Ingegerd Landström

Vacker solnedgång ikväll, jag sitter här och beundrar den tillsammans med några äldre damer och herrar iförda keps och träningsskor.

Det var alls inte meningen att jag skulle göra det, min plan för kvällen var att lämna barnen med farmor och åka iväg till The Annenberg Space for Photography och lyssna till en föreläsning med Erika Larsen, en fotograf som vistats uppe i norra Sverige och Norge och fotat samer. Och renar och fjäll och annat relaterat får man förmoda.

Jag hade biljett och allt och efter att jäktat med middag och hämta barn från kompisar slängde jag mig i bilen och tänkte att det här fixar jag, det tar en kvart utan trafik och jag hade 45 minuter på mig.

Jag missbedömde totalt. Det har ju varit varmt idag; glatt överraskade har folk slängt sig på stranden och nu var de på väg hem. När det är beach traffic proppar PCH och 10:an igen och man kommer ingenstans.

Så jag vände om, eller gjorde en cirkelmanöver snarare för att komma undan PCH-trafiken åt andra hållet, och åkte hem.

Och eftersom både farmor och barn är inställda på att jag inte kommer hem förrän efter åtta så finns det ju ingen direkt anledning att göra det heller.

Det blev solnedgång istället. Och lite läsande i lugn och ro, en stund till i alla fall

Femton timmars tidsskillnad, vad ska man göra av den? Jag har sovit fyra timmar på 48 timmar och min hjärna har kommit in i något slags maniskt övertrötthetstillstånd. Jag kan inte sova och jag orkar inte vara vaken. Jag bara sitter här vid mitt skrivbord och väntar på, jag vet inte riktigt vad, att jag helt stilla ska glida av stolen och somna i en liten hög på golvet kanske. Det vore skönt.

Eller så väntar jag på att det maniska ska ta överhanden och att jag ska ta mig igenom artikeln jag ska språkgranska på två timmar för att sedan avsluta förmiddagspasset med att skriva klart något som borde bli klart idag. Det vore effektivt. Möjligtvis skulle det inte bli särskilt bra. Antagligen skulle det bli riktigt dåligt.

Nej, jag måste sova en stund. Jag har bokat läkartider och klipptider åt mina barn i eftermiddag och jag får inte somna bakom ratten. Varför jag valde just de tiderna begriper jag inte, kanske hade jag dåligt samvete över att jag skulle vara borta en hel vecka och bestämde mig för att kompensera det med att vara hypereffektiv när jag kom hem. Jag kan mycket väl tänka mig att jag tänkte så. Det låter bekant.

Alicia – och Jeff, mest Jeff – konstaterade att hela förra veckan har de kommit i tid till skolan och inte jäktat alls. De har varit klara halv åtta varje morgon, vet inte riktigt vad de ska göra av all tid de har innan de behöver gå iväg, påstod de.

Vanligtvis, när det är jag som står för morgonservicen, kastar vi oss ut genom dörren fyra minuter i åtta och hinner precis.

Jag vet inte vad det beror på. Jag vet inte varför jag talade om det heller. Nu ska jag sova.

sitter I taxin pa vag hem, klockan ar snart elva. Jag lamnar kontinuerliga lagesrapporter om hur min taxiresa framskrider; jeff meddelar barnens somnstatus. Ska jag hinna hem innan de somnar, jag vill sa garna det. Nu ser jag havet, nu ar jag snart hemma, vad jag alskar hemma. De ar fortfarande vakna, jag tror jag klarar det!

Kuala Lumpur. Vi bor på fint hotell i den del av stan som måste vara the shoppingcentrum of all shoppingcentrum.  Jag blir lite matt av allt detta och jag hinner inte med några längre exkursiner bortanför shopping hell, så jag stannar hellre inomhus.

Här är det å andra sidan så trevligt så det gör just ingenting. Här befinner sig, vad kan vi vara, kanske 180 svenska kvinnor vanligtvis bosatta på alla möjliga håll runtom i världen utom i Sverige. Eller nej förresten, det är inte sant, det finns en och annan stockholmare här också, någon göteborgare också. Men de har bott utomlands. Vi träffas och diskuterar och lyssnar på föredrag och äter god mat och fikar mer än jag trodde var möjligt att göra utanför Sverige. Alla är så sympatiska. Roliga att prata med. Nu ska vi möta vidare.

Femton timmar och fyra (4!!) filmer hemifrån sitter mitt ressällskap och jag här och väntar på nästa flyg. Jag har med mig tre olika sorters tabletter för tanden, det kan sluta med inflammation, trasig tand och akutingrepp med utdragen tand av okänd malaysisk tandläkare. om det vill sig illa. Känns sådär. Lite nervöst.