Vi försov oss i morse. Alla var trötta, alla var griniga, alla sprang planlöst omkring och letade efter sockar och papper och nycklar och lock till vattenflaskan och ingen hittade någonting.
Sprang ner till garaget, kastade oss in i bilen, rallykörde ut ur garaget och fram till första trafikljuset – som vi naturligtvis missade med en millisekund.
Jag stannade, suckade och försökte bedöma huvudvärkens karaktär: huruvida den skulle sitta i hela dagen eller möjligtvis skulle kunna motas bort med hjälp av starkt kaffe och små vita piller.
"Mamma," sa min son då, min kolugne fem-åring som alltid säger snälla saker till mig när jag är trött eller har huvudvärk för sådna saker märker han. "Mamma, vilken vacker dag det är idag."
Jag tittade ut genom fönstret. Häpet. Konstaterade att solen sken och att Lisa Ekdahl sjöng Eriks favoritsång.
"Ja, Max", sa jag, "det har du rätt i. Det är en vacker dag idag."
Hej Fransyskan, ja de är ju det. Fast nu har Max kommenterat min floppy belly i två veckors tid, jag börjar tröttna på det, vill se litet resultat 🙂
Barn är helt enkelt underbara!
Anne, ibland är de verkligen fantastiska, ibland är det de som ger mig huvudvärk…
Vilka gullungar du har! Jag tror på din rubrik, man får de barn man behöver. Hoppas huvudvärken gett med sig och att det idag onsdag är en riktigt bra (huvudvärksfri) dag.