På Westwood Blvd, mitt emellan Pico och Olympic, ligger en liten butik som heter "The Writer's Store." Jag körde förbi den där butiken nästan varje dag under det första halvåret i vår nya stad, på väg till och från Max och Alicias dagis som på den tiden låg en bilresa bort. Jag tänkte ofta att jag skulle vilja gå in men eftersom det var en butik för "writers" och eftersom jag inte var en, så gjorde jag inte det.
Jag tänkte så trots att jag alltid tyckt om att skriva och trots att jag faktiskt skrivit nästan jämt under de senaste tio åren. Dagbok förstås, ett oändligt antal uppsatser och pm och till sist en avhandling. Men dagböcker är dagböcker och en avhandling är bara ett medel för att uttrycka ett forskningsresultat. Åtminstone får man lätt det intrycket när man går en forskarutbildning: om själva skrivandet, det sätt på vilket vi uttrycker vår forskning i ord, hålls det inte många seminarier eller doktorandkurser. Skrivandet antas sköta sig själv om bara forskningen går rätt till.
Så nej, jag betraktade mig definitivt inte som en writer. För mig var en "writer" synonymt med Författare, med såna som Hemingway eller Joan Didion eller John McPhee, oändligt begåvade människor som skrev vidunderliga romaner och essäer och noveller och som var förutbestämda att bli författare. Det sista var det viktigaste: att skriva har för mig alltid varit något som man antingen a.) kan eller b.) inte kan. Om man kan skriva så skriver man, annars låter man bli och eftersom jag inte kunde skriva annat än sådär så var det inte mer med det och jag gick aldrig in på den där butiken. Jag bara sneglade på den då och då när jag körde förbi.
Men tja, sedan hände något, jag vet inte riktigt vad. Det kanske var bloggandet, all skrivglädje som vällde ut både från min och andras bloggar, som sådde ett litet anspråkslöst frö. Eller så var det min färdiga avhandling och det ofattbara faktum att jag helt plötsligt hade massor av ledig tid till mitt förfogande, tid som jag så gärna ville använda till något som var viktigt för mig.
Hur som helst, en vacker dag så parkerade jag utanför the Writer's Store och gick in. Köpte några böcker. Några dagar senare anmälde mig till en skrivkurs. Och för att göra en lång historia extremt kort just nu, för nu är klockan snart tolv och Alicia vägrar lägga ifrån sig sin bok, så har jag så sakteliga börjat inse att jag faktiskt inte behöver vara Stor Författare för att skriva. Jag kan göra det bara för att jag inte kan låta bli och för att jag vill lära mig mer. För det har jag också börjat inse: att man kan faktiskt kan utveckla sitt skrivande, lära sig att skriva bättre. Så det gör jag nu. Mer om det senare. Nu ska jag få min dotter att släcka lampan.
Vad kul att höra Anne! Nu är det din tur 🙂
Tack för bra inlägg!!!!Sånt här tycker jag om att höra, inspirerande!