Ingegerd Landström

Nej nu räcker det, nu har jag fått nog av hjorton. Jag tycker egentligen mer om att hitta hjortron än att plocka dem och i år finns det alldeles för gott om bär och då är hittandet ingen sport alls. Man bara går ut på närmsta myr och där breder en ocean av oranga små prickar ut sig och ja, sedan travar man runt på ungefär ett och samma ställe i några timmar tills allt är plockat och man är ganska trött på alltihop och vill mest av allt gå hem och dricka kaffe.

Första dagarna är roligast. Då går man där på myrarna, lite yr av allt myggmedel man sprejat på sig, och vet inte om man ska hitta några hjorton alls och sedan plötsligt gör man det och då blir man alldeles lycklig och ropar till sina föräldrar att, ”hääär finns det bääär!”De hör dåligt båda två och man får ropa högt, vilket har fördelen att björnarna håller sig på behörigt avstånd och det är man tacksam för.

Men nu får det vara nog. Det finns massor kvar men nu får någon annan ta över. Förutom på ett par ställen där hjortonen är stora som små plommon, men inte riktigt mogna ännu. De är mina, de ska jag gå och finplocka om några dagar. Sedan räcker det.

Jag plockar bär nuförtiden. Springer runt i skogen och ropar emellanåt ”Hääär finns det bääär” till mina föräldrar som oftast är med mig. De hör lite dåligt båda två så jag måste ropa högt, vilket har den fördelen att både björnar och brunstiga rentjurar hör att vi kommer och håller sig på behörigt avstånd.

Jag ropar dessvärre inte så ofta som jag skulle vilja, för det finns knappt några hjortron att tala om i de norrländska skogarna i år. Man går och går över oändliga myrar och hittar ett bär här och ett där och allt som oftast dyker man in i ett stort buskage där moln av myggor väntar på en och har man tur så hittar kanske man hittar fyra stora vackra hjortron och sedan går man vidare. Mot nya myrar och nya buskar och kanske ett och annat hjortron.

Jag älskar att plocka hjortron!