Han: "Hello."
Jag (litet överraskad eftersom jag väntade mig en kvinnlig röst): "Hello, I would like to talk to Anna."
Han: "I don´t know anybody by that name."
Jag: "Oh, I apologize, I must have gotten the wrong number. Can I just check with you, is this…(jag börjar räkna upp telefonnumret)?
Han (avbryter mig, dryg så in i h-vete):"Listen, I don´t know, I mean, how many people really know their own cell phone number?"
Jag (överraskad igen, den här gången av att folk kan vara så j-a dryga och otrevliga):"Actually, quite a few I would guess."
Han (fortfarande dryg): "Well, I don´t, I change phone numbers all the time. And…"
Jag (avbryter med min bästa Jim Carrey imitation): "Ok then. Bye bye then."
…
Jag kan ta såna människor, det kan jag – något har jag lärt mig under de här fyra åren i L.A. Men egentligen är jag en förfärligt snäll* människa (Eva, visst är jag??) och jag blir alltid lite olycklig när folk är otrevliga utan anledning och jag blir otrevlig tillbaka. Det får mig att vilja flytta till en vänligare plats, en plats där folk i allmänhet är snälla mot varandra.
*En gång, i ett annat liv, var jag på en anställningsintervju för ett FN-jobb. Jag ombads att beskriva mig själv. Fick totalt hjärnsläpp. Svarade att jag är snäll. Något annat dök inte upp i min annars så väl förberedda hjärna. Fick inte jobbet.
Fast för mycket av det gör en till en mindre glad människa, tror jag.
Go Ingegerd! Just be a little evil every now and then. För det får man vara…. i alla fall i den här stan……
Oh ja, du är en mycket snäll person och vilken dryg och otrevlig liten skit du råkade på i telefon.