Först kom grannen ovanför oss och knackade på dörren med en sån där vidrig liten leksaksgräsklippare i plast, en sån som liksom knattrar, högt och irriterande, för att på det viset låta som en riktig gräsklippare. Grannen kunde inte ha kvar den, sa hon, för den lät så högt och när man bor i lägenhet kan man ju inte ha det så, det stör ju grannarna under. Det vill säga oss. Men eftersom vi bor på bottenvåningen, resonerande hon, så kunde ju våra barn leka med den, det skulle ju inte störa någon.
Jomen, det gör den förstås. Den stör oss mycker mer nu när den befinner sig i vår lägenhet, faktiskt så hörde jag inte ett ljud från den tidigare, när den befann sig ovanför oss, i grannens lägenhet. Men jag kunde inte säga nej.
Ja, sedan har vår andre granne, som ska flytta tillbaka till Europa om några dagar, börjat knacka på vår dörr allt som oftast, överlämnandes kassar med deras pojkars gamla kläder som de tänker sig att våra pojkar ska kunna ha. Men våra pojkar är fem år yngre och vår lägenhet sväller över på alla breddar redan nu, så vi har inte plats att förvara dessa kläder i någon garderob i flera år. Men för all del, det kan jag ta, vi tar emot kläderna och sedan lägger vi dem i vår good will-hög. Jag betraktar det som en god gärning helt enkelt, vår granne är gravid och ganska trött och då kan jag ta omaket att gå till good will med hennes kläder också.
I eftermiddags kom hon förbi igen, den här gången med två uppsättningar av någon slags boxningsutrustning. Stora plasthjälmar, handskar, knäskydd, till och med några slags märkliga boxarskor. Dessutom två stora svärd.
Och nu är det så att jag tillåter inga som helst leksaker som har med slagsmål eller våld att göra. Inga svärd heller. Nada. Pinnar i skogen, helt ok, Svärd, nix. Kalla mig gärna fundamentalist, det kan jag ta. Jag tillåter inga kamouflagekläder heller, tycker att det är helt pucko att klä sina ungar i krigskläder.
I alla fall, varken jag eller jeff var hemma när grannen knackade på, bara farmor, och farmor tog glatt emot kassarna med svärd och boxargrejer, för hon tyckte att hon kunde inte säga nej. Och när jag kom hem från jobbet sprang grabbarna omkring och slog varandra på käften med boxarhandskar stora som vattenmeloner.
Och det jag egentligen vill säga med allt detta är att goda grannar ringer inte på hos sina grannar och frågar om de vill ha deras gamla saker. Jag kan aldrig i livet säga nej, det känns så oerhört otrevligt att säga "nej tack" när dessa trevliga människor som vi ju känner står där och bara vill vara snälla och ge oss saker, så det är klart att jag tar emot dem. Undantaget är boxargrejerna och svärden, de hade jag inte haft problem med att tacka nej till.
Jag vill bara att de ska sluta ge oss grejer, men det är en vecka kvar tills de flyttar och många låder och kassar hinner byta ägare fram till dess. Så hur säger man tack men nej tack på ett fint sätt? Jag kan det inte.
Lämna ett svar