Jag körde vilse för ett par veckor sedan. På väg hemåt en kväll svängde jag åt fel håll utan att inse det och när jag väl hade gjort det så befann jag mig på en väg där jag inte kunde vända och i en för mig fullständigt obekant del av min stad. Helt plötsligt körde jag förbi ett oljefält fullt med de där obehagliga maskinerna, oljeriggar eller vad det är, som står och doppar upp och ner på egen hand i ett öde landskap och som ser ut som tagna ur Blade Runner. Alla begrepp om väderstreck försvann, jag hade inte den blekaste aning om åt vilket håll jag körde och jag var omgiven av oljeriggar och becksvart mörker.
Men så, efter en stund i fullständig vilsenhet, såg jag flygplan på inflygning och jag förstod att jag var på väg mot flygplatsen och att jag därför måste befinna mig i Inglewood, där man, har jag lärt mig, inte stannar och frågar efter vägen hur som helst, eller ens stannar för rött ljus om man inte ser ut att höra hemma där.
Och jag satt där och tänkte att jag är ingenting i den här staden, bara en liten ängslig norrlänning i en bil som kört vilse bland åtta miljoner människor. Jag vågade inte stanna vid en bensinmack och fråga efter vägen, jag hade inte kartboken med mig, och jag såg inga uppfarter till motorvägar som kunde lyfta mig ur min vilsenhet och ta mig hem.
Till sist lyckades jag vända och så småningom hittade jag en motorväg och kunde köra hemåt. Och medan jag körde tänkte att jag vet inte vad som är värst: att jag bor i en stad där man ibland faktiskt inte bör stanna och fråga efter vägen när man kört vilse, eller, om det inte är sant, att jag tror på den där bilden av vissa stadsdelar som bebodda av kriminella svarta och hispanics och livsfarliga för vita, ensamåkande kvinnor i medeldyr bil att vistas i efter mörkrets inbrott. Deprimerande var det i vilket fall som helst.
Tack för filmtipset Anita. Och jag ska komma ihåg det där med att fråga efter havet, för som du säger, får man bara ordning på väderstrecken så ordnar det ju sig. Det är otroligt obehagligt att inte ha den blekaste aning om var man är och vart man är på väg.Petra, det var något sådant jag såg framför mig och därför vågade jag inte stanna. Men samtidigt så är det så deprimerande att inte våga göra det. En annan gång när jag körde vilse i ett helt annat område så stannade jag glad i hågen vid en bensinmack och frågade om vägen. Mannen som jobbade där var väldigt trevlig men kunde inte svara på min fråga. Då kom en kund och var lika trevlig och förklarade på avancerad spansk/engelska hur jag skulle köra för att komma rätt. När jag kom hem och berättade det för Jeff så tyckte han inte att jag var riktigt klok som stannat där, för det var tydligen ett sådant område som man inte skulle stanna i. Men det gick ju hur bra som helst. Jag antar att jag bara avskyr att tro det värsta om människor, de allra flesta är ju faktiskt vanliga trevliga Svenssons, oavsett i vilket område de bor.
Oj, vad skraj jag hade varit. Igår var mina gäster och jag i Old San Juan med en annan svenska som bott här i nga år – när vi skulle hämta vår bil i parkeringsgaraget kom det fram en amerikansk man i 45-års åldern, med skrapsår i hela ansiktet.. Han berättade väldigt osammanhängande att han hade gått ner i ett område dit man visst inte skulle gå, och blivit rånad… Vi förstod inte allt eftersom han var väldigt uppriven men han undrade om han kunde få $ 8 för taxi, jag gav honom det och han tackade mig och undrade om jag hade ngn favorit charity så jag sa Save the Children och han lovade att betala in 8 dollar till dem. Vi diskuterade efteråt om han hade lurat oss eller talat sanning, det mesta talade för att det var sanning – och vi vet att i närheten finns La Perla, slummen som man absolut ALDRIG ska gå ner i även om det ser väldigt pittoreskt ut… Usch, jag hoppas att jag själv aldrig hamnat i en sådan situation då man måste tigga för att kunna ta sig hem.Jag vill också ha en GPS…
A vad jag kanner igen mej. Minnen kommer up. Welcome to twilight zone. Bodde i L.A. i 25 ar, och just detta du beskriver var en av anledningarna att jag och min familj flyttade. Trots att dom flesta gatorna i L.A. ar vaster-oster, och syd-nord i raka streck, sa kom jag ofta bort mej. Man fick kora tills man hittade natt upplyst stalle med mycket folk dar man vagade ga ut och fraga. Raddningen var ju att bara man fick reda pa var havet var (vaster) sa visste man ju i alla fall vaderstracken och kunde sakta ta sej i riktningen hemmat. Och man kunde ju ropa fran bilfonstret utan att ga ut var ar Pacific Ocean..? och folk kunde peka. Forsok fa tag pa videon Grand Canyon som trots titeln handlar om L.A. och speglar allt detta pa ett jattebra satt (ingen deppig film och inte mycket vald vad jag kan minnas) med Kevin Kline and Mary McDonnell i huvudrollerna. Den var gjord 1992. Jattebra film.