oktober 14th, 2010 § 2 comments § permalink
…om någon undrar vad som är det mest amerikanska jag vet så är det just precis det här: strålkastare över baseball/fotbollsplan, ungar som springer och tränare som ropar. När jag står där vid kanten och tittar på känner jag mig som om jag deltog i en amerikansk film. Det känns inte på riktigt, men det känns bra.
oktober 13th, 2010 § 0 comments § permalink
…vad gjorde jag i söndags?
Ja inte gjorde jag det jag borde ha gjort i alla fall, packat ihop min familj och våra cyklar och begett oss (i bil olyckligtvis eftersom det är så långt, men i alla fall) till området mellan East Hollywood och Boyle Heights, där 7.5 miles var avstängda för biltrafik mellan klockan 10 och 15.
Istället för bilar tog 100 000 cyklister, fotgängare, skateboardare och roller bladeare över gatorna, inspirerade av liknande event i andra megastora, vanligtvis cykeolvänliga, städer. Ciclovia heter originalet och startade i Bogotá i Colombia för 30 år sedan.
L.A. som ska vara så framåt, vi ligger lite efter i vissa hänseenden kan man ju konstatera, cykeltrafik har aldrig varit vår starka sida, men i söndags var det alltså dags för CicLAvia och 100 000 glada människor på gatorna.
Vi var dock inte där, vi hade fullt upp med hockeyträning och städning och inköp av dyr och, visade sig senare, skev byrå som måste transporteras tillbaka och bytas ut och allt detta med byråhelvetet är så irriterande och tidsödande att jag gärna cyklat runt hela L.A. County om jag bara hade sluppit vara med om det.
Vi var inte med på Coastal Cleanup Day heller, som gick av stapeln 25 september; då var det väl något annat ganska oväsentligt som kom i vägen. Kaffe och tidning på verandan eller nåt.
Så dåligt, verkligen, så jäkla dåligt! Jag får se till att se över våra prioriteringar.
oktober 12th, 2010 § 0 comments § permalink
Nej vet ni, så här kan jag ju inte hålla på, vilket uselt bloggande det har blivit på sista tiden. Jag vet precis vad det beror på, det beror på att jag har drabbats av svårartad prestationsångest och tycker att allt jag skriver här måste vara genomtänkt, välformulerat och gärna roligt, tänkvärt och klokt också.
(Det märks inte nödvändigtvis på det jag skriver, men det är en annan sak.)
Det begriper ju vem som helst att det blir inte mycket producerat med en sådan måttstock i bakhuvudet.
Så. Nu är det slut med det ett tag framöver. Nu blir det ett och annat anspråkslöst inlägg om det ena och det andra utan några ambitioner alls. Det blir skönt. Det blir kanske inte så spännande och genomtänkt alla gånger, men det gör väl inget? Va? Det är ju faktiskt bara en blogg.
Idag har vi varit till Moonshadow Ranch och ridit. Eller snarare, Alicia har ridit, jag har suttit bredvid och önskat att jag red. Jag ska börja jag också, jag måste bara börja dra in lite pengar till hushållet. Vi ska ha mommy-and-me ridning helt enkelt, det blir härligt!
Alicia hade en ny ridlärare idag och när jag skulle förklara hur mycket hon ridit tidigare drog jag till med att ”she red this and this much two years ago and she red this and this much last summer” och jag hade väl fortsatt ett bra tag till om inte Alicia väst ”det heter inte red mamma, det heter rode” och därmed fått tyst på mig.
”Well, it´s not my language,” svarade jag, precis som jag alltid brukar försvara mig när det blir fel. Vilket det blir oftare än jag vill erkänna. Men det är ok, jag tycker om när mina barn rättar mig. Jag gillar när jag frågar Alicia om vad ett ord betyder och hon vet det. Eller när hon himlar med ögonen och förklarar hur man uttalar allegiance eller, som jag gjorde alldeles nyss, upplyste om hur man stavar det.
Man blir klok av sina barn.
oktober 12th, 2010 § 0 comments § permalink
Sträckläste ut Björn af Kleens ”Jorden de ärvde” som handlar om de svenska fideikommissen. Det kanske inte låter så spännande, det kanske inte låter som en bok som man sträckläser för att komma fram till det oväntade slutet, men det är det visst.
Den är så välskriven och intressant och visst är det lite kul att titta in i de adliga familjerna och förundras över deras liv och leverne, men framför allt så är det verkligen en välskriven bok som jag bara vill fortsätta läsa.
Massor av fakta och utredande av lagar och bestämmelser och berättelser om arvsfejder skrivet med så lätt hand och allt detta uppblandat med intervjuer av fideikommissarier och slottsherrar och grevar och baroner med pilsnerfilmsnamn som Gyllenkrok och Gripenstedt gör att det inte blir tråkigt en minut.
Det är en annan värld, verkligen, det är det.
Men bäst som jag läste började jag jämföra med vår gård uppe i de norrländska skogarna. Det är en gammal gård som byggdes av min farfars far eller farfars farfar någon gång för mycket länge sedan och till den hör en ansenlig mängd åkrar och ängar och skog, samt byggnader till förbannelse. Allt detta har gått i arv till en son ända fram tills idag när min käre bror har tagit över och nu sitter han där som en fideikommissarie på sin gård och det är ganska roligt tycker jag att föreställa mig honom som just detta.
Aah, min bror, han är för härlig det är han. Förutom att han sitter som en greve på sin gård så säljer han snöskotrar av bara fasen på sitt företag och är den bäste skotermekaren i Norrland. Om någon läsare behöver en skoter så kan jag säkert fixa en bra deal åt er, han är inte omöjlig.
Jag tror jag ska börja kalla honom för Greven.
I alla fall, vår gård är ju inget fideikommiss på något vis och inte är vi adliga heller, men jag känner igen mycket av det som kommer upp i Björn af Kleens bok, både från det som vi går igenom nu och från det som pappa har berättat om hur det gick till när han tog över. Vem ska ta över, hur ska det delas, nej det ska inte delas för det vill vi inte att det ska, hur ska det kompenseras och hur ska driften finansieras osv osv.
Hur som helst, boken är jättebra även om man inte har en gammal gård i släkten att fundera över och jag rekommenderar den varmt.
oktober 7th, 2010 § 4 comments § permalink
Jag har målat väggarna röda i vardagsrummet. Det är det bästa jag någonsin gjort, eller i alla fall det snyggaste! Om jag inte hade tappat bort min kamera hade jag visat precis hur snyggt det är. Så, detta blir det första och enda heminredningstips som någon någonsin får av mig: var inte rädd för starka färger, måla väggarna röda i år.
oktober 1st, 2010 § 1 comment § permalink
Mer om fenomenet Tea Party coloring books for kids här: det är dödshot och nyutgåvor i en salig röra. Att det här landet håller samman trots allt, det förvånar mig varje dag.
I artikeln lär jag mig att det finns ett Coffee Party, visste alla det utom jag? Ja, förmodligen, jag ligger lite efter. Men så är de inte så högljudda av sig heller, inga torgmöten i falsett, och bara det är ju ett sympatiskt drag:
The Coffee Party Movement gives voice to Americans who want to see cooperation in government. We recognize that the federal government is not the enemy of the people, but the expression of our collective will, and that we must participate in the democratic process in order to address the challenges that we face as Americans. As voters and grassroots volunteers, we will support leaders who work toward positive solutions, and hold accountable those who obstruct them.
Men ja, det vore väl trevligt, tänk om vi skulle försöka med det istället.
september 30th, 2010 § 0 comments § permalink
Efter att umgåtts med ett gäng härliga människor, druckit en gin&tonic och ätit det som med all sannolikhet måste vara universums godaste Chinese chicken salad på Katsuya i Brentwood åkte jag hem och tittade på Lawrence O’Donnell.
Fick veta att det finns en Tea Party Coloring Books for Kids som jag förstås blev nyfiken på och genast ville beställa, men på Amazon skulle leveransen ta 1-2 månader. Inte så konstigt kanske, målarboken utgör, enligt en entusiastisk reviewer (fem starka stjärnor) ”an honest, educational product that explains to children and parents a part of todays political climate.” Därmed är det högst troligt det närmaste en nedskriven, sammanhållen programförklaring the Tea Party har kommit och då kan man ju förstå att intresset är stort och leveranstiden lång.
Inspirerad av intervjun med Matt Taibbi, och för att jag är intresserad av ämnet (jag missade Beverly Hills Tea Party get together häromdagen, hur klantigt var inte det?), läste jag också Taibbis artikel i Rolling Stone Magazine i samma ämne: Tea & Crackers: How corporate interests and Republican insiders built the Tea Party monster.
Möjligtvis inte den mest balanserade artikeln, men rolig och informativ.
En av Taibbis slutsatser är att tea-party anhängare, förutom att de är ”flat-out batshit crazy” också drivs av en längtan att vrida tillbaka klockan, till en tid då allt var enklare, mer begripligt:
At times, their desire to withdraw from the brutally complex global economic system that is an irrevocable fact of our modern life and get back to a simpler world that no longer exists is so intense, it breaks your heart.
