Det pågår ett lågintensivt krig i vår lägenhet. Det inträffar alltid förr eller senare under året, lika pålitligt återkommande som jultomten och påskharen och midsommarstången och allt det där.
Det beror på vädret när striden tar sin början. Och nu, nu när det har det blivit så varmt att man smyger längs med trottoaren på den skuggiga sidan av gatan, då börjar det.
Jeff slår på luftkonditioneringen. Jag slår av. Han slår på. Jag drar upp termostaten. Han drar ner den.
De första dagarna låtsas vi som ingenting, vi bara går där och pillar litet diskret på strömbrytaren, när vi tror att den andre inte ser. Så småningom börjar vi fråga varandra, vänligt fortfarande och med mycket oskyldig röst, "slog du av/på luftkonditioneringen?" Efter några dagar, om värmen håller i sig, börjar vi bli litet irriterade på varandra, frågar samma sak fast inte lika vänligt längre. "Jesus, it is so hot/cold, did you really turn the A/C on/off, I just turned it on/off!?!"
Nyss testade Jeff ett nytt grepp – han skickade ut Max från sovrummet där de ligger och läser böcker och bad honom säga till mig att köra igång A/C:n. Ett riktigt lågvattenmärke tycker jag, att dra in ungarna i striden.
Jag hoppas den här tokvärmen tar slut snart. För husfridens skull, om inte annat.
Ha ha, jag har samma problem just nu – med mina föräldrar som visst inte har nga problem med kalldrag… De sätter på AC:n, sänker temperaturen och kan sitta rakt framför den, medan jag alltid stänger av, speciellt om jag ska befinna mig i närheten.
Här hemma gnäller vi över motsatsen, snö och kyla i slutet på maj! Tänk vad olika det kan vara. Du vill ha det lite kallare hos dig och vi tigger om solsken och värme.