Såg ni honom, cellisten, som spelade så vackert för vår nye president igår? Han såg så strålande stolt och glad ut och jag grät en skvätt när han satt där på scenen och log ut över världen.
Över huvud taget så gräts det en hel del i min soffa igår. Lite när den blivande presidenten kom in och en del när kameran svepte över publiken som också hade tårar i ögonen och den där äldre mannen som stod och gjorde honnör och så när presidentens höll sitt tal som var precis så förtroendeingivande och hoppfullt och ödmjukt och fullt av självförtroende som det behövde vara. Ja och sedan, eftersom jag satt där i mitt Vicadin-rus, halvt dödssjuk i influensa, så grät jag väl över något annat också, Pepsireklamen kanske, jag minns inte riktigt, jag tror jag somnade igen.
Men idag är en ny dag och jag mår bättre och idag heter vår president Barack Obama. Idag känns det verkligen så här, bara ännu bättre, för nu står han ju där, vår nye kapten. Och vilken kapten han är.
Krya på dig!!