"Våra grannar har åkt till Nevada för att lyssna på Obama", upplyste Jeff mig om när han kom hem i fredags kväll.
"De var ute och knackade dörr också", meddelade han mig ikväll. "Hela helgen. Det borde vi också göra!"
Stackars Jeff. Ända sedan hans kollega tog tjänstledigt och åkte iväg till någon röd stat i en obskyr del av landet för att vinna demokratiska röster, har Jeff velat känna att han också bidragit till Obamas seger på ett mer handgripligt sätt. Att skänka pengar till kampanjen är väl ok, men det är så…teoretiskt, ger ingen känsla av att verkligen ha varit med och kämpat, av att ha baxat Obama till seger med blod, svett och tårar.
Å andra sidan vill han inte lämna sina halvskrivna artiklar, sina deadlines och sina tre pappaälskande barn åt sitt öde för att följa i kollegans fotspår och just i de här krokarna behövs det knappt några demokratiska dörrknackare. Här i Kaliornien är vi ju som bekant enda stor demokratisk familj.
Jag däremot känner mig fullständigt bekväm i min åskådarroll. Som utlänning vill jag gärna ligga lågt och inte lägga mig i inrikespolitiska stridigheter; jag nöjer mig med att posta ett och annat subtilt budskap om demokraternas förträfflighet på min blogg. På svenska för att vara på den säkra sidan
Och vad vill jag egentligen säga med det här? Inget särskilt, mest bara att det ska bli skönt när det är över.
På valvakan ska jag vara hemma med mina ungar och fira med juice och popcorn när Obama vinner (Jeff är på konferens i Europa). Jag bara hoppas att mina svärisar åker hem tidigt, annars blir stämningen inte riktigt på topp…Och visst finns jag på FB men jag är förfärligt inaktiv och jag funderar på att stänga ner mig själv. Vet inte riktigt vad jag ska göra där…
Jag håller med dig – vad ska ni göra på valvakan? Vi håller oss hemma för vi har ingen barnvakt, men egentligen (med reservation för utgången) vill man kanske helst vara ute och uppleva yran, i alla fall här i SF som är så odelat obama-stött.PS: _tror_ att jag hittade dig på FB, hoppas du inte kände dig stalked:)