"Hello, my name is Pekka and I am a rocket scientist."
Så säger han ju inte förstås, vår genomtrevlige, lågmälde, kolugne och finländske granne. Han skulle kunna göra det om han ville, men han pratar aldrig om sitt jobb. Istället fixar han mellanmål åt alla ungarna, fyller på den lilla plastpoolen med vatten, och blåser upp ballonger. Han berättar historier från Finland. Vi suckar över huspriserna och går igenom områden vi skulle kunna tänka oss att bo i. Vi skvallrar om ungarnas lärare, och vi pratar om allt sånt som nordbor i förskingringen har en tendens att prata om. Jag pratar om mitt jobbsökande ibland när han frågar om det.
Jag frågade honom häromdagen om han titulerade sig rocket scientist och hur folk reagerade i så fall.
"Haha, sometimes they think it's a joke", sa han med sin engelska mumindialekt. "But my son like to tell his friends."
Det tror jag det, coolare än så kan väl inte en farsa bli. Inte en granne heller för den delen.
Engelska mumindialekt! Ljuvligt.När jag bodde i Göteborg för 20 år sedan jobbade Birgitta Ulfson där och en gång när jag stod och pratade med någon i teatervärlden kom hon förbi och tog MIG på armen och sa Hej på er mina barn! och den jag pratade med sa KÄNNER DU HENNE? men det gjorde jag ju inte. Men åååå i alla fall.