Tidig morgon, halv sju eller så, och jag har halvsovit mig igenom ännu en natt av intensivt lyssnande efter små, små kackerlacksfötter mot trägolvet. Jag ser sällan några, men jag vet att de finns där och efter att en gång ha vaknat med en kackerlacka springandes över min kudde sover jag inte särskilt bra.
Jag är trött. Utöver det vet jag inte riktigt hur jag mår, jag har inte vågat känna efter ännu.
Jag hämtar tidningen från receptionen och sätter mig på min vanliga plats längst ute på verandan där en rad vita plaststolar och bord står uppställda för hotellgästerna. Varje morgon sitter jag där, tjugo meter från Indiska oceanen, och läser tidningen och betraktar surfarna som redan ligger och skvalpar ute till havs på sina brädor i väntan på den rätta vågen.
Jag tänker att om jag vore nitton igen så skulle jag lära mig att surfa. Jag tänker att idag ska jag äta frukost.
Det går bra med teet som vanligt. Lankesiskt te är starkt och gott och jag dricker det med för mycket socker och med mjölk som flyter upp till ytan i små flagor så fort man hällt i det. Det gör ingenting, jag har vant mig; de försvinner igen om man bara rör om ordentligt med skeden.
Sedan kommer den, frukosten, morgonens eldprov – äggröran och brödet.
Detta enda lilla ägg och denna enda lilla rostade brödbit, det är verkligen inte mycket till frukost, inte mycket att bråka om alls, och jag har bestämt mig för att idag ska jag äta upp alltihop.
Jag ska äta upp det!
Nu. Ät. För helvete.
Och jag försöker verkligen, men idag, precis som varje morgon, misslyckas jag. Efter tvÃ¥ tuggor ger jag upp och när servitören frÃ¥gar “Finished?” svarar jag “finished” och ber honom ta bort tallriken för jag klarar inte av den där geggiga ägglukten (fast det där sista säger jag inte högt), och om jag kunde fÃ¥ lite mer te sÃ¥ vore det snällt.
Sedan sitter jag där, tittar pÃ¥ surfarna, dricker mitt te, och önskar mer än allt annat i världen att jag fick gÃ¥ och lägga mig i min egen säng i min egen lägenhet hemma i Uppsala och sova i ett dygn och inte vakna av kackerlackor – verkliga eller inbillade – en enda gÃ¥ng.
Det går ju inte, jag ska vara här i sex veckor till och istället för att lägga mig i min säng i Uppsala går jag tillbaka till mitt lilla guesthouserum, lägger mig under takfläkten och släpper lös paniken en stund. Jag har någon vag idé om att det är bättre att göra det, att vräka ut alla hemska tankar på en gång och sedan förhoppningsvis bli av med dem, istället för att försöka låta bli att tänka dem och ha dem skvalpandes i bakhuvudet hela dagen, saboterandes all annan hjärnverksamhet.
Så jag ligger där under fläkten och tänker på att jag inte kunde äta idag heller och på hur trött och fullständigt orkeslös jag blir av det och hur illamåendet aldrig någonsin går över och hur hettan gör mig vansinning och ännu mer illamående. Och jag tänker på hur stor del av mina fältstudier de här veckorna utgör och på hur mycket pengar resan har kostat och om jag inte klarar av att göra det jag måste göra så kommer jag hem med uselt material och då går avhandligen åt skogen och jag måste hoppa av forskarutbildningen och vad i all världen ska jag göra av mitt liv då, när det här är det enda jag vill? Och när jag kommit så långt börjar jag oroa mig för hur denna lilla unge kommer att påverkas av all min panik: foster ska lyssna på klassisk musik och sjungas för och ha det lugnt och stillsamt på alla sätt och vis, de ska inte dränkas i stresshormoner och starkt lankesiskt te. Tänk om jag får missfall också?
Strategin fungerar faktiskt: efter en stund är jag så utmattad av all denna panik att jag inte orkar hålla den i huvudet längre. Istället börjar jag bläddra lite förstrött i gårdagens anteckningar, dubbelkolla tiderna för dagens inbokade intervjuer och så småningom, på något märkligt sätt, så drar även den här dagen igång. Imorgon, tänker jag, då ska jag äta frukost.
Haha, nej nej, jag ska inte alls bli mamma igen! Men när jag var pÃ¥ Sri Lanka var jag gravid med Alicia och det var inte sÃ¥ kul, det tänker jag pÃ¥ varje gÃ¥ng jag gÃ¥r ner till havet…Var en aning naiv och trodde att lite illamÃ¥ende är väl en baggis och ska inte fÃ¥ komma ivägen för min forskning, men pÃ¥ den resan mÃ¥dde jag mest bara pyton hela tiden. Minnena av det fÃ¥r mig verkligen att inte vilja bli gravid igen 🙂
Grattis! Så du ska bli Mamma igen! Kul! Blir dyrt att flyga hela familjen över till Sverige nu..:) Tycker det är dyrt att bara flyga fyra stycken..
Vad är du nu, så länge?