Det var en gång en flicka som lade ner massor av jobb på sin bokrapport. Hon ritade en fin svart häst (eftersom det var Svara Hingsten hon hade läst) och hon skrev och skrev om och skrev om igen. Sedan läste hon upp det hon hade skrivit, läste om det hundra gånger så att det skulle bli exakt tre minuter. När det blev för kort lade hon till några meningar och till slut var det på pricken. Hon stod där i köket kvällen före redovisningen, sneglade litet på timern på mikrovågsugnen, och läste lugnt och med hög och klar röst och det tog exakt tre minuter och två sekunder.
Den dagen flickan skulle redovisa sin bokrapport var hon både förväntansfull och nervös. Hon hade förberett sig så ordentligt, men det var första gången hon skulle presentera ett så stort arbete för hela klassen och hon grät litet när hon kramade sin mamma på skolgården. Mamman torkade hennes tårar och lovade att det skulle gå bra, sa alla de där sakerna som mammor säger till sina barn när de är rädda och oroliga och behöver höra snälla saker från sina mammor.
När de träffades på eftermiddagen frågade mamman hur det hade gått.
"Bra", sa flickan. Sedan sa hon inget mer och mamman tyckte att det lät litet konstigt, men bestämde sig för att ligga litet lågt, vänta med frågorna tills småbrorsorna var ur vägen för kvällen.
Men mamman behövde inte vänta, efter en liten stund lämnade flickan över en lapp.
"Mamma", sa hon med mycket liten röst. "Mamma, det gick inte så bra idag."
Mamman tittade på papperet. Det var redovisningen av bokrapporten, nedbruten i tio delmoment och betygsatta med siffror.
Mamman läste och hittade nästan bara fyror. Men så, en tvåa – redovisningen hade varit femton sekunder för kort. Och så, det mest förödande, en tvåa minus. Två minus för att hon inte hade pratat tillräckligt högt.
"Jag försökte, den var ju tre minuter hemma. Och jag försökte prata högt, men jag kan inte prata högre. Och mamma, det är två minus. Två minus. Nästan en etta." Hon grät när hon försökte förklara och det där sista, det där hemska om att hon nästan fått en etta, hickade hon fram mellan tårarna.
Mamman försökte trösta, försökte säga alla de där sakerna som mammor säger till sina barn när de är ledsna och känner sig totalt värdelösa och sämst i världen fast de jobbade så hårt och försökte så förbannat mycket, men det hjälpte inte. Ledsamheten satt kvar och tvåan – nästan ettan – som flickan fått sig stämplad i pannan tidigare på dagen likaså.
Mamman tänkte att alla som tycker att småungar ska värderas och bedömas i alla möjliga och omöjliga sammanhang och dessutom med sifferbetyg kan fara åt helvete. Sedan, efter middagen, gick de ut och åt glass.
The end.
All heder åt dig, blivande lärare!!
det är precis sådana händelser som gör att jag vill (och ska) bli lärare och förhindra alla sådana dumheter. livet är alldeles för hårt för de små liven ibland.
Vad snälla ni är med alla era kommentarer! jag önskar jag kunde visa dem för Alicia men eftersom den här bloggen är superhemlig så går ju inte det. Nu har hon i alla fall med gott mod börjat på en ny bokrapport. Redovisning om en månad…
Nä nu blir jag sur – vadå – kan de inte plocka fram det som är bra istället för att hacka ner på det som är negativt?? Fy sjutton – gosegumman, hälsa henne med en jättestor kram från en som det aldrig, aldrig, aldrig gick bra för på föredrag för hon kunde aldrig få fram de rätta orden för hon var så nervös, och vet du vad? Det blev människa av henne med:).
Näe, vad arg och ledsen jag blir när jag läste om Alicias första presentation – hur får man vara så hård mot barnen när de verkligen anstränger sig?? Trösta henne med att minsann vuxna också har svårt att hålla tiden när de ska prata inför publik (se bara på McCain och Obama under debatterna!) och att det ofta går lite för fort.
Vilken fruktansvärt opedagogisk lärare! Stackars liten!
Ge den lilla flickan en varm kram från mig. Tänk all tid och allt engagemang hon lagt ner i denna rapport! Fy sjutton för betyg.
Jag lider med dig. Det ar den amerikanska skolan nar den ar som samst. Inte konstigt att bara en tredjedel gar ut High School.
Stackars liten! Vadå 15 sekunder för kort. Hur sjutton kan ett barn hålla reda på tiden? Blir man nervös pratar man fortare, det är ju naturligt!!