Björnskräcken från förra året har blossat upp igen. Jag har helt enkelt blivit en stadsbo – tysta skogar långt bort från ära och redlighet är visserligen både vilsamt och vackert, men numera betraktar jag dem framför allt som potentiella mordplatser.
Jag trodde att jag hade löst det där genom att börja cykla istället för att springa i skogen. Håller man sig till hyfsat trafikerade landsvägar så borde björnarna väl ändå hålla sig borta, de sägs ju vara extremt skygga. Dessutom är man snabbare på cykel än till fots. Dessutom är det fantastiskt roligt att cykla, det har jag inte gjort på länge.
Men så läste jag i lokaltidningen om en ung tjej som körde sin vespa på vägen mellan Boden och Luleå (som för övrigt är bra mycket mer trafikerad än min lilla landsväg) och helt plötsligt stod det en björn framför henne. På två ben. Hon stannade (hur snabb var hennes moppe? Varför gasade hon inte bara förbi? Det förtäljer inte historien). Björnen stod där den stod. Tills det kom en bil och björnen sprang iväg och tjejen gasade hemåt.
Så nu känner jag mig inte ett dugg lugn på min cykel, vet att när som helst kan den stå där, på två ben, och vifta med ramarna. Jag måste jobba på det här. Min bror har en nästan ny motionscykel stående i källaren och om jag inte skärper mig är det där jag kommer att tillbringa sommaren. Patetisk är vad jag är.
Hu! Jag skulle nog också vara lite björnskraj om jag var uppe i norra Sverige… här nere i Skåne är det väl mest rävar och kaniner 😉 Idag gick jag en runda med min bror och kom fram till att den är perfekt som joggingrunda mellan sommarstugorna (det är liksom inte lika vilt och öde som uppe hos er!).. det får bli på torsdagkväll när jag är tillbaka i sommarstugan (är hemma och tvättar!)!