På väg till jobbet måste jag korsa Wilshire Blvd. Det är den största gatan i västra Los Angeles, den börjar i Santa Monica vid havet och tar en ända bort till någon avlägsen del av utkanterna av Los Angeles county där jag aldrig satt min fot, och den har fem filer i varje riktning.
När jag går där längs gatan på väg mot Wilshire så ser jag på ganska långt håll när det slår om till rött. Om jag då ser att det är grönt när jag fortfarande har en bit kvar att promenera och att det följaktligen kommer att bli rött precis när jag kommer fram, så känner jag genast hur irritationen börjar bubbla i mig. Det tar en evighet innan det slår om igen. Fan också!
I morse när jag insåg att jag inte skulle hinna så tänkte jag för mig själv att jag är helt knäpp. Här går jag och är irriterad, trots att solen skiner och trots att jag inte sitter fast i en bilkö på motorvägen.
När jag kom fram till rödljuset tog jag tid, kollade hur länge jag faktiskt stod där och väntade innan det slog om. Det tog två minuter och tolv sekunder kan jag meddela. I två minuter och tolv sekunder av mitt liv fick jag stå där och vänta på att det skulle bli grönt. Dessa förlorade två minuter och tolv sekunder får mig alltså att bli så stressad att jag springer om jag tror att jag möjligtvis kan hinna och att jag spiller mitt kaffe om jag råkar ha gått in på Coffee Bean bara för att komma över gatan innan det slår om. De får mig att tänka att jag borde ta med mig något att läsa medan jag väntar. De får mig också att helt glömma bort att njuta av det faktum att jag faktiskt kan promenera till jobbet och att solen värmer så skönt i ryggen där jag står och väntar.
Man kan ju undra vilka stordåd jag tänker mig att jag skulle kunna uträtta under denna tid, som jag nu inte hinner.
Det måste bli ändring på det här.
Cecilia, the stress-bug is crawling all over me and I hate it. The Ipod would probably work, except I hate to start listen to a show and not being able to finish it at once, so I tend to save it for weekend jogging rounds. Perhaps I should reconsider. Margoth, visst ser det litet ståtligt ut med mitt namn på byggnaden, lämpligt nog precis före avfarten hem till mig (svänger av vid Wilshire) 🙂
Ja,sa lang tid tog det ungefar haromkvallen, da vi satt fast i trafiken pa the 405 after att ha landat pa LAX fran Sverige och stirrade pa IngDirect kontors skylt. Tank att du har en egen skylt,inte illa!
It seems like you’ve been hit by the stress-bug:). The key is to have a really good podcast to listen to, then you’ll find yourself stalking around for red lights so that you will have an extra two minutes to listen instead of the other way around:).