One of the reasons it's hard to express satisfation with your life when you have children is that everywhere, every day there is anger…the quick summer storm kind of anger, the slow burn of anger, the underground anger that sometimes affects what you do or say without you even knowing that it was there. […] Anger is everyhwere in the rough-and-tumble of child rearing as you find out what you can't tolerate, what kind of a demon which you really are, what causes you to flare, to stifle fury or to stuff it back down the throat, to let it out all of a sudden…None of this is simple. Domestic squalor is dark and serious. It leaves behind guilt or sadness. Anger bestows on you a portratit of your soul. It is often followed by guilt. The portrait is more detailed if you have children.
Anne Roiphe, Fruitful: A Real Mother in the Modern World
Ja, jag ältar min ilska just nu. Jag gör det därför att jag inte kan förlika mig med tanken på att jag inte är den där ömma modern med det där änglalika tålamodet som jag trodde att jag skulle förvandlas till när jag fick barn.
Jag, jag skulle ju bli en sån där supermorsa, en sån där som jag råkade på någon enstaka gång och blev så otroligt imponerad av, en sån som alltid i alla lägen kunde medla, förhandla, resonera, skoja bort konflikter, avleda bråk och – när hon någon enstaka gång faktiskt blev arg – sänkte rösten istället för att höja den. En supermorsa skriker ALDRIG åt sina barn. Aldrig. En supermorsa vet också vilken utvecklingsfas barnet befinner sig i för tillfället och kan därför tolka dess beteende utifrån barnets inre stridigheter och konflikter och rädslor. Baserad på denna kunskap tar supermorsan fram en konfliktlösningsstrategi som funkar för just den situation de befinner sig i för tillfället och voilá – bråket är över innan det ens har hunnit börja. Lugn och ro härskar i hemmet, helg som vardag.
När Alicia var vår enda unge var jag nästan aldrig arg, inte på henne i alla fall. Då var jag faktiskt supermorsan mest hela tiden och mycket nöjd och inte så litet stolt över det. När de var två gick det också ganska bra, åtminstone kommer jag inte ihåg att det var något som jag ägnade särskilt mycket tid åt att fundera över. Men nu, med tre glada, aktiva, extremt viljestarka barn, barn som far fram som en virvelstorm i mitt liv, blir jag arg. Ibland skriker jag åt dem.
Jag är inte alltid arg. På hedersord. Ganska ofta är jag faktiskt en hyfsat tålmodig morsa, som resonerar och medlar och avleder och räknar till tio, och som förstår att Erik är en liten pest för att han är i den åldern då de flesta ungar är mer eller mindre pestiga och att de måste vara det. Men ibland, alldeles för ofta för att jag ska kunna ha överseende med mig själv, är jag bara en irriterad och less morsa som vill åka på semester till Kanarieöarna i två veckor. Ensam.
(och nu när jag skrivit det här och läst igenom det så vill jag genast lägga till allt det som är bra i vår lilla familj, hur oändligt mycket jag tycker om mina barn och jag vill berätta om allt roligt vi gör och alla mysiga kvällar med böcker i barnsängen och så vill jag tala om att jag förstås inte vill åka bort i två veckor utan mina barn egentligen. Det är så idiotiskt, som om man inte skulle kunna prata om det som är jobbigt och svårt utan att samtidigt be om ursäkt för det och liksom försäkra den som lyssnar att jag inte är en dålig mamma, att jag älskar mina barn över allt annat och vi har det minsann bra nästan hela tiden. Äh.)
I alla fall så håller jag på att läsa en bok som handlar, bland annat, om just det här (det är därifrån citatet är hämtat). The Bitch in the House heter den och den är precis vad jag behöver just nu. Jag läser och nickar igenkännande och känner mig visserligen fortfarande som en misslyckad supermorsa, men åtminstone som en bland många andra. Det känns litet bättre då.
Japp det hade det varit. Precis vad vi behöver..
Veronika, tack för peppningen! Och jag vet ju att det inte är så många som fixar att vara supermorsa hela tiden, allra minst jag, men ändå. Det är väl prestationsångesten som spökar, den gör sig påmind i alla möjliga och omöjliga sammanhang.Eva, du är den enda som skulle få följa med! vad skönt vi skulle ha det och vad bra det skulle vara för oss båda två med ett par veckor med de tre B:na: Böcker, Booze och Babbel. Aaahh…
Måste du åka ensam till Kanarieöarna eller kan jag få följa med? Jag lovar att inte prata om barn, män eller familjer i allmänhet. Jag ska inte heller prata om alla bekymmer som kommer när man blir vuxen. Jag ska bara ligga där på en solstol och lyssna på dig när du vill prata och när du vill vara tyst ska jag också vara tyst. Så vad sägs tjejen, får jag följa med? PS Du är en bra mamma med ett stort tålamod. Vad hade du sagt om någon annan person krupit ner i din säng klockan 5 på morgonen och börjat prata? Eller om någon annan i din närhet, alltså inte dina barn, bråkade var och varannan sekund. Nog hade du tappat tålamodet när det gäller det också, oavsett orsak till bråken. Beröm dig själv för alla gånger du gör något bra, för det är du värd. Kram
Jag vet precis hur det kanns ! Man vill sa garna vara den super duktiga Mamman sa inser man att man inte ar det och att ingen ar det.:)Nu nar bada mina barn ar i tonaren sa har jag slappt det dar och det ar bara att inse att man far gora det basta av det och vara nojd med det.Nagon supermorsa kommer jag heller aldrig att bli aven om jag onskar det manga ganger.Ing, jag tror du ar en bra Mamma och du gor sa gott det gar ! Alla kanner vi likdant ibland.