Av en ren händelse blev min första sommarbok Tröskeln, av Ivar Lo-Johansson. Jag har inte haft tid att gå varken till bokhandeln eller biblioteket och Tröskeln stod i bokhyllan tillsammans med en massa andra böcker som min pappa (mest, några är mina) samlat på sig under årens lopp. Denna mycket eklektiska boksamling, eller delar av den i alla fall, har hamnat i min sommarstuga och jag ska ta mig igenom den har jag bestämt mig för, några böcker varje sommar.
Jag har inte läst något av Ivar Lo-Johansson tidigare, inget konstigt alls med det eftersom jag är pinsamt dåligt bevandrad i svensk litteratur, särskilt äldre svensk litteratur. Här tänkte jag räkna upp de författare jag faktiskt har läst, men den listan blir så pinsamt kort så det låter jag bli.
I alla fall, nu har jag läst nästan hela boken, som för övrigt är tredje delen av Ivar Lo-Johanssons självbiografi (väl?). Nästan, eftersom jag hade knappt hundra sidor kvar när boken försvann och nu har den varit spårlöst försvunnen i två dagar. Hur som helst så har jag under de två första tredjedelarna lärt mig namnen på en hel drös svenska författare som jag aldrig tidigare ens hört talas om, och jag har dessutom fått veta en hel del om deras respektive brister och förtjänster, både som författare och som människor. Påminner kanske en del om Lars Noréns dagbok, vad vet jag? Norén ska jag läsa om jag orkar och hinner, han är inte högst prioriterad på sommarens läslista.
Förutom att berätta om samtida författarkollegor och deras glamorösa författarliv så skriver Ivar Lo-Johansson en del om sitt eget skrivande. Han konstaterar till exempel att han måste hamna rätt från början. De tre första meningarna måste stämma innan han kan fortsätta med resten, anslaget måste bli rätt, annars blir hela boken fel. Jag läste det och kände genast ett starkt släktskap med honom. Utan att göra några som helst andra jämförelser så satt jag nämligen och petade med mitt halvfärdiga avhandlingsmanus, med mina doktorandkompisar och min man och min handledare tjatandes på mig att jag "bara skulle skriva, inte peta så jäkla mycket i början, gå tillbaka och ändra sedan, bara skriv!"
"JajajajaJA", sa jag surt. "Ni fattar inte, början – början av boken och början på varje kapitel – måste bli rätt från början, annars blir ingenting bra." Ingen höll någonsin med mig om det, de tyckte jag var helt korkad och ologisk. Det kan möjligtvis vara så att de innerst inne tvivlade på att jag någonsin skulle bli klar – jag har aldrig frågat.
Jag önskar jag hade kunnat dänga Tröskeln i skrivbordet när de tjatade som värst. "Kolla här", hade jag sagt. "Det är inte bara jag."
Ivar och jag. Det hade känts bra.
Alltså, nu har det gått tre dagar och den är fortfarande borta. Men nu har jag börjat med Nybyggarna istället, så det gör ingenting…
Det låter ju som en jättebra idé att beta av några svenska klassiska författare varje sommar (eller det kanske är även andra nationaliteter representerade i bokhyllan?) – jag har inte heller läst många av de där gamla, inte ens August Strindberg – knappt så att jag vågar erkänna det!Hoppas att boken dyker upp snart!