Skolan börjar på onsdag och i lördags anlände de efterlängtade kuverten. De vita, avlånga kuverten som skolan skickar ut och som har ett litet nummer vid sidan om namnet på adressetiketten som talar om vilken lärare varje barn ska få kommande läsår.
När kuverten anlänt påbörjas en mycket nervös rundringning till kompisarna för att ta reda på om man händelsevis hamnat i samma klass i år igen. Oftast gör man det inte. Varje barn får som regel tre-fyra kompisar med sig från sin gamla klass och om man har riktigt, riktigt tur så är bästisen en av dem, men oftast försvinner bästisen till en annan klass.
Jag blir inte riktigt klok på vad jag tycker om det där. När jag först förstod att man blandar om eleverna inför varje nytt läsår tyckte jag att det var helt vansinnigt. Nu vet jag inte riktigt. Det har sina fördelar också. Faktiskt.
Barn som inte funkar ihop kan man dela på. Å andra sidan delar man på barn som funkar alldeles utmärkt ihop. Och borde man inte lära barn att lösa konflikter istället för att bara sära på dem? Jag vet inte, men för Alicias del har det varit otroligt skönt att byta klass vid ett par tillfällen. Men hon har också blivit av med sin bästis. Fått nya vänner, men också behållit sina gamla, åtminstone en del av dem.
Barn får lära känna, och lära sig att samarbeta med, många olika barn. Fair enough, men stabilitet och varaktiga kompisrelationer är kanske inte så dumt det heller.
Det här året ska Alicia gå i samma klass som två av sina bästa kompisar. Lycka!
Max får inte någon av sina två allra superbästa kompisar i sin klass. "It´s ok," sa han och ryckte på axlarna. "I can play with them on the yard. " Och det har han ju rätt i, de träffas alltid på rasterna.
Jag tror att det som gjort mig mest positiv till alla klassbyten är att Alicia, som har gått där i fyra år nu, är så trygg på sin skola. Hon känner inte bara barnen i sin klass, hon är mer eller mindre god vän med massor av ungar på skolgården. Hon är aldrig nervös för om hon ska känna någon på "after-school" programmen, hon vet att det finns alltid någon hon känner, alltid någon gammal klasskompis. Det är skönt.
Om två dagar börjar skolan. DET är skönt!
Ja, det blir liksom en skolsammanhållning mer än en klassammanhållning tror jag. Åtminstone verkar det vara så och det verkar funka i alla fall så länge skolan inte är megastor med tio klasser i varje årskurs. Alicia och Max var glada som lärkor i morse så det måste väl vara ett gott betyg…
Jag tycker det funkar superbra att blanda barnen inför varje läsår. Mina kids har alltid fått med sig någon av sina bästa vänner, de har ännu inte haft nån bästis alltså bara en enda kompis de leker mest med. Och de känner alla i hela årskursen, ca 90 barn, fyra klasser. Systemet funkar ju för att barnen vet att det bara är för ett år, och det är ny lärare varje år också.hälsningar från Connecticut,/ eastcoastmom