Två saker har jag äntligen lärt mig om skrivande, inte minst genom att lyssna på Lena Anderssons underbara Sommarprogram för ett par veckor sedan. Jag har lärt mig att om man någonsin vill få någonting skrivet så måste man:
1. Stå ut med att det man skriver är dåligt. Man måste skriva och när det man skrivit är uselt och kasst och banalt på alla sätt och vis så måste man ta sig förbi det, ta med sig de skärvor som eventuellt var bra och sedan skriva en bättre version. Och sedan en ännu bättre och en ännu ännu bättre och så småningom har man förhoppningsvis en version som inte alls är dålig, som är så bra den kan bli;
2. Skriva klart. Inte lägga av med en text för att den är dålig (se punkt 1). Inte heller lägga av för att man är less på ämnet eller personerna eller för att man kom på något roligare att skriva om eller för att inspitationen tog slut. Om man aldrig skriver klart något, hur dåligt det än är, så kan det aldrig bli bättre. Eller klart.
Så det är vad jag gör. Jag skriver och hatar det jag skriver och vill bara slänga skiten. Men det gör jag inte. Ibland går jag ut och gräver ett dike någonstans, men förr eller senare återvänder jag till min text. Ibland hittar jag något som jag vill spara. Mitt i all jävla frustration så finns det inget roligare.
Det är en berg-och-dalbana kan man lugnt säga. Men all den där frustrationen väger till sist ganska lätt jämfört med allt det roliga och tur är ju det!
Skriva — det är en konstigt plågsam process, men i slutändan är känns det ändå väldigt bra. Lite som vintern. Inte är det kul när snön öser ner och vinden är pinande kall, men när våren kommer — ja då är allt glömt. Just nu minns jag inte vad det var jag klagade över.