För ett par veckor sedan läste jag om en brittisk forskningsrapport som konstaterade att kvinnor med små barn (3-5 år) är olyckligare (eller åtminstone inte lyckligare) än kvinnor utan barn. Jag tänkte skriva något om det, men vi var så förkylda och våra irländska släktingar anlände och tiden räckte inte till så jag orkade inte tänka klart och det blev inget skrivet.
Idag läste jag, som vanligt via TBFKAEM, att Hanne Kjöler på DN anser att en viss kategori svenska kvinnor gnäller för mycket över deras situation i livet efter att de fått barn. De klagar över att livspusslet inte går ihop och över allting som är jobbigt och svårt, istället för att njuta av gosiga barnfötter och mjuka babynackar.
Jag kom att tänka på den där forskningsrapporten igen, när jag läste Kjölers märkliga text. Tänkte att det var nog tur att jag inte skrev något för jag hade nog gnällt en del, uttryckt en viss förståelse för att föräldrar inte är så jäkla lyckliga hela tiden. Antagligen hade jag konstaterat att livet med barn är en berg-och-dalbana utan dess like, att mina barn och livet som förälder visst gör mig lycklig och glad, men också irriterad och otålig och less och ibland litet galen av trötthet.
Ena stunden står jag vid spisen och försöker få ihop middagen och är irriterad över att Jeff är sen samtidigt som pojkarna bråkar om samma leksak för tjugonde gången på en timme och Alicia har tappat bort hemläxan och är förtvivlad och måste ha hjälp att hitta den nu och på en gång. Då är jag inte lycklig, då vill jag hellre vrida om ett par barnnackar än att lukta på dem. Då är jag less och trött och undrar hur i all världen jag hamnade här. Två minuter senare är bråket löst, hemläxan återfunnen, Max dukar bordet och Erik sitter på golvet och skrålar en sång som han lärt sig på dagis. Friden hägrar i vårt kök.
Ena sekunden suckar jag, så i i märgen trött, när de där små fötterna precis som vanligt kommer tassande kvart över fem på morgonen. En minut senare, när vi ligger nära varandra under täcket och Erik visksjunger Happy Birthday (jag fyller inte år, det är hans favoritsång som han sjunger varje morgon) i mitt öra, så vill jag inte vara någon annanstans.
Så där håller vi på, mest hela tiden. Tjafs och bråk och trötthet och glädje och lycka och skratt om vartannat i en aldrig sinande ström, utan uppehåll, utan andrum. Ibland är tålamodet och humöret på topp och allting flyter, ibland är det precis tvärtom.
Och så är det allt det där runtomkring. Striden om tiden, om ansvaret och om arbetsfördelningen. Saknaden efter jobbet och det dåliga samvetet över att man inte räcker till någonstans när man väl börjat jobba igen. Hanne Kjöler tycker att allt det där är ointressant gnäll från otacksamma svenska mammor som inte begriper hur bra de har det. Snusiga babyfossingar och mammalycka, det är det som ska uppväga allting annat och som Kjöler tycker att vi ska fokusera på, det och inget annat.
Jag skulle aldrig vilja vara utan mina barn, men det faktum att jag älskar dem vettlöst gör inte att allting faller på plats, att ständig harmoni och lycka råder i vårt hem och att ingenting annat längre spelar någon roll. Och varför skulle man inte kunna prata både om lyckan som finns i att ha barn och om allt det andra, mindre lyckliga? Det är ju så det är.
Tack för era kommentarer! Jag tycker verkligen det är svårt att skriva om det som är mindre roligt med att vara förälder, jag känner mig genast så där gnällig och så måste jag uppväga gnället med nånting positivt så att det ändå till sist låter som att allt är frid och fröjd…Hur som helst, jag jobbar på det. Gott nytt år till er också!
Ing, jag håller med dig om ALLT du skriver om! Jag känner inte en människa som tycker att det bara är en dans med rosor med barn, inte en enda! Och det här med arbetsfördelning etc är inte alltid så lätt det heller! Varför inte avdramatisera och prata om verkligheten som den ser ut? Det är väl ingen som går runt och mår bra av att tro att allt är så mycket bättre i grannens hus? OCH det är stor skillnad på att vara negativ och ge utlopp för frustrationer ibland. Jag tycker själv att det är trist med negativa människor men jag uppskattar ärlighet!Anyway, jag önskar dig ett riktigt Gott Nytt År!
Jättebra inlägg, otroligt läsvärt och bra skrivet. Jag tänkte faktiskt, då jag för en tid sen läste den där brittiska undersökningen, att undrar om inte Ing kommer skriva nåt….och så tänkte jag att det vore mycket intressant läsa en text av henne på det temat. Och här kom den!Förresten, jag är grön av avund på att du har en man som kan få städmani och till och med kan skura badrummet så noga att de där hålen rengörs. Tänk om man hade ett sånt exemplar…