Jag har läst en del av J.M. Coetzee på sistone. Först läste jag Ungdomsår, den andra delen i hans självbiografi (jag har inte läst den första). Ungdomsår tyckte jag förfärligt mycket om, både hans strama språk och hans berättelse om den stackars ensamme yngligen som vandrar omkring på Londons gator, förtvivlat väntandes på att hans poesi ska få luft under vingarna och på att livet ska börja på riktigt.
Sedan läste jag Disgrace. Också fantastiskt bra. Obehaglig som fasen. Jag har inte riktigt kommit över den ännu.
Nu läser jag Slow Man och jag vill bara att bokeländet ska ta slut någon gång så jag får lägga ifrån mig den – ååh vad den är tråkig. Den är säkert full med visdom och tänkvärda saker om åldrande och kärlek och om vad som är viktigt i livet och jag försöker verkligen ta till mig det, men det går inte. Början var helt ok, men jag fixade inte det där med Mrs Costello som damp ner i hans liv. Verklig eller inbillad, författarens alter ego eller ej, jag vill bara att hon ska bort, ut ur boken, så de slipper ha fler tradiga diskussioner. Ändå måste jag läsa färdigt, jag kan inte lämna en bok halvläst för tänk om allting faller på plats på slutet och jag tack vare det ändrar uppfattning om hela boken. Så optimistisk är jag. Och Coetzee är ju ändå nobelpristagare, så något måste väl ändå hända snart. Bara 73 sidor kvar nu.
Lämna ett svar