Vi har 18 ridskolehästar betandes på ängarna utanför vår sommarstuga. De är fridsamma hästar, gör inte alls mycket väsen av sig, och ungarna gillar att stå utanför hagarna och kasta in gräs och bestämma vilken häst som är finast och bäst och snabbast och så vidare.
Igår rymde de och 18 skenande ridskolehästar kom dundrande över gräsmattan där ungarna stod. Det var förvisso en vacker syn på avstånd, men för Alicia och Max, som befann sig mitt ibland de där hästarna i några ögonblick, var det en tämligen traumatisk upplevelse.
Sedan fortsatte kaoset med hästar som sprang kors och tvärs över gården och gräsmattorna och ut på vägen och in i skogen och allt var både spännande och otäckt. Max gömde sig längst in i garderoben när han tyckte att de kom för nära. På kvällen pratade vi länge om det och på natten drömde de hemska drömmar om hästar i alla möjliga olika skepnader.
Det här är inte så bra tycker jag, som gärna vill att mina barn ska ha ett harmoniskt förhållande till hästar, gärna så pass att de blir tävlingsryttare alla tre. Jag vill absolut inte att de ska betrakta hästar som skenande vidunder som man måste gömma sig för längst inne i garderoben för att komma undan.
Det lär bli många terapeutiska samtal om hästars förträfflighet här framöver.
Ja nu har de vågat sig dit igen och Max har klivit ut ur garderoben. Det finns hopp.
Ja, det måste varit en otäck upplevelse för dina barn!Hur kom d et sig att de smet från hagen?Du får gå dit ofta nu och låta dom mata hästarna med gräs så de ser att de oftast är fridfulla.
Jag förstår deras skräck, trots att jag inte är det minsta rädd för hästar utan snarare älskar allt vad de representerar, lycklig barndom osv. Men att stå mitt i en flock med skenande hästar, då skulle nog jag också darra och gömma mig i garderoben.