Ingegerd Landström

Arlanda, Sverige. Jag sitter vid en bardisk i inrikeshallen, äter en ostmacka med alldeles för mycket smör på och dricker kolsyrat vatten med smak av en bärkombination jag aldrig stött på tidigare.

Jag ser mig omkring där jag sitter, tar in alla intryck, iakttar, lyssnar, försöker känna mig som “hemma”. Jag vill så gärna göra det, det är ju hemma. Jag säger att jag åker “hem” när jag åker till Sverige och när jag presenterar mig för någon påpekar jag nästan alltid att jag är svensk. På väg från utrikeshallen stannade jag på Press Stop och köpte en hög tidskrifter, svenska tidningar, och jag längtar efter att börja bläddra i dem. Ahlgrens bilar köpte jag också, de får man inte tag på i USA längre, tror det har något med tillsatserna att göra.

Det borde kännas ganska bra alltså, men här sitter jag på Arlanda bland alla andra svenskar och känner mig inte hemma alls. Det är märkligt, och sorgligt, när det som varit så välbekant och självklart inte längre är det. När man sitter där på Arlanda som i en liten bubbla och utanför bubblan pågår Sverige men det finns ingen sätt att ta sig dit.

Det är inte precis så att jag känner mig mer hemma i USA, bland amerikaner. Jag är ju inte ens amerikan, kanske jag blir det om någon månad om allt går väl och kanske allt kommer att kännas annorlunda då.

Man kan bli så känslig när man inte riktigt hör hemma någonstans. Någon, en journalist var det, en som jag verkligen gillar och vars blogg jag följt i flera år, skrev något om “pösmagade” utlandssvenskar. Jag kommer inte ihåg exakt hur hen uttryckte sig, men jag minns att jag uppfattade det som att hen ansåg att det är en egenskap som utlandssvenskar i allmänhet besitter.

Det högg till lite i hjärtat när jag läste det där. Fånigt egentligen, det var alls ingen lång drapa om utlandssvenskar i allmänhet, texten handlade, om jag minns rätt, framför allt om journalisten Ulf Nilson. Men ändå. Jag kunde inte riktigt släppa det, försökte rannsaka mig själv, funderade på exakt hur pösmagad jag egentligen är, sånt märker man ju sällan själv.

Jag tänkte att en utlandssvensk är något annat än en Svensk, i alla fall i Svenskars ögon och det gjorde mig lite ledsen.

Äh. Nu går ett plan till. Sista, upp till Luleå. Sedan ska jag sova.