka inslag av:

”Benefits to the local communities and peoples, through such means as participation in decision-making, employment, management, ownership, education, self-reliance and fulfilment, or strengthening culture.”

Många vackra ord och jag undrar så hur man kommer att förverkliga dem när man nu börjar exploatera den norra och östra sidan av landet som har precis de där orörda, palmbeströdda stränderna som vi så gärna vill veckla ut våra vinterbleka kroppar på. Utan att bli störda av någon lokal småmånglare i läsk, – guide, – eller klädförsäljningsbranschen förstås.

Och det är bara början. Det finns så mycket som är intressant och viktigt att säga om turismen i Sri Lanka. En vacker dag ska jag skriva om det.

Amerikaner, de är för härliga. Helt oberäknerliga, helt motsägelsefulla, helt omöjliga att få något slags grepp om.

Att försöka navigera bland alla  högljudda och spretiga politiska åsikter är lika frustrerande som att plocka ihop två små pojkars hockeyutrustning efter träningen: det är för mycket, för många delar, man vet inte riktigt vad de hade med sig eller var allting tagit vägen, man glömmer alltid något, ungarna springar åt alla håll och det slutar oftast med att man, vit av tillbakahållen ilska, väser (man vågar inte skrika, det är för många andra föräldrar i närheten) åt dem att om de inte kommer nu, omedelbart, så får de inte gå på en hockeyträning någonsin mer i hela deras stackars barnaliv.

De är så många och landet är så stort: en trend eller en politisk åsikt som är stark i ett hörn av landet existerar inte i ett annat; en grupp människor som röstar för mer tepartyn och mindre statlig inblandning  kan ställas mot en annan grupp – och en tredje och fjärde och femte och tionde – som uttrycker olika grader av avvikande åsikter.

Ibland ryms motsättningarna inom en och samma person, vilket stökar till allting ännu mer. Så kan till exempel en person som på ett eller annat sätt får bidrag från staten samtidigt högljutt kräva att statens inblandning i människors liv ska vara minimal och ska framför allt inte hålla på att dela ut en massa bidrag till höger och vänster. Go figure that one out.

Som ett exempel på all denna spretighet kan man ta en debattartikel från dagens Los Angeles Times där  Harvardforskaren Michael I. Norton och hans kollega Dan Ariely vid Duke University redovisar en undersökning de gjort och där 5000 personer svarat på frågor som rör ”wealth distribution” bland befolkningen (det är säkert en allmänt vedertagen term inom ekonomi, men jag vet inte riktigt vad som menas med wealth och jag hittar inte artikeln, så jag kör med ordet wealth och wealth distribution.”).

Variationerna i ”wealth” är stora i USA förstås: författarna hänvisar till en undersökning gjord av Edward Wolff vid New Yorks universitet där Wolff konstatera att de rikaste 20 procenten av befolkningen äger 85% av landets ”wealth”, medan de fattigaste 40 procenten inte äger nästan någonting alls.  (”very near 0%”).

Hur som helst, Norton och Ariely ställde två frågor till 5000 personer med olika kön, politisk hemvist, ålder och inkomst. Man frågade dem hur de trodde att dagens ”wealth distribution” såg ut, och man frågade om vilken wealth distribution  de ansåg vara idealt.

Resultat: Samtliga svarade fel på första frågan. Alla gissade förstås att det finns stora skillnader, men en ”typisk” gissning var att den 20 rikaste procenten av befolkningen äger 60 procent av tillgångarna och att de 40 fattigaste procenten äger 10 procent. Inget konstigt med det, det är inte lätt att gissa rätt på procenten, men här kommer det spännande:

På den andra frågan svarade nämligen en stor majoritet inom samtliga grupper som deltog i undersökningen att det bör finnas skillnader i ett samhälle, men att de bör vara betydligt mindre än de är idag: 30 procent till de rikaste 20 procenten, 25 procent till de fattigaste 40 procenten av befolkningen tyckte man var en lagom fördelning.

Norton och Ariely sammanfattar:

”In fact, Americans reported wanting to live in a country that looks more like Sweden than the United States.”

Och till sist: ”Rather, they [Americans] seem to favor policies that involve taking from the rich and giving to the poor.”

Jag försöker se hur man kan se detta överraskande forskningsresultat i ljuset av förra veckans val, om det kanske fanns något i valresultatet som antydde att en stor del av den amerikanska befolkningen hyser dessa Robin Hood-liknande åsikter, men jag har inte lyckats. Att en majoritet av väljarna skulle vilja ha någon form av omdistribuering av ekonomiska tillgångar är förmodligen det absolut sista en eftervalsanalys skulle kunna komma fram och då bara med en mycket stor portion god fantasi.

Ja, och om man då till sist ger sig på att läsa kommentarerna (vilket man generellt sett bör undvika eftersom kommentarerna i tidningar lätt kan få en att tappa tron på mänskligheten) där Norton och Arielys inlägg såvitt jag läst slaktas jäms med fotknölarna så, ja, inte vet jag.

Obegripligt, spännande men helt obegripligt I tell you.

Efter att umgåtts med ett gäng härliga människor, druckit en gin&tonic och ätit det som med all sannolikhet måste vara universums godaste Chinese chicken salad på Katsuya i Brentwood åkte jag hem och tittade på Lawrence O’Donnell.

Fick veta att det finns en Tea Party Coloring Books for Kids som jag förstås blev nyfiken på och genast ville beställa, men på Amazon skulle leveransen ta 1-2 månader. Inte så konstigt kanske, målarboken utgör, enligt en entusiastisk reviewer (fem starka stjärnor) ”an honest, educational product that explains to children and parents a part of todays political climate.” Därmed är det högst troligt det närmaste en nedskriven, sammanhållen programförklaring the Tea Party har kommit och då kan man ju förstå att intresset är stort och leveranstiden lång.

Inspirerad av intervjun med Matt Taibbi, och för att jag är intresserad av ämnet (jag missade Beverly Hills Tea Party get together häromdagen, hur klantigt var inte det?), läste jag också Taibbis artikel i Rolling Stone Magazine i samma ämne: Tea & Crackers: How corporate interests and Republican insiders built the Tea Party monster.

Möjligtvis inte den mest balanserade artikeln, men rolig och informativ.

En av Taibbis slutsatser är att tea-party anhängare, förutom att de är ”flat-out batshit crazy” också drivs av en längtan att vrida tillbaka klockan, till en tid då allt var enklare, mer begripligt:

At times, their desire to withdraw from the brutally complex global economic system that is an irrevocable fact of our modern life and get back to a simpler world that no longer exists is so intense, it breaks your heart.

Jag lyssnade på Nya Vågen i morse, som bland annat handlade om TV-programmet ”Kungarna på Tylösand.” ”Höstens snackis” enligt programledaren eftersom dess enda ambition är att visa unga människor som super, ligger och slåss. Provokativt? Omoraliskt? Bara oändligt tröttsamt och ointressant och, som Elin Grelsson påpekade i programmet, inte provokativt alls?

Om det kan man diskutera, men i dessa nya tider tyckte jag att det saknades ett perspektiv på programmets eventuella kvaliteter, nämligen svenskheten. Var det bara jag som saknade Jimmie Åkesson i radiostudion?

Tänk vilken intressant kulturpolitisk diskussion det hade kunnat bli,  för vad är väl svenskare än att supa, ligga och slåss? Det sitter liksom i vår ryggmärg: vår svenska vis-skatt är ju i stort sett uppbyggd kring dessa teman, svenska filmmakare har varit bland de första att visa nakenhet och sex (om än på ett oändligt mer intelligent vis), och så har vi ju det svenska lämmeltåget till Mallis och Ibiza, där vi i stort sett inte gör annat än super, ligger och emellanåt också slåss, i alla fall inte om man får tro ortsbefolkningen och det tycker jag nog att man kan göra i det här fallet.

Dessutom, ser jag på Nya vågens hemsida, är tjejerna i programmet blonda och det gör programmet ännu svenskare. Numera finns det förstås svenska tjejer som inte är blonda, men de är ju oftast ”andra generationens invandrare” och därför inte svenska i sverigedemokratisk mening, möjligtvis ”svenska.” Eller ”svenska medborgare” som man brukar säga när man vill att läsaren ska förstå att det är en ”svensk” och inte en storsvensk vi pratar om.

Det hade varit spännande att resonera om de här sakerna med Jimmie. Jimmie gillar sånt som är svenskt och eftersom innehållet i ”Kungarna…” verkligen visar svensk kultur i sin renaste form, skulle man då inte kunna tänka sig att programmet borde få statligt kulturstöd? Dålig tv? Äh, det handlar inte om det, det är svensk tv. Visserligen är det en aning provokativt, rentav demoraliseranade, och sånt gillas inte i det nya Sverige, men om deltagarna är mer påklädda mellan sexakterna, företrädesvis i färgglada landskapsdräkter, kanske man i alla fall delvis skulle kunna komma runt det problemet.

Vad tycker du, Jimmie?  Se till exempel den här reklamfilmen, gjord av megareklamfilmsföretaget Traktor, en film som förenar våra äldsta och finaste traditioner: IKEA och midsommar. Filmen synliggör också på ett fint sätt vad jag menar med tesen att supa, ligga och slåss är en svensk tradition som har anor långt tillbaka i tiden och som vi, i det nya Sverige, ska värna om.

Jag tror att Jimmie gillar ”Kungarna…” Jag tror att i framtidens Sverige kommer det att bli mer supa, ligga och slåss med bräkiga svenska pojkar i kotlettfrisyr på bästa sändningstid, i kanal 1 efter nyheterna och vädret. En del av oss kanske ställer oss lite tveksamma till det såhär inledningsvis, tycker det är usel tv helt enkelt, men då är det viktigt att ha i åtanke att det är graden av svenskhet som är den mätsticka vi bör använda oss av i framtiden när vi bedömer allt från tv-program till människors kvaliteter. Svenskt är bra.

Det säger Jimmie och Jimmie valdes in i den svenska riksdagen i söndags, inröstad av nästan sex procent av befolkningen.

Om man inte gillar ”Kungarna…”, om man för all del inte har några problem med att fylla, sex och slagsmål visas i tv men inte just i det här oändligt tröttsamma formatet, svenskt eller ej, så kan man alltid byta till kanal 2. Där kommer det med all säkerhet att visas något helt annat med anknytning till den svenska kulturskatten. Kanske en dokumentär om hembygdsmuséernas historia? Kanske något i utbildningssyfte, något om hur man tillverkar vadmal? Kanske en repris på någon gammal melodifestival? Den svenska förstås, inte den där en drös svartmuskiga européer medverkar. Nån jävla ordning får det väl vara.