Det sägs att det ska vara bra att ta en paus ibland, om man inte riktigt vet vad man vill göra av sitt liv. En mamma till en av Alicias klasskompisar i Kindergarten gjorde det; hon sa upp sig från sitt jobb som hon haft i ganska många år med motiveringen att hon var less på det, hon ville ha en förändring och hon ville ha tid att fundera över vad hon ville göra i framtiden. Så hon tog en paus.
Nu går inte våra barn i samma klass längre och jag har inte kommit mig för att fråga henne om hon har kommit fram till något under sin paus, om hon vet vad hon vill göra nu och i så fall hur hon bar sig åt.
Jag önskar att jag hade frågat henne, för det vet jag att det fungerar inte för mig! Nu har jag varit ledig sedan i januari – det är alltså tio månader – och tro mig, under dessa tio månader har jag haft massor av tid över till att fundera över vad jag vill göra av mitt liv nu när kapitlet avhandling äntligen är avslutat. Och vad har jag kommit fram till? Ingenting! Åtminstone inget beständigt, inget som inte ändrar sig från en dag till en annan. Inget som inte växlar med vädret eller med vad jag åt till frukost eller med vad jag nyss läste i tidningen. Typ.
Jag trodde att det var något som liksom skulle växa fram med tiden nästan av sig själv när lugnet infann sig i mitt liv, och att det skulle vara något som jag skulle känna mig säker på. Jag trodde att jag skulle vakna en morgon och veta att jag vill undervisa. Eller att jag vill forska och ingenting annat. Eller att jag vill driva en bokhandel, eller vad som helst. Och så skulle jag inte fundera mer på det, bara försöka förverkliga det. Easy peasy med andra ord.
Men nej, det fungerar tydligen inte så, inte för mig i alla fall. Jag skulle behöva någon slags mall tror jag – svara på ett antal frågor och sedan skulle saken vara klar. Finns det sådana månntro? Jag betalar bra.
JaCal, jag tror att det är där jag befinner mig just nu, det är mycket fladdrande och litet verkstad. Jag tror jag skulle trivas bättre med att fundera på alla spännande saker man kan göra om jag hade ett jobb att liksom hålla fast mig i.
Ibland kanske det var enklare förr… när man hade yrken? Jag, som ändå har jobb, som jag trivs med, fantiserar ändå om små nätta karriärsbyten, nya utbildningar, saker man skulle kunna göra dagligen… Vissa dagar är jag glad att jag har mitt jobb… annars skulle jag nog fladdra runt bland alla idéer och inget skulle bli av. Det finns ju så mycket roligt man kan göra… Kan avundas de som har ett kall…
Petra, visst är det spännande också, att inte ha en aning om vad man kommer att göra i framtiden. Och så är det väl att helt plötsligt så har man bara halkat in på ett jobb som man inte ens hade tänkt sig. Hoppas att du kommer att trivas jättebra i Puerto Rico!
Efter tre veckor som arbetslös och snart en desperat hemmafru, när jag väl har kommit iväg till PR så känner jag också att jag inte vet vad jag vill bli när jag blir stor… dvs efter mitt år i Karibien… Jag har jobbat på Kommissionen i 5,5 år med grejer som inte alls har med min utbildning att göra (jag jobbade med ekonomi och revision, jag pluggade statsvetenskap och mänskliga rättigheter) och hoppas att jag i nästa jobb kan få göra ngt mer inom mina områden, samtidigt kan jag inte klaga – jag har verkligen lärt mig jättemycket och jobbat i en intressant miljö. Men, jag har ingen aning om vad det kommer att bli i framtiden – det känns lite pirrigt och nervöst. Jag tror att Lotta K har rätt att det behöver inte vara ETT område som är det rätta, och jag tror att många halkar in på ett jobb på ett bananskal, typ där man får napp när man söker jobb inom olika områden! Förhoppningsvis får du napp snart!
Fia, det är litet skönt att höra att även de mest väletablerade advokater funderar på vad de ska göra härnäst!Lotta, du är ju inte förnumstig, bara smart som gör en massa saker du gillar. Det gör nog gärna jag också, men samtidigt är det vissa saker som jag verkligen vill och måste klara ut för mig själv, men som jag inte kan. Men det kanske ger sig så småningom. För övrigt så var det ett tänkvärt citat, få se om det kan bringa litet klarhet i mina ovissa framtidsplaner…
Ursäkta nu för det här kommer nog att låta förnumstigt… Men: jag försöker att göra olika saker jag gillar och inte leta efter en enda sak. Det är mitt sätt att komma runt den där känslan. Jag tror vi är uppfostrade att tro att det finns EN sak som passar oss, ett jobb. men att det nog är fel. Skolan jag undervisar vid drivs av jesuiter. När de, i katolsk anda, talar om vocation (ung. kall på svenska) säger de where your greatest talent meets the world’s greatest need. Alltså det handlar inte bara om att få utlopp för sina talanger, världen måste ha ett behov av dina tjänster också. En god vän till mig som undervisar i theatre hade en aha-upplevelse när han hörde det för första gången. Han är en fantastisk lärare och skådis men känner starkt att världen har större behov av honom som lärare än som en av tusentals skådisar som slåss om samma jobb…
Ja detta med att veta vad man vill bli när man är stor är en ständig källa till frågor i mitt liv också. Jodå, jag veeet att jag jobbar och så…men jag vet inte vad jag kommer att bli innan det hela är klart. Och det är ok.Det finns aptitude tests som ges utav en del bemanningsföretag och i en del delstater så ges de helt gratis utav Department of Labor. Annars kan man köpa böcker där dessa tester finns och besvara en hel uppsjö med frågor och få ett svar på vad man är lämlig att göra.Jag gjorde en för en massa år sedan, som 15-åring på high school och på den tiden ville jag bli läkare så jag visste med en tonårings självsäkerhet att den där testen var ju helt kass. Den sa ju att jag var mest lämplig att bli jurist – och det tyckte jag lät skittrist!