Det har varit upprensning i skid row, kvarteren i downtown LA där många hjälporganisationer och annan service för hemlösa – och därmed också de hemlösa själva – finns samlade. (Läs Steve Lopez artikelserie i LA Times om skid row som fick borgmästaren att vakna till och lova att nu ska hemlösheten i Los Angeles tas itu med en gång för alla.Det återstår fortfarande att se…)
Jag vet inte exakt hur den där upprensningen går till, men den märks överallt. För de hemlösa försvinner ju inte för att det rensas i skid row, de flyttar bara till andra områden. Till Westwood bland annat. Det finns alltid hemlösa här, men när jag går min vanliga promenad tidigt på morgonen andas jag oftare än förr in en kväljande doft av gammalt urin. I fler portuppgångar än vanligt ligger det bylten med filtar och tidningar och trasiga kläder. Det sticker fram en smutsig hand, eller ett underben fullständigt täckt av spruckna, rödblåa sårskorpor ur byltet och man förstår att det ligger en människa och sover någonstans därunder. Ibland står det ett par skor ordentligt uppställda vid sidan om byltet och påminner mig om att det är en människa som inte är så förfärligt annorlunda än jag som ligger där; en människa som någon gång i livet ställde sina tofflor bredvid sin säng i sitt sovrum i ett hus någonstans istället för i en portuppgång i Westwood.
Om det sitter en nyvaken och morgonrufsig människa på en bänk invid trottaren så försöker jag låta bli att möta hans blick. Att göra det skulle kännas som ett intrång, som att stirra in i en främlings sovrum. Eller som att titta in i ett kök en tidig morgon, där någon trött människa sitter vid köksbordet och sörplar i sig den första koppen med kaffe.
Ibland – särskilt nu när de är så många – tänker jag att all denna misär som vi bara går förbi varje dag är så jävla jobbig. Jobbig för mig alltså. Jag tänker att det är så obehagligt med killen som står och skriker på bilar och bussar och allt annat som rör sig Alltid på samma ställe, i hörnet av Galey och Westwood. Ibland möter jag honom på trottaren och då kan jag få för mig att han är på väg att vända sig om, springa ikapp mig och hugga ner mig. Han får mig att kasta en snabb blick bakom mig, kura ihop axlarna och köa takten.Bara utifall att.
Jag tänker att jag avskyr att ständigt hamna i givarläge, att vara den som tar fram plånboken och letar bland kreditkorten och tjugodollarssedlarna för att hitta en lagom liten sedel. Att det är så jobbigt och svårt att förklara för mina barn varför det ligger folk med bensår stora som kratrar och sover i portuppgångar, medan vi är på väg ut för att äta på California Pizza Kitchen för andra gången på en vecka.
Jag tänker att jag vill inte leva i det här och jag vill inte att mina barn ska växa upp i det.
Sedan tänker jag att jag är ju bara för sorglig. Om människor tvingas leva i och på något obegripligt vis klarar av att överleva, all denna misär, så borde jag åtminstone klara av att gå förbi den på gatan. Det här samhället kan göra en galen.
Visst är det jobbigt och hemskt, men man ska inte glömma bort att det idag finns väldigt måmga hemlösa i Sverige, speceiellt i Stockholm.Hör fler och fler klaga på att det blir bara mer och mer hemlösa i Stockholm. Hemlösa finns tyvärr överallt idag, mycket beror det på att hela västerländska samhället har de senaste 20 åren sparat in på psykvården.