När jag gick en skrivkurs för några månader sedan, så läste en ung, hip, sit-com författare upp en text som handlade om hennes avsky för julkort med barnmotiv. Hon avskydde inte direkt barnen i sig, däremot tyckte hon att själva fenomenet – föräldrar som tog bilder på sina små änglar och sedan skickade ut dem för allmän beskådan – var idiotisk och att föräldarnas enda avsikt med korten var att skryta med sina välansade barn och sin framgångsrika familjebildning i största allmänhet. Ungefär så.
Som motgrepp hade hon bestämt sig för att skicka ut julkort med penismotiv istället, ett litet collage över hennes erövringar under det gångna året helt enkelt. Inte en dum idé alls, mamma och pappa kan ju få ett julgransmotiv som vanligt.
Hur som helst, jag minns att jag tänkte "Huh?" för mig själv när jag satt och lyssnade på henne. Och så började jag rannsaka mig själv: "Är jag verkligen sån? Skickar jag ut mina julkort med familjemotiv (jag skickar alltid familjemotiv!) på för att skryta om mina vackra barn? Och framför allt, är det så mottagarna tänker när de sprättar upp vår lilla julhälsning?"
Nu börjar det närma sig jul och eftersom jag har som ambition att få iväg julkorten så att de för första gången sedan vi flyttade till L.A. ska komma fram före jul, så har jag börjat fundera på när och var och hur jag ska fota oss så att vi hinner få allt färdigt i tid.
Och då kommer jag ihåg den där texten och så måste jag rannsaka mig själv igen.
Och jag tror att jag har kommit fram till att jag skickar mina familjebildsjulkort för att det är så många som vi skulle vilja träffa till jul som vi inte kommer att träffa, och då kan det väl vara roligt att vi åtminstone kommer en liten sväng via postverket. Så får vi sitta där på någon spismantel och någon tittar på oss ibland, säger "jaja, undrar om det blir någon jul för dem där borta i Los Angeles" och så saknar de oss litet grann. Det känns bra, tycker jag.
Fast man vet ju aldrig om mottagaren tänker på samma sätt. Vi kanske hamnar längst bak i julkortshögen, bakom både penis – och julgransmotiven. Jag får nog ta och kolla upp det här.
(Ok ok, jag tycker att mina ungar är finast i världen (gör inte alla föräldrar det?). Men jag lovar, jag hyser inga skrytiga baktankar med mina julkortsutskick, jag skulle skicka iväg dem även om vi vore fula som stryk alla fem. Kanske delvis dolda bakom en maffig amerikansk julgran, men i alla fall.)
Anne, du behöver inga djur eller ungar, du kan väl hitta på något spännande tema med dig och maken på bild 🙂
Jag har ju inga barn eller hundar eller katter, men blev inspirerad av det där med tema.Ska nog göra egna julkort med nåt tema. Bra idé.
Bra idé´med tema, jag kanske ska försöka mig på det. Fast jag har oftast fullt sjå med att få alla ungarna att vilja bli fotade på samma gång, att få dem att sitta still och att åtminstone någorlunda titta in i kameran. Så att folk dessutom lyckas klä sina barn i matchande julrött och annat gör mig mäkta imponerad.
Gillar kort på barn och familj som julkort, dels hur vänner väljer att visa upp sig och så är det kul att se hur barnen växer. Men alla personliga kort är kul, behöve rinte vara just foton.Jag försöker välja lite annorlunda kort på barnen, och i år har jag ett peace-budskap på kortet, vi blir nog klassade som hippies bland makens bankvänner…
Lotta, vi kanske får ta och dra oss ner till stranden och fixa till några vackra vyer med sand och sol och allt det där. Jag skulle gärna så ett litet frö i mina syskonbarn så att de blir sugna på att flytta hit.Och Eva, ha, jag har väntat på att just du skulle kommentera. Jag tänkte att om du tycker om familjebilder så vet jag att det verkligen är ok. Du ska få det finaste kortet för dig saknar jag jättemycket!
Försöker du skrämma livet av din vän? Jag skulle bli väldigt ledsen om du lät bli att skicka julkorten! Varje år blir jag lika glad när kortet dimper ner i brevlådan och ni brukar sitta i vår bokhylla bland tomtar och annat julpyssel och vaka över oss, mycket uppskattat. I två dagars tid har snön rasat från himlen så vi har nog fått en halv meter snö på kort tid. Ute är det underbart vitt och jag fick genast lite julkänsla. Så ta fram kameran och skicka korten, det är dags! Kram
Alltså, en av min mammas väninnor bodde i Västindien när jag var liten. Deras julkort visade familjen avslappad på segelbåt med det blåa havet i bakgrunden. Jag minns att jag frågade min mamma om inte vi kunde flytta också, och jag minns att hon sa nej. Och jag tror ett litet frö sattes där. Jag gillade inte det där nejet, att jag inte skulle kunna flytta dit där det var sol och varmt mitt i vintern.Så skicka korten! Särskilt till dem som har barn! Mycket sol! Palmer!
Det låter ju bra det där, då kan jag i alla fall skicka mina familjejulkort till er och veta att ni kommer att uppskatta dem 🙂
Innan vi flyttade till USA tyckte jag dessa julkort med barn och familjemotiv på vara fåniga och urtråkiga att få. Sorry om jag får på pälsen nu och tycker som personen du nämner i ditt inlägg. Kag tänkte nåt i stil med att ska de skryta om sina barn (eller hundar, sådana julkort är också vanliga). Jag muttrade nog nåt lite halvgiftigt när dessa julkort kom på barn som jag såg mer eller mindre dagligen.Men man kan ju ändra sig! Numera tycker jag personliga julkort på barn och familj (och hundar) är det roligaste och absolut bästa man kan få och det är de julkorten som verkligen uppskattas. Jag vill inte ha tråkiga julgranar som alla ser likadan ut eller andra opersonliga julkort.För nu när jag får de här personliga julkorten (som kom första gången i fjol då eftersom det var första julen här – jag hoppas få liknande u år) är det så otroligt roligt och jag blir alldeles varm i hjärtat att få uppdaterade bilder på hur goda vänners barn ser ut och hur skrämmande fort de växer och förändras sen jag såg dem senast.Det är de julkorten jag sätter upp, de andra hamnar i lådan.Så lova du skickar barnjulkort till Sverige i alla fall, det kommer uppskattas nåt enormt.
Hmmm, ja det skadar ju inte att faktiskt ibland tänka på varför man gör olika saker…det går ju liksom av bara farten oftast.Men jag tycker som tbfkaem att det är ju ett kul sätt att hålla sig uppdaterad om hur barnen växer, speciellt för dem som inte ser barnen så ofta.Började däremot med elektroniska julkort förra året, när jag kände att jag skulle försöka tänka lite mer på det där med att spara energi åt vår lilla värld. Visst, kan tyckas som en petitess (med tanke på all annan energi jag förbrukar), men ändå…
När jag var gravid funderade jag på att ta ultraljudsbilden, måla dit en röd tomteluva, och skriva god jul. Det enda som hindrade mig var rädslan för att det skulle hända något med barnet, typ att man utmanade ödet.Nu tycker jag det är ganska praktiskt med bilder på barn. Man tänker åh fan, har de fått ett barn till eller Åh fan, är deras barn så stora. Vad tiden går
Åh nej, jag fick ett sånt julbrev en gång som hade gått ut som massutskick till alla deras vänner. Vi retade brevutskickaren och tyckte att hon (en kär gammal vän till jeff) och hennes nye pojkvän blivit litet mossiga. Men smaken är ju som baken…Och apropå smak, jag hör att du har bytt musik på din blogg. Peter Gabriel…mmmm…
När mina vänner skickar bilder på sina barn blir jag glad. Däremot tror jag inte att jag någonsin fått ett sånt där summera hela året-julbrev som jag gillat. Där går gränsen. Kanske är det bara en hopplös genre.