Jag sörjer min sons hår idag.
Vi gick till frisören och en extremt muskulös man med stora tatueringar och stark fransk accent tittade på Max långa hår och sa:
"I löv ´is air. Beautiful. I will not cut it short. Nonono, not short."
Det kändes tryggt, tyckte jag. Ingen stubbfrisyr skulle komma förbi denne franske frisörs händer, Max skulle få ha kvar sina lockar, de skulle bara bli lite mer välansade.
Sedan försvann Max med frisören och jag försjönk i min bok.
Fyrtio minuter senare tittade jag upp från boken och skrek förtvivlat: "WHAT THE HELL DID YOU DO TO MY SON´S HAIR, YOU FREAKIN´CLOUSEAU??!!!"
Nej, det gjorde jag naturligtvis inte. Istället rufsade jag om i Max hår – de ynkliga hårstrån som Clouseau hade haft vänligheten att lämna kvar – och sa "vad snygg du blev, Max. Jättefin." Sedan log jag vänligt mot frisören och gick ut genom dörren, undrandes vad i hela fridens namn som hände här. Jag förstår det fortfarande inte. Jag bara sörjer hans hår.
Lämna ett svar