Vi var på middag hos våra brittiska vänner igår. Sunday roast. Jättetrevligt och jättegott förstås.
Våra brittiska vänner har en liten 6-månaders boxervalp som heter Otto. Med på middagen var också en annan boxer, en stor dreglig en som heter Kaz.
Hundarna var galna. Otto, som egentligen är rumsren, blev ganska stressad över besöket och satte igång att pinka överallt. Kaz försökte, för att tala klarspråk, sätta på stackars Otto mest hela tiden och däremellan var det ett enda brottande och kutande och dreglande så både ungar och rödvin dråsade i golvet. Det var ett jävla liv helt enkelt.
Jeff och jag, som är föräldrar till tre högenergiska barn och som tycker att det kan vara ganska jobbigt att hälsa på vänner som inte har barn eftersom man mest springer omkring och passar barn och är rädda för att ungarna ska ha sönder saker, satt i soffan i trädgården och njöt av eftermiddagssolen. Runt omkring oss sprang vilda boxrar och deras ägare. Det torkades rödvin och kiss och hundar separerades från varandra och bollar kastades hit och dit för att Kaz skulle få något annat att tänka på än Ottos bakdel. Yeah, right. Det diskuterades hunduppfostran.
Våra barn spelade checkers. Långa stunder försvann de in i garaget, där de pysslade med något intressant. De åt glass. Hämtade juice själva från kylen när de kände för det. Vi spelade litet fotboll.
Jeff och jag sa ingenting där vi satt i soffan, men ibland, när ingen såg, tittade vi på varandra och log litet, stillsamt förundrade över de ombytta rollerna.
Det var en bra dag, det var det. Verkligen.
Ja, de var litet galana av sig, vi som tänkt att om vi nu någon gång skaffar en hund så kanske det blir en boxer, har börjat tänka om. Till Ottos försvar måste jag bara säga att när han slipper hålla på att freda sig mot pilska boxerhannar hela tiden så är han en väldigt sympatisk hund…
Ha ha, jag förstår att det kändes skönt!! Men vilka vilda hundar, det låter ju inte klokt. Era barn kissar ju iaf inte på golven 😉