Varje termin fyller vi i ett antal "emergency cards" till ungarna. Det brukar vara tre blanketter för varje barn (fråga mig inte varför vi måste fylla i så många, jag gör bara som jag blir tillsagd) som ska lämnas in till skola/dagis och de ska innehålla ett antal telefonnummer och information om vem som ska kontaktas vid nödläge, vem som får hämta barnen i händelse av detta nödläge om inte föräldrarna kan och vem som är barnets tandläkare och vanliga läkare och så vidare i all oändlighet.
Det brukar ta ett par frustrerade kvällar att fylla i alla dessa papper och de bidrar starkt till det allmänna kaos som uppstår i vårt hem vid varje terminsstart, men det är ändå ok. Tidsödande pappersarbete, visst, men ingenting annat.
Då är det värre med katastrofpåsarna.
En katastrofpåse ("emergency bags") måste alla barn på Eriks (och förut också Max) dagis ha och den ska innehålla varma kläder, skor och ett foto av hela familjen. Dessutom ska den innehålla ett lugnande brev från föräldrarna som personalen ska kunna läsa för barnen när katastrofen (ja, jordbävningen alltså) väl inträffat.
Jag satt vid köksbordet och grät när jag skulle skriva det där förbannade brevet för första gången. Jag hade aldrig skrivit ett katastrofbrev till något av mina barn tidigare och jag ville så gärna att det skulle bli bra, att jag skulle hitta orden som kunde trösta mina ungar och göra dem litet mindre rädda.
Så jag försökte se dem framför mig, försökte föreställa mig vad som kunde ha hänt, vad de behövde få höra och vad jag kunde skriva. Hur lugnar man sina barn per brev när de sitter där i halvmörkret tillsammans med sina dagiskompisar och ingen riktigt förstår vad det är som har hänt? När de ligger fastklämda under något tungt och är ensamma och rädda?
Vågade jag lova att mamma snart kommer och hämtar dem? Tänk om det inte var sant, tänk om mamma inte alls skulle komma snart, tänk om hon hade befunnit sig på motorvägen när viadukten brast och inte skulle komma alls? Tänk, otänkbara tanke, om mina pojkar inte längre behövde några lugnande ord; tänk om de låg begravda under det infallna taket med de blonda kalufserna toviga av intorkat blod och inga ord i världen längre skulle göra någon nytta.
Så där höll jag på och därför satt jag vid köksbordet, med tårarna rinnande och jordbävningsskräcken som en sten i halsen, och undrade hur jag någonsin kunnat komma på tanken att bo i stad där man förväntas skriva sådana brev till sina barn.
Det har blivit enklare att skriva de där breven med åren. Förra terminen skrev jag dem utan att frammana några som helst scenarion av något slag; jag bytte bara ut roliga saker vi skulle göra när vi träffades från ”leka med tågbanan” till ”åka ut i skogen och fika och hitta coola cykelhopp.” Sedan packade jag ihop brev och foto tillsammans med några klädombyten och lämnade in alltihop till dagispersonalen.
Så man vänjer sig – även en svensk uppvuxen på den timida svenska landsbygden vänjer sig vid att bo i ett framtida katastrofområde och vid att man måste skriva brev till sina barn som man innerligt hoppas att de aldrig ska behöva få upplästa för sig.
Men ändå. Blanketter är bättre. Man blir irriterad för att de är så många, men blanketter frammanar inga bilder, orsakar inga gråtattacker vid köksbordet, har ingenting med verkligheten att göra. Det är bara namn och adresser och telefonnummer som ska fyllas i. Åtminstone kan jag intala mig det och tro mig, det gör jag.
Nej hörni, förnekelse är förstås inte heller bra och det är nog en god idé att ha det där brevet om nu något skulle hända. Det behöver ju faktiskt inte vara det värsta tänkbara. Jag har alldeles för bra fantasi, det är väl det som är problemet.Trevlig helg till er också!
Oj, jag förstår att det var svårt att skriva ett sådant brev – men samtidigt så är det ju faktiskt en väldigt bra idé för barnen att ha, om uti fall att (vilket konstigt uttryck förresten!). Jag hoppas dock att de aldrig behöver läsa upp de där breven. Trevlig helg.
Katastrofpase – det later som en bra ide. I vart omrade kanns ar det mer fornekelse som galler. Foljdaktigen ar det ingen som riktigt vet vad som ska goras om det verkligen hander.