Ingegerd Landström

Minns ni Eddie Meduza? Säkert kommer ni ihåg honom, han var ju så festlig, gav bland annat ut en skiva någon gång i början av 1980-talet där han sjöng om fruntimmer och sånt, typ så här, med obetydliga variationer mellan låtarna:

Fruntimmer sa en ha å knulla med

Fruntimmer sa en ha å knulla med

Fruntimmer sa en ha å knulla med, knulla med, knulla med

Fruntimmer det är madrasser med hål i

Fruntimmer det är madrasser med hål i

Fruntimmer det är madrasser med hål i, madrasser med hål i, madrasser med hål i

osv

Jag behövde inte googla texten, jag kan alla låtar som fanns med på skivan utantill. Jag lyssnade på dem om och om och om igen på skolbussen under några veckor när jag gick i 7:an.  Eller kanske var det månader, jag minns inte, jag minns bara hur killarna som satt längst bak i bussen flinade och tyckte att det var så kul. Så jävla kul.

Eddie och fruntimmerslåtarna poppade upp i mitt huvud när jag läste om Astrid och hennes protest mot toalettskylten på Tunaskolan i Luleå. På hur den vanligaste kritiken mot hennes agerande är att det ju bara var en rolig grej och herregud har hon ingen humor?

Jag funderade på hur vi reagerade då, om det var någon av oss som satt i bussen som någonsin protesterade? Var det någon som bara tryckte ut bandet, drog ut den där smala, flimsiga bandremsan och talade om för de fliniga killarna hur jävligt trötta vi var på deras så kallade humor? Jag tror inte det.

Jag vet att jag aldrig gjorde det. Jag avskydde låtarna och hur de kladdade sig fast i min hjärna, men jag tror inte att jag ens tänkte tanken att jag hade kunnat göra något åt det. Jag skulle aldrig ha vågat.

Det var det, ett minne från högstadiets glada dagar och ett konstaterande att allt går igen. Och igen. Och igen. Och så, emellanåt, kommer det en Astrid. Respekt.

Jag minns alldeles bestämt att jag levde ett annat liv en gång. Ett liv som inte involverade lera, rötter, sten i olika storlekar och hundratals plantor som ska ner i jorden. Ett liv där jag inte låg vaken på nätterna med bortdomnade händer och värkande armar, där jag lagade mat till mina barn och städade huset emellanåt. Jag skrev mycket också, det är jag säker på och allt som oftast har jag för mig att jag lämnade huset och gick ut på stadens gator som en alldeles vanlig kvinna.

Men det var då det. Livet nu består av ett  trädgårdsprojekt som aldrig tar slut och nu har dessutom arbetskraften skingrats för vinden: svågern har gått vidare till nästa projekt, Jeff har åkt till Indien och kvar är bara jag som ska ”göra klart det sista.”

Det låter ju inte så farligt, eller hur? Att ”göra klart det sista” borde väl ta en eftermiddag eller så, man bara sopar ihop lite skräp, planterar den sista plantan, återvinner plastkrukorna, såna grejer.

Men detta sista har hållit på i flera dagar nu och fortfarande har jag en stor stenhög och en nästan lika stor hög med ett barkliknande material som kallas ”mulch” på min garageuppfart.

Spridda här och där står plantor som ska ner i särskilt oländiga delar av trädgården men jag är för trött för att ta fram den f-bannade pick-axen (hackyxa, vad heter det, jag vet inte) igen. Som jag har hackat denna månad. Och grävt. Mest hackat, i flera veckor har jag känt mig som Karl-Oskar när han vandrade omkring i sten och skit i Korpamoen, med skillnaden att han kunde i alla fall emigrera; jag är redan här.

Jag försöker bygga en hemsida. Det går inte särskilt bra: det går långsamt och jag måste lära mig tusen saker från början och jag har varken tid eller tålamod, jag behöver den där hemsidan nu.

För att snabba på det hela gick jag en kurs på UCLA Extension. Fyra lördagar x 8 timmar som kostade $750 och jag hade höga förväntningar kan jag säga. Inte så att jag trodde att jag skulle kliva ut med en tekniskt och utseendemässigt fulländad hemsida på något vis, men en bra basic version tänkte jag att jag skulle få till för de där pengarna.

Men det var ingen bra kurs alls. Det var en riktig skitkurs faktiskt om man ska se till kursen utlovade och vad den i praktiken levererade och aldrig förr har jag skrivit en så ovänlig kursutvärdering som efter denna. Jag tänkte först begära en del av pengarna tillbaka, men så fegade jag ur. Tänk om allt var mitt fel, tänk om det är jag som är dum i huvudet och inte kursen som var dålig, tänkte jag. Det vore pinsamt.

När kursen var slut gick jag ut på gatan och började springa för att hinna över innan rödljuset slog om. Då snubblade jag på något idiotiskt, föll plakat på trottoaren och slog sönder knät och mina två veckor gamla jeans som hade kostat$ 185.Det enda som var bra med det var att bakom mig gick två av mina fellow kurskamrater som jag inte pratat med tidigare. De stannade för att kolla att jag mådde bra och sedan gick vi tillsammans till våra bilar och pratade skit om kursen hela vägen och jag kände mig inte längre så dum i huvudet.

Hur som helst så kan man säga att den kursen kostade mig $935, ett trasigt knä, 32 timmar av mitt liv och mer frustration än vad jag trodde att en människa kunde uppbringa inför ett tekniskt problem.

Om någon känner någon som är bra på att bygga hemsidor baserade på Joomla och som är schysst och trevlig så får denne någon gärna kontakta mig.

Mycket har jag dåligt samvete för när det gäller mina barn och allt jag inte förmår och hinner med, men inte detta: kortare Sverigevistelse och tre veckors summer camp innan vi åker iväg.

När vi först flyttade till USA och de långa sommarloven i Sverige blev aktuella såg jag framför mig en lång rad av härliga tider, strålande tider. Barnen skulle släppas ut på grönbete, de skulle cykla och bygga kojor i skogen och bada och skrota omkring och göra allt det där som de inte kunde göra med en lägenhet i Westwood som bas. Allt det där som min bror och jag och vår bäste kompis och alla besökande kusiner gjorde hela somrarna när vi var barn.

Jag skulle få tid att skriva, de första åren på min avhandling och när den var klar, allting annat jag ville skriva som jag inte hunnit med i vardagen. Klart jag skulle vara med mina barn också, men allt skulle vara så enkelt och okomplicerat och alla skulle vara glada och nöjda och dricka saft.

Så blev det inte. Emellanåt kanske, det är klart att de cyklar och grejar på med lite av varje och legoskoven kan vara i flera dagar om allt går väl. När de har kompisar som hälsar på eller hälsas på så är allting frid och fröjd. Särskilt för Alicias del, hon har en kompis som bor alldeles i närheten och när kompisen är hemma leker de mest hela dagarna och jag ser inte så mycket av dem annat än när de blir hungriga. Som det ska vara.

Men pojkarna. Pojkarna har ingenting att göööra, vad ska vi göööra, mamma? De vet inte vad de ska göra av all den där friheten som de ställs inför. Eller det vet de visst: de vill spela dator och dvd och se på tv. De vill inte göra saker utan mig, eller Jeff när han är där. Till exempel är skolan ett utmärkt ställe att cykla på och den ligger granne med vår gård. De vill väldigt gärna vara där, men bortanför skolan ligger skogen och skogen tycker mina pojkar är lite läskig. Alltså vill de inte gå dit själva.

Sådär håller det på och det har tagit mig lång tid att inse att de där sommarloven som jag sett fram emot aldrig kommer att infinna sig, inte i den version jag målat upp framför mig. Mina barn är stadsbarn, en hel sommar på en gård i en liten by i Norrbotten vet de inte riktigt vad de ska göra av. En del är precis så rolig och härlig som jag någonsin kunnat önska mig, men en stor del är ”ingenting-att-göra-får-vi-spela-på-datorn-eller-se-på-tv-mamma-snälla-snälla-snälla-mamma-snälla?”

Idag börjar pojkarnas hockey camp och Alicias theater camp.

– Mamma, jag är så lycklig. Ingen skola idag, bara hockey, sa Max när han vaknade.

Om tre veckor åker vi till Sverige. En månad ungefär. Kort och intensivt. Det blir härligt.

Min dotter vill bli vegetarian. Sedan förra sommaren, efter att ha sett  en annons om hästkött till salu och efter efterföljande samtal om köttätande och djurhantering, har hon inte ätit gris- och nötkött. Vi kom överens om att hon skulle trappa ned, inte bara sluta med allt kött nu och genast utan faktiskt lära sig att äta grönsaker först. Äta måste man ju, trots allt.

Nu har vi trappat ner i nästan ett års tid. Det har gått långsamt och det har varit mitt fel (well, Jeffs också eftersom han utgör den andra personen i familjen som får hantera en gasspis, men han är inte så himla intresserad av just matlagning vilket är en närmast oändlig källa till konflikter i vårt förhållande, men det är en annan historia).

Det har varit mitt fel eftersom ansvaret för matlagning i huvusak vilar på mig och jag avskyr vardagsmatlagning. Åh, det monumentalt tråkiga i att varje dag lägga ner tid på att planera, handla och sedan laga maten. Alla är hungriga, alla är trötta, vi har med stor sannolikhet just kommit hem från någon träning av något slag, och så ska jag ställa mig och laga mat. Igen och igen och igen. Och igen.

Jag tycker inte om, och har inte tålamod, att spendera tid på att hitta nya spännande recept (men det är klart jag gör det ibland, jag är ändå en någorlunda ansvarsfull moder). Vet ni hur många recept man måste leta efter för att ställa om till vegetarisk kost för en unge som inte är särskilt förtjust i grönsaker? Det är många, kan jag meddela.

Så vi äter mer vegetariskt nuförtiden, men det har varit en ganska planlös och sporadisk omställning. Jag har inte lärt mig så mycket om vegetarisk kost som jag borde ha gjort, har inte lagat så mycket vegetariskt som jag borde ha gjort, och det har jag förfärligt dåligt samvete över. Ett par gånger i veckan kanske, ibland fler, men ett par gånger i veckan gör ingen vegetarian. Jag tycker att det är strongt av min unge att ta ställning och jag stödjer henne till 110 procent, men jag har inte orkat fullfölja. Dessutom saknar tre av familjemedlemmarna min dotters moraliska resning och vill gärna fortsätta äta kött, vilket gör allting ännu lite krångligare.

Men nu, nu har hon läst Jonathan Safran Foers Eating Animals och nu är det slut med nedtrappning tycker hon, nu är det no more kyckling, kalkon eller fisk i hennes diet. Jag får vara glad om hon fortsätter med ägg och mjölk.

Så nu är det akut vegetarisk matlagning som gäller. Vegetarisk lunchlåda varje dag. ”Jag kan inte mamma, jag kan inte” säger hon olyckligt när jag föreslår kyckling och det får jag ju respektera. Så gott det går. Kanske kan vi kompromissa lite om takten på omställningen, komma överens om nedtrappningen ändå måste fortsätta ett tag till, men vi försöker få till den i snabbare takt.

Hur det än är med den saken så har det inträffat en dramatisk upptrappning av våra vegetariska ambitioner. Receptletande. Näringslära. Testande av maträtter, vem äter vad och inte. Så många matrelaterade aktiviteter, ännu mer  än tidigare.

Kämpa, morsan, kämpa.

I lördags begav vi oss ut för att hitta en bil och min sammanfattning av den dagen är att bilhandlare har precis ett så dåligt rykte som de förtjänar att ha. Nej förresten, de borde ha ett ännu sämre rykte. om ens son barn växer upp och blir bilhandlare borde mödrar gråta och fäder slita sitt hår, förtvivlandes utropa ”vad gjorde vi för fel, hur kunde det gå så här?”

För bilhandlare ljuger, de ljuger och har en massa andra konstigheter för sig. Framför allt ljuger de.

De ljuger om att de har de och de bilarna hemma, ”bara kom in så kan ni provköra” säger de och när vi sedan kommer in så visar det sig att det finns inte ett enda ex av den bilen, att de kommer in först om två veckor. Eller så finns det troligtvis en sådan bil i deras affär på andra sidan stan. Eller så oops, såldes den visst just innan vi kom. Händelsevis har de en annan lika bra, om inte bättre, bil som vi borde titta på istället.

De drar hela rövarhistorier om att den här bilen som vi så gärna vill köpa inte är såld men beställd och att beställaren ska välja mellan denna bil och en som kommer in på tisdag och då får vi köpa den som han inte vill ha. I själva verket är så att den första bilen är betald och väntar på att ägaren ska komma in och hämta den vilket ögonblick som helst och att den andra bilen som skulle komma in på tisdag över huvud taget inte existerar. Varför gör de så? Säljer de fler bilar på det viset?

Ibland tar de med en på en planlös rundkörning på en jättelik parkeringsplats, envist rabblande, ”den ska finnas här någonstans” och de kör och svänger fram och tillbaka tills man försynt påpekar att det verkar som att just den bilen faktiskt inte finns här och finns det kanske något bättre sätt att ta reda på var den kan vara än att köra runt på den här parkeringsplatsen för det gör mig ganska illamående och om vi inte SLUTAR NU SÅ KOMMER JAG ATT KRÄKAS ÖVER HELA DENNA NYA FINA BIL OCH STÄDNINGEN KOMMER ATT DRAS AV PÅ DIN FÖRBANNADE PROVISION.

De hugger varandra i ryggen också. I lördags fick jag lära mig att bilhandlare gömmer bilar för varandra, ställer undan en eftertraktad bil på en ödslig plats på parkeringsplatsen för att fellow bilhandlare inte ska kunna hitta och sälja den. Det är vad provisionslön gör med människor.

Så har bilhandlare den märkliga egenheten att de hela tiden vill hålla på och introducera en för någon person. ”I want to introduce you to….” Det kan vara ägaren till bilaffären, eller hans son, eller en känd person som råkar befinna sig i affären just där och då. Varför gör de det? Går affärerna bättre då? Vi vill inte hälsa på någon alls, vi vill bara köpa en bil och åka därifrån.

Nej, det var ingen rolig lördag. Min tro på mänskligheten, eller i alla fall på bilhandlare, fick sig en buckla. Ingen bil köpte vi heller.

På hemresan fick inte hela familjen plats på samma flyg, vilket innebar att jag och pojkarna åkte med Lufthansa via Frankfurt, Jeff och Alicia någon annan väg och tid.

Det var ingen bra resa. Vi fick vänta en och en halv timme i planet innan vi lyfte. Vårt flygplan hade inga individuella tv-skärmar. Pojkarnas Ipodbatterier tog slut när det fortfarande var  åtta timmar kvar av resan (så otroligt orutinerat, hur blev det så?!). Det var trångt, bökigt, rastlöst och allmänt pestigt. En stor del av tiden satt jag och tänkte på precis hur eländigt allting var på detta plan, på vilken j-a katastrofal skitresa det var, och på hur mycket jag avskyr att flyga i största allmänhet.

Sedan skämdes jag över det. En katastrofal resa kan möjligtvis vara en där ett barn kräks över en hel stolsrad inklusive minst en okänd människa. Eller en där luftgroparna får en att lyfta från stolarna och man är säker på att man kommer att dö. Eller en där man inte ens kommer fram utan faktiskt dör. Det är varierande grader av katastrof det.

Vi var bara uttråkade. Rastlösa. Hade hemlängtan så det värkte i hjärtat. Värre än så var det faktiskt inte. Ingen katastrof alls, och nu är vi hemma. Vad jag älskar hemma. Hej hej vardag.

Jag hade glömt bort hur vått allting blir på våren. Mina barn har aldrig tillbringat en sen vårvinter i norra Norrbotten tidigare, jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig. Tror jag tänkte mer på kyla än på väta innan vi kom hit, bekymrade mig mest för att hålla mina små, känsliga  SoCal-knoddar varma, inte torra.

Amatörmässigt kan man tycka eftersom jag vuxit upp här, men jag är övertygad om  att vårvintrarna var mindre våta på min tid. Somrarna var i alla fall varmare och soligare och vi badade hela tiden, det är jag helt säker på.

Nu tittar jag förvånat på mina barn när de kommer in efter bara nån halvtimme och klagar över att deras varma, sköna vinterkläder är blöta och att de vill byta.

Till vadå? frågar jag dem då. Jag har varit så nöjd med att de alla har varsin uppsättning vinterkläder, inklusive bra skor och nya vattenavvisande varma handskar; att de skulle behöva flera omgångar har inte slagit mig en sekund (vattenavvisande är på intet sätt samma sak som vattentäta, minns det när ni köper handskar, men det visste väl alla redan).

Nu har vi insett att vi måste uppgradera klädbeståndet: det måste bli galon. Vilket Erik inte har några problem med, han fick ett par fodrade galonbyxor häromdagen och de är han mycket glad över. Det är jag också, de är fantastiska!

Max däremot, ställer sig tveksam till hela grejen. Han har begränsad erfarenhet av galon, men han har omedelbart snappat upp att det är ett material för småbarn, inte för en cool åtta-åring. Han tycker dessutom inte om bylsiga kläder över huvud taget och vill helst ha på sig samma kläder som hemma: träningsskor, luvtröja och mjukisbrallor. I obevakade ögonblick har han begett sig ut i pulkbackarna iklädd träningsskor, luvtröja (eller t-shirt!) och mjukisbrallor, bara för att komma in fem minuter senare som ett mycket kall, genomblöt och ganska sur åtta-åring. Det är inte hans klädval som är problemet, det är snön det är fel på, verkar vara hans grundinställning.

Idag ska vi göra ett nytt försök att hitta godtagbara galonkläder. Byxor. Och handskar. Helst vill jag svepa in dem i en enda stor galonoverall och så vore vi av med det problemet. Nästa vår, då blir det annat av.

Sökte ett jobb idag, minsann. Ja, faktiskt, det finns jobb att söka igen, roliga jobb, det är trevligt för mig och alla andra arbetslösa i USA. Yeih us and good luck fellow unemployees!

Men vilken ansträngning det är att söka jobb! Och nu pratar jag inte om själva uppdaterandet av cv och skrivandet av cover letter vilket i och för sig är en ansträngning det också, mest för att det är så mördande tråkigt.

Nej, att söka jobb är som att söka hus, en mental ansträngning utan dess like.

Så här: Jag hittar ett jobb jag tänker att jag skulle vilja ha. Och så tänker jag på hur det skulle vara att jobba där. Vilka kollegor jag skulle få och hur roligt det vore att jobba för en miljöorganisation vars visioner och idéer jag delar.

Sedan byter jag tankespår och börjar fundera på allt som går förlorat om jag får fasta arbetstider. Ingen hund. Ingen tid att skriva. Aldrig hämta barn från skolan och hänga på stranden tills det blir kallt och hungrigt. Aldrig fundera på vad jag ska skriva härnäst och på hur det kommer att kännas att kunna leva på mitt skrivande och kunna svara ”I´m a freelance writer” utan att rodna när någon frågar vad jag jobbar med. Aldrig skriva över huvud taget, annat än någon gång när jag får en timme över en gång i månaden. Det räknas inte. Och hur tar man hand om skröpliga föräldrar i en annan del av världen på två veckors semester om året, hur hanterar man den sorgen och det samvetet?

Ja, och så tänker jag en del på pengar förstås, det hjälps inte. Och på karriär. Jag är en extremt karriärsinriktad person, det kanske det inte var någon som förstod, men så är det. Inte i termer av position och pengar direkt, men jag vill komma dit jag föresatt mig att ta mig och om jag inte gör det så är det ett misslyckande av gigantiska proportioner.

Prestationsinriktad kanske är ett bättre ord? Jag är extremt prestationsinriktad och jobbsökande får mig att tänka mycket på vad jag presterat och inte och det är inte alltid alldeles nyttigt för mig. Det är vid såna tillfällen Jeff håller sig undan, alternativt försöker hålla våra konversationer på en mycket allmän nivå, alternativt försöker få mig att dricka några extra glas vin till middagen. ”You look like you need it,” säger han och fyller på.

Sedan, efter all denna tankemöda, så får man ju i nio fall av tio inte det där jobbet och då är den dörren som stängdes också nånting som man måste fundera på en del. Sedan, efter allt detta, kan livet återgå till det normala. Tills nästa jobbannons dyker upp. Så börjar det om igen.

Vad jag borde göra idag: Skriva ut en intervju och sedan börja skriva på en text.

Vad jag gör idag: Dricker kaffe. Surfar. Läser tidningen och blir sorgsen över allt och alla. Bebisar som blir mördade av sina pappor. Kvinnor som blir mördade av sina män. Inga pengar till skolorna. Sarah Palins och andra konservativas avsky över Michelle Obamas ambition att förbättra maten i skolorna. Newt Gingrich. Den mannen. Jag kan inte läsa färdigt artikeln om hans försök att få politiskt stöd för sin eventuellt kommande presidentkandidatur från konservativa kristna genom att berätta om – och djupt ångra naturligtvis – sitt tidigare liv som väl inte helt överensstämmer med djupt konservativa kristnas värderingar om hur ett liv ska levas. Men han drar in pengar till den kristna högern och de har  tagit honom till sitt hjärta, säger att Gud förlåter eller något sånt. Och det gör han säkert, men han kan knappast ändra ett karaktärsdrag. Newt Gingrich hade en utomäktenskaplig affär samtidigt som han spydde sin konservativa, djupt indignerade, galla över den omoraliska Clinton/Lewinsky affären; Newt Gingrichs självgodhet och hyckleri vet inga gränser och det kan ingen högre makt i världen göra något åt. Jag har alltid haft svårt för att ha en riktig åsikt (jag vet, det är inget särskilt sympatiskt karaktärsdrag heller, men jag försöker i alla fall inte bli vald till president), har alltid tänkt att det är märkligt att folk kan vara så säkra på att de har rätt i det de säger och tycker; det finns ju alltid andra sätt att se på saker och ting. Men inte längre. Nu tänker jag allt oftare att en del politiker och en del politiska åsikter är så korkade och inskränkta och ogenomtänkta och naiva att det finns inget annat sätt att se på dem än som just det. Det är också en sorglig insikt. Nu kom solen fram och jag ska brygga lite mer kaffe. Måste få lite ordning och styrfart på den här dagen.