Om ni har vägarna förbi, missa för all del inte del två (det vill säga andra helgen av två) av Scandinavian Film Festival L.A. Förra helgen ville våra kära irländska gäster göra andra saker än se på nordisk film, men denna helg tänkte jag hinna med både två födelsedagar och ett par filmer också.
PÃ¥ lördag kväll visas till exempel “I rymden finns inga känslor, ” Sveriges Oscarsbidrag om nÃ¥gon missat det. Jag läste pÃ¥ Andreas Öhmans blogg att de har fÃ¥tt ett strÃ¥lande mottagande pÃ¥ filmfestivalen i Palm Springs och det är ju alldeles fantastiskt trevligt för denne pojkspoling. Tjugofem Ã¥r och möjlig Oscarsnominering inom en snar framtid, det mÃ¥ste kännas, tja, bra kan jag föreställa mig.
Innan “I Rymden…” visas presenterar vi (“vi” som i SWEA L.A.) vÃ¥r nya filmstipendiat, Terese Andrén, som har landat här för nÃ¥gra dagar sedan, och sÃ¥ är snällaste Jim Koenig sÃ¥ vänlig och visar hennes kortfilm “Nina Argentina” som förfilm till “I rymden…”
Så. Ville bara berätta det, om det skulle råka vara så att någon Los Angelesboende svensk hittar hit. Lördag kväll alltså. Writers Guild of America Theatre i Beverly Hills. Ses där.
Så fort eftertextena började rulla efter III:an  hade vi en kort diskussion och kom fram till följande gemensamma åsikt: vi borde ha sett dem i den andra ordningen, det vill säga vi borde ha börjat med första filmen och kört på till sex.
Nu såg vi IV-V-VI och sedan I-II-III och det kändes inte alls bra. Sorgligt och hopplöst jäkla slut, galaxerna drunknar i glödande lava, profilbilder på Team ondska fyller upp hela rutan, och och hur ska det nu gå för dessa små bebisar som just förlorat sina föräldrar och lämnats av till människor som vi knappt vet vilka de är?
Vi baserade beslutet om ordningsföljd på någon vag tanke om att ja-men-de-tidiga-filmerna-är-ju-så-tekniskt-primitiva-jämfört-med-de-senare-så-man-måste se-dem-först-för-att-stå-ut-med-dem. Eller rättare sagt, Jeff gjorde det, jag hade ingen egentlig åsikt, tyckte inte att det spelade någon roll. Börja med fyran för all del.
Fel tänkt av oss båda två. För det första spelar det visst roll i vilken ordning man ser dem, det är en stor filmuppleveles att se Star Wars med ungarna för första gången och då ska man faktiskt tänka över  hur man vill lägga upp det hela så att det blir rätt. För det andra tror jag att tekniken, eller snarare bristen på teknik kanske, inte spelar någon större roll. Själva berättelsen är viktigare än långsamma lightsaber-dueller och mesiga rymdskepp och berättelsen tar inte slut med bortlämnade bebisar.
Ã… andra sidan, om man ser dem frÃ¥n I-VI sÃ¥ försvinner nÃ¥gra häftiga överraskningsmoment frÃ¥n de senare filmerna. “Luke, I am your father” förstÃ¥s och att Leia och Luke är syskon. Men jag tar hellre det än att sluta mitt i berättelsen. Dessutom finns det väl inte nÃ¥gon som inte känner till själva grundstoryn i Star Wars, sÃ¥ den enda som rimligtvis blir överraskade av släktskapen är Luke och och Leia och de blir överraskade oavsett i vilken ordning man än tittar.
Nyfiken som jag var vad riktiga die-hard fans har att säga i frÃ¥gan sÃ¥ hamnde jag hos en mycket initierad person som tar ordningsfrÃ¥gan pÃ¥ allvar och grundligt resonerar för- och nackdelar med olika sätt att se filmerna. Hans favorit är, och det hade  jag inte alls tänkt pÃ¥,  “The prequels as flashback”, det vill säga IV-V-I-II-III-VI.
På det viset behåller man spänningen med både pappa och att den lilla gröna ärtgubben faktiskt är Master Yoda, samtidigt som man avslutar berättelsen där den ska avslutas. Och om man nu är tekniknörd så är sexan inte fullt lika primitiv som de två första filmerna så det kanske man kan stå ut med.
Om ni ska se Star Wars med era barn eller andra nybörjare så tycker jag ni ska läsa det där resonemanget, det är faktiskt inte alls oviktigt. Vi har löst vår gemensamma sorg efter trean med att raskt bestämma oss för att se sexan igen så fort vi bara hinner och det är ju för all del trevligt för då har vi en film kvar.
Detta var för övrigt ett ämne som jag aldrig hade trott att jag skulle ha någon åsikt om.