Vi är på time-share semester. Vi bodde på ett Marriott-hotell vid Disneyland en gång och strax efteråt fick vi ett erbjudande om en billig helg På Marriott Villas i Newport Beach, på villkor att vi deltog i 90 minuters säljsamtal.
"Tja, varför inte", sa min man och slog till. "En långhelg med poolbad för ungarna och vi betalar nästan ingenting. Det är ju bara att säga nej när de vill sälja."
Jag var betydligt mer skeptisk.
"Det här kommer att gå illa", sa jag. "De är proffs, det kommer att sluta med att vi köper någon idiotisk time-share grej som vi varken vill ha eller har råd med."
I morse klockan nio gick säljsamtalet av stapeln. Med ungarna inkvarterade på Kids Club fick vi oss först en inblick i Marriott-imperiet och dess världsherravälde när det gäller time-share – 33 procent av marknaden jämfört med nio procent för närmaste konkurrent vilken det nu var – och sedan fick vi veta massor om Mr Marriott's omsorg om "his owners" som vi kommer att kunna titulera oss om vi köper in oss hos honom. Över huvudtaget var det mycket refererande till "Mr Marriott" och vad han gjorde och tyckte om saker och ting. Man fick uppfattningen att han smiter in på kontoret mest varje dag, tittar till sina anställda (och sina ägare förstås), och snackar litet visioner och målsättningar över en kopp kaffe när han ändå är där.
Hur som helst, tiden gick och allt var lugnt, allt gick bra, och vi var inte det minsta lockade att köpa någonting alls. Men så gick vi över till det finstilta och helt plötsligt började försäljaren prata om vad vi kan göra med alla våra hundratusentals Marriott-poäng som vi skulle kunna börja casha in så fort vi skrivit under. Det var en massa teknikaliteter hit och dit, men kontentan av det hela var att vi skulle kunna köpa en förfärlig massa flygbiljetter till Sverige för pengarna och det skulle bara bli så billigt så det var inte sant.
Och då, mitt i alltihop, och för en liten, liten stund, så började jag tänka att det här kanske inte var så tokigt och jag såg på Jeff att han tänkte precis likadant. Det var som att vi sögs in i Marriott-imperiet mot vår vilja, det gick inte att stå emot för allting lät alldeles fantastiskt. Och för ett litet ögonblick trodde vi att Mr Marriott nog hade skapat sitt time-share system av sitt hjärtas godhet, för att han ville ge mänskligheten en möjlighet att semestra billigt och på flådiga hotell, för det här lät ju för bra för att vara sant.
Detta märkliga tillstånd varade som sagt bara en liten stund, sedan började prat om avgifter och ränta och homowners fees och allt sånt att tränga in i våra hjärnor. Då ruskade vi på oss litet yrvaket, sa "tack så mycket men nej tack", hämtade våra barn från Kids Cluben och traskade iväg till poolen.
Och jag vet inte, kanske har Mr Marriott verkligen kommit på ett sätt att göra både honom och hans ägare rika, och kanske vi har gått miste om ett sätt att skaffa oss billiga flygbiljetter för resten av livet. Men det känns i alla fall skönt att åka härifrån i morgon utan att ha handlat någonting alls, förutom en middag på California Pizza Kitchen. Som vi betalade med en värdecheck som vi fick av Mr Marriott. Han är kanske en riktig snälling ändå.
Nej, jag fnissade litet när försäljaren sa Mr Marriott första gången. Det lät lika konstigt som om det hade funnits en Mr Åhlens eller en Mr Ikea. Eller ja, Mr Ikea finns ju faktiskt på riktigt.
Scary!! Nej, det ar nog som de sager, det finns inga gratis luncher… och du, jag visste inte ens att det fanns en Mr Marriott, ha ha!