Jag hyser en oreserverad kärlek till musicaler, en kärlek som grundlades när jag var 18 och åkte till London för första gången i mitt liv, tillsammans med två klasskompisar. Den ena klasskompisen var redan en rutinerad Londonbesökare, hon hade varit där ett dussin gånger med sina föräldrar, och tillsammans hade de sett varenda musical som fanns att se.
Eftersom den mer erfarne klasskompisen tog på sig att planera vår resa så såg vi en hel del musicaler, nästan varenda kväll faktiskt. Vi såg Cats och Starlight Express och en mindre känd som jag glömt namnet på och jag tyckte att det var alldeles magiskt! De sjöng så fantastiskt och dansade så bra och jag satt och grät till Memories och hela mitt 18-åriga hjärta värkte av längtan efter att få vara musical-artist i London och antagligen också av vissheten av att jag aldrig skulle bli det.
Igår var vi på Geffen Playhouse och tittade på musicalen Atlanta och jag tyckte förstås att den var jättebra.
Idag läste jag några recensioner och insåg att jag är ganska ensam i världen om att tycka om den. Usel handling, dåliga skådespelare, fantasilös scenografi, det var en massa klagomål på allt möjligt. Musiken och sången fick blandade recensioner, men på det hela taget verkade den lokala recensionsskåren vara tämligen överens om att Atlanta är kass.
Orättvist tycker jag! Hallå gott folk, det är ju en musical vi pratar om, vem förväntar sig någon handling alls i en musical, där dialogen oftast är minimal och dessutom konstant avbruten av att alla allt som oftast och helt omotiverat brister ut i sång? Hela konstformen är ju liksom litet knäpp.
Nej, musicaler måste betraktas och recenseras med mer blida, okritiska, ögon tycker jag. Framför allt bör de recenseras av någon som en gång var en förtrollad 18-åring på sitt första besök i London och som spelade Cats på skivspelaren varenda dag i flera månader när hon kom hem och kunde alla texterna utantill. Tro mig, Atlanta var jättebra.
Vilken alldeles utsökt smak du också har Petra! Mamma Mia såg jag i London, den var kul inte minst för nostalgitrippen den bjuder på.
Japp, jag såg Cats i London när jag var 13 eller 14 och ÄLSKADE den, hade t-shirten, cd-skivorna (de första cd-skivorna!) – en annan musikal som jag älskade, trots att jag aldrig såg den – var Chess! Det var åratal sedan jag såg en musikal senast, skulle vilja se Mamma Mia men det får väl bli filmen istället…