Min volunteer-tutoring går riktigt bra och det är hur roligt som helst. Min elev och jag har träffats tre gånger och hon är defintivt ingen nybörjare, men hon har nyss kommit till USA från Syd-Korea och är litet osäker på både det ena och det andra.
Hittills har vi forsat igenom kapitlen i studieboken, allting är jätteenkelt för henne och vi håller på att försöka hitta hennes "nivå", där hon kan börja känna att hon verkligen lär sig nya saker.
Det var bara det här med grammatiken – för min del alltså. Hittills har jag lyckats krångla mig ur det: När det står i min lärarbok att jag ska förklara "the silent e-rule" för min student så gör inte jag det, istället ber jag henne göra det. Och det kan hon ju hur enkelt som helst och jag nickar och säger "yes, yes, that's right." Som om jag hade en aning. Alltså, jag kan den ju i praktiken, jag vet bara inte hur den lyder i teorin. Men när min student talar om den för mig så lär jag mig den. Mycket praktiskt.
Men på senaste lektionen var det ett par saker som hon inte riktigt förstod och jag inser att det börjar definitivt bli dags för mig att skaffa en grammatikbok.
Jag kommer att lära mig massor av det här har jag en känsla av.
Ja fast jag sitter ju med hjärtat i halsgropen för tänk om hon inte kan den där jäkla regeln, det är som att gå balansgång på mycket slak lina. Imorgon ska jag bestämt gå och köpa mig en grammatikbok.
Jag kör samma teknik. Eller liknande: När de frågar något börjar jag alltid med var tror du?. Men ibland får man göra det med ironi för de kan bli irriterade och frustrerade!!! Hahahha. Åtminstone en gång har studenten som just frågat något kommit på sig halvvägs genom sin egen fråga, och helt enkelt bytt spår och börjat svara sig själv istället. Jättepraktiskt.