Jag har funderat en hel del på detta med barn på sistone. Till exempel så funderar jag på det varje gång jag läser ännu ett ilsket inlägg i amningsdebatten som handlar om hur ÄCKLIGT det är att se ammande mammor på stan, hur VIDRIGT det är för omgivningen att tvingas skymta en del av ett bröst – eller gud förbjude, en bröstvårta – som används till amning.
Inte minst funderade jag på det på flyget mellan Heathrow och Arlanda igår. Eftersom det bara finns tre säten i rad på de flygen så hade vi en ensam plats vid fönstet i raden på andra sidan gången. Och eftersom Erik vägrar sitta utan mig och eftersom Max så gärna ville sitta själv, och vid fönstret dessutom, så fick han göra det.
Framför Max satt en kvinna i 25-30 årsåldern. Hon såg ut som en globetrotter – solbränd och med det solblekta, nästan vita, håret uppsatt i en slarvig hästsvans. Hon såg ut om att hon hade tillbringat ett halvår jobbandes på en bar i ett soligt land någonstans och hon såg ut som att hon var lika trött och hade rest lika långt som vi hade.
När Max satte sig tillrätta och råkade kicka till stolsryggen framför henne under tiden som han gjorde det, reste hon sig upp, vände sig om och talade om för honom att…ja, jag hörde inte riktigt vad hon sa, men det var mycket allvarliga ord om hur illa hon tyckte om att han störde henne genom att sparka henne i ryggen.
Sedan vände hon sig om, lutade huvudet mot väggen och försökte sova.
Max blev litet stukad. Han satt mycket stilla och tittade ut genom fönstret. Ibland rörde han litet på sig. Och någon gång, när han skruvade på sig, tog han spjärn mot stolsryggen framför. Jag satt bredvid honom då och påminde honom, ner med fötterna, ner med fötterna och tyckte själv att jag var ganska jobbig. Och han gjorde sitt bästa, men någon gång glömde han det. Jag såg henne skruva på sig irriterat, men hon vände sig inte om. Inte förrän mot slutet av resan, då vände hon sig om, tittade på honom, skakade på huvudet och log ett jävligt elakt flin som fick mitt mammahjärta att bli alldeles klichéartat kallt. Faktiskt. Det såg ut som om hon tänkte "din jävla vidriga ungjävel." Jag föreställde mig hur hon, när hon kom hem, skulle berätta för alla hon känner om den där ungen som sparkade på hennes stol hela tiden så att hon inte fick sova och hur FÖRBANNAD hon blir på föräldrar som inte kan hålla ordning på sina ungar och om hur JÄVLIGT det är i största allmänhet med ungar på flyg och överallt annars med för den delen.
Och jag tänkte säga något till henne, men jag vågade inte, för vid det laget hade jag varit vaken i nästan 24 timmar och jag kände att om jag säger något så kommer jag inte att kunna sluta. Jag kommer att stå där och försöka prata med henne och hon skulle bara bli ännu argare och jag skulle bli arg och till sist skulle jag bli så arg så att jag skulle börja gråta och mina barn skulle bli alldeles förskräckta och undra "mamma, mamma, vad är det?" och det kände jag att jag inte riktigt skulle orka med just då. Så jag sa ingenting, trots att jag kände mig som en svikare mot Max. Jag borde ha försvarat honom, visat honom i handling att han inte hade gjort något fel, att han faktiskt varit jätteduktig som orkat sitta så stilla så länge fastän vi redan hade rest så långt. Det sa jag till honom sedan, men det är inte samma sak och jag borde ha sagt något, men jag gjorde inte det.
Men jag tänkte desto mer. Jag tänkte på att jag allt oftare stöter på en barnfientlighet bland folk som får mig att bli både häpen och ledsen. Allt oftare stöter jag på folk, eller läser på bloggar, eller läser folk som kommenterar på bloggar som anser att barn ska uppföra sig som små vuxna, annars har de inte i det offentliga livet att göra. De ska inte störa någon på något som helst sätt, ska inte ha spring i benen, ska inte ha svårt att sitta still, ska inte behöva ammas, ska inte prata och skratta litet för högt ibland.
Tro inte att jag på något sätt anser att barn nödvändigtvis ska vara med i alla sammanhang eller kunna bete sig hur som helst eller att föräldrar som inte försöker ha någon som helst koll på sina barn inte är otroligt irriterande. Jag blir irriterad, oftast mer på föräldrarna än på barnen. Ok, ibland på barnen också.
Men att bli så arg på en liten unge som faktiskt inte uppför sig illa, som bara beter sig sådär som barn faktiskt inte kan undgå att göra ibland, det får mig att bli ledsen. Max är fem år, han kan inte sitta blick stilla i två timmar. Hans ben är dessutom av den längden att de slutar precis i höjd med den nedre delen av en flygstolsrygg, vilket får till följd att när han rör på benen så är det precis där fötterna hamnar, på den nedre delen av flygstolsryggen, och även om han alls inte sparkar eller rör där särskilt hårt så känns det förmodligen i ryggen på den som sitter framför. Dessutom kanske den trötte globetrottern ha tänkt på att biljetterna i ekonomiklass på flyg inte kommer med någon som helst garanti om att man ska få sova alldeles ostört, då borde hon ha bokat första klass.
Jag tycker mig allt oftare höra och se att det svärs över barn som vore de en väsenskild art, något annat än en människa, en typ av jobbiga små figurer som inte har någonting som helst gemensamt med de väluppfostrade människor som klagar på dem. Som om de klagande människorna själva inte varit små skrikiga ungar en gång i tiden, som om de själva aldrig kommer att få några, som om de själva aldrig kommer att behövas lyftas in på toaletten och få sina bensår omlagda av någon yngre människa som de svurit över för alls inte så länge sedan.
I själva verket så är det ju så att om vi ska hålla på med hela den här mänsklighetsgrejen så behövs det barn, de är liksom en förutsättning för alltihop. Och vi kan inte utesluta dem ur samhället, kan inte bannlysa dem från gator och torg, kan inte låsa in dem i tornrummet och slänga bort nyckeln till de fyller 21 och kan uppföra sig som folk. Vi får helt enkelt stå ut med att barndomen är en del av livet, av allas våra liv. Vi får stå ut med – och framför allt ha ett visst mått av överseende med – det faktum att vi alla börjar som egotrippade, mer eller mindre skrikiga, livliga, jobbiga, oförskämda små varelser som måste ammas en gång i timmen de första månaderna, som inte har riktigt full koll på hur man beter sig mot andra människor, och som inte kan kontrolleras till hundra procent, hur mycket föräldrarna än försöker. De är ju barn.
Ungefär så (fast kanske inte lika strukturerat) tänkte jag igår, medan mina underbara ungar krånglade på sig sina ryggsäckar och tålmodigt väntade på att folk skulle börja röra sig mot utgången. Jag såg den där solblekta, irriterade, hästsvansen framför mig och jag tänkte att jag hoppas att du någon gång får en extremt energisk och livlig unge, en som folk fnyser och fräser åt och ger ilskna ögonkast hela tiden.
Men nu har jag ändrat jag mig; det är ju inte hennes framtida barns fel att hans/hennes mamma inte var särskilt tolerant en gång i tiden. Nu hoppas jag bara att hon någon gång, kanske om hon själv blir förälder, kommer ihåg det där elaka flinet hon gav till den där blonde lille killen som satt bakom henne på ett flyg mellan London och Stockholm en gång för flera år sedan och som råkade kicka till henne i ryggen några gånger. Jag hoppas att hon kommer ihåg det och att hon skäms litet grann. Och så hoppas jag att jag nästa gång det händer, för det kommer att hända igen, livet är fullt av solblekta, irriterade hästsvansar i olika skepnader, orkar ta den diskussionen. Eller förresten, det hoppas jag inte, det lovar jag. Förlåt, Max.
Hej igen – en sen uppföljare kommer här. Om det där med ammning så ska jag kanske utveckla att jag tycker det skillnad på ammning och ammning, diskret ammning lite så där i ett hörn är A OK me njag gillar personligen inte om en mamma kastar fram ett bröst precis bredvid mig när jag ska börja äta min pasta:).Sen håller jag med Lotta också. jag tror ofta att man inte blir arg på barnet utan kanske mer på barnets föräldrar och hur de hanterar olika offentliga situationer.
Lotta, så kan det förstås vara. Jag kunde ju bara önska att de som i ganska starka ordalag säger att de inte gillar barn skulle tänka litet på hur det får andra att känna sig.
Jag tror att en del av dem som säger att de inte gillar barn menar något i stil med jag gillar inte hur barn får mig att känna mig. Och det kan ju finnas många anledningar till en sån reaktion.
Evis, jag håller med dig, det låter märkligt att höra någon säga jag gillar inte barn som vore de en homogen grupp individer, som liksom inte har så mycket med den övriga delen av mänskligheten att göra. Lotta, visst tar barnfamiljer plats, det är ju det barn har en förmåga att göra. Och jag menar inte alls att barn ska få ta upp hur mycket plats som helst överallt och i alla sammanhang, men människor som inte har något överseende alls med barn i deras omgivning och som liksom förväntar sig att barn inte ska göra något väsen av sig ute i samhället, får mig att häpna.Sedan tycker ju jag att barnfamiljer tar alldeles för litet plats i den amerikanska politiska debatten. Det behövs till exempel MASSOR av debatt om hur en familj ska kunna kombinera barn och arbete på ett vettigt sätt istället för att man, som det är nu, betraktar det som en privat fråga, något som familjer ska lösa på egen hand utan att politiker eller staten ska blanda sig i.
Som frivilligt barnlös (även om jag också måste säga att det är ett ord jag verkligen inte gillar) (jag menar varför jag inte har några barn är en personlig fråga, men jag har heller aldrig sett barn som normalt) kan jag ibland tycka att barnfamiljer tar extremt mycket plats. Men när jag tänker efter är jag irriterad på olika debatter, väldigt sällan på barnen själva. Jag har tänkt och tänkt på om jag i något läge skulle kunna vända mig om och blänga på en liten femåring, och det tror jag inte jag skulle. Det låter verkligen elakt, eftersom det är ett språk som en liten pojke förstår, men inte kan bemöta.
Åh vad bra skrivet. Jag blir så trött på alla dessa människor som inte har _någon_ förståelse för barn. Och jag undrar hur det blev allmänt accepterat att säga jag gillar inte barn, vilket ju egentligen är att säga jag gillar inte människor, för det är ju det barn är: små människor, även om folk, företrädesvis aggressiva childfree-by-choice-människor vägrar inse det. Visst, barn kan vara besvärliga, men till skillnad mot vuxna är de det sällan för att vara taskiga mot folk och i vilket fall så är de _individer_ och det är extremt fördomsfullt att säga att man inte gillar dem som grupp bara för att de är yngre.
Tack Jenny och Petra, det är skönt att få medhåll för förutom att jag blir riktigt förbannad så blir jag också så himla ledsen över att många – och många unga människor – har en inställning som hör hemma tidigt i det förra århundradet.Cecilia – jag lovar att inte kasta några barnmatsburkar, inte ens mentala sådana – men jag måste erkänna att jag begriper inte skräcken och äcklet som många känner inför amning. De flesta mammor sitter dessutom där och fibblar med filtar och amningströjor och det ena med det andra och försöker vara så diskreta de bara kan. Man ser förmodligen mer blottat bröst hos en väl urringad kvinna än den genomsnittliga ammande morsan. Annaa, ja ja ja! Gick in på din blogg och läste och håller med dig helt och hållet. Och det där med unga barnlösa också, 21-åriga tjejer kan vara halvt hysteriska i sitt barnhat, mycket mer så än 70-åriga tanter som kunde förvänta sig faktiskt behöver lugn och ro…
Håller med dig till 100 procent. Inte minst det där att man tvingas svika sina barn, inte stötta dem nog mycket fast de inte gjort något fel, bara för husfridens skull, för att som du säger klara att hålla masken. Det tar dessvärre inte slut för att de blir större, som jag upptäckte häromdagen, se vidare i min blogg! Det verkar finnas en idé hos många framförallt unga barnlösa idag om att de ska ha något slags mänsklig rättighet till lugn och ro, inte bara när de flyger utan precis var som helst i det offentliga rummet. I butiken, på caféet, överallt!
Wow – hon hade verkligen inte mycket tålamod kvar, det verkade som om hon kanske verkligen behövde få sova ostört för att inte riskera att hoppa på fler männskor:). Nej, allvarligt talat, sånt har man liskom inte tid med, tjuriga, sura, trista människor.Jag håller med dig i allt det du skriver men ska erkänna (med risk för att få en barnmatsburk i huvudet *hukar*) att jag tillhör gruppen människor som inte vill se bröst om jag äter middag på en restaurang. Jag är absolut inte emot offentlig amning men jag tycker att det finns olika sätt att sköta det där med den offentliga amningen på…Tycker du ska ge din pojke en kram för att han var så duktig på en så lång flygresa!
Jättebra skrivet!! Jag förstår inte att folk inte kommer ihåg hur det var när de var små, eller varför det är så äckligt med amning – det är väl fullkomligt naturligt!! Bitch tänker jag om den där 25-åringen, och stackars Max. Ge honom en extra kram!
Hej Ing!Det var fint skrivet! Jag haller med dig till 100 procent!