Vi hade körträning på kyrkan igår kväll och jag hade täckt allting: farmor var där, Jeff tog middagen och läxorna, alla förfrågningar om kvällsaktiviteter av typen ”mamma, kan vi gå till parken/spela gitarr/spela fotboll” var avstyrda med ett bryskt, ”Nix, jag ska sjunga ikväll, ni får fråga pappa.”
Men så meddelade vår kära körledare Bittan att övningen var inställd och där stod jag med en alldeles tom kväll framför mig, flera timmar av oplanerat ingeting.
Om en sån oplanerad lucka uppstår i livet brukar det ta en tiondels sekund att fylla den med annat som behöver göras. Till exempel kunde jag ha gått till parken med barnen eller satt mig vid datorn eller börjat förbereda middagen eller börjat med läxorna eller kört igång en maskin eller handlat mat. Handla hade jag verkligen, verkligen behövt göra.
Istället ropade jag ”Hejdå, nu åker jag iväg och sjunger” till farmor och barn, tog bilen till Santa Monica och gick på bio. Såg The Descendants på Laemmle Monica Fourplex, vars motto är ”Not afraid of Subtitles.”
Jag kom hem fyra timmar senare (hann med middag och bokhandel också) till tyst hus och sovande barn. Underbart. Bra gjort av mig.
Det får du verkligen cred för! Way to go!!!!