Min man fick en ny IPhone i födelsedagspresent. Av mig, händelsevis. Sedan dess har jag inte sett till honom.
Eller nej, så illa är det ju inte. Men han har blivit något av en sådan person som det varnades för i den här artikeln i LA Times för någon månad sedan: så fort det råder någon som helst tvekan om något så måste han ta reda på det, bara för att han kan. Och han måste kolla sina mail jämt. Och när vi står i biokön och jag vill småprata litet, sådär som man gärna vill göra när man är ute med sin man för första gången på en månad, så måste han just precis då kolla ett par nyhetssajter för att ta reda på hur det går för Obama i det senaste primärvalet. Det gör han ända tills jag talar om för honom att om han inte lägger av så kommer jag att ta med mig en bok nästa gång vi går ut och då kan han sitta där och dricka vin och konversera och se fram emot litet hot sex med sin telefon. Då himlar han med ögonen, sätter bort telefonen och sedan blir vi vänner igen.
Bara så att ni tänker på det, alla lyckliga nya Iphones-ägare. Välj era Iphone-moments med omsorg. Och låt dem inte bli för många.
(Är den inte ganska ful förresten, litet kantig och otymplig sådär? Eller är det bara jag?)
Men böcker är ju mycket bättre! Om jag skulle kunna få Jeff att läsa böcker istället så skulle vi kunna läsa samma böcker och så kunde vi prata om dem efteråt. Hans mail är inte mycket till samtalsämne…
Hmm… iphone, blackberry, samma lika…. min man är likadan. Jag är rätt härdad, jag kan sitta med näsan nertryckt i en bok i flera timmar, det är min ursäkt för att vi är jämlikar på det onmrådet:).