Jag borde förstås börja läsa på litet grann, kolla vad de sysslar med därborta på Department of Regional Planning så jag har någonting att prata om på torsdag. Och jag borde börja fundera på hur jag ska beskriva mig själv med tre ord och vad mina styrkor och svagheter är och tydligen också vilket slags djur jag tycker att jag liknar mest (en kompis till mig sa en gång att jag är en mänsklig variant av en Golden Retriever och det kan man ju fråga sig om det var menat som en komplimang eller inte).
Men istället för att göra allt det där så funderar jag mest över vilken märklig tillvaro det är att vara "jobbsökande." Livet kan liksom ta vilken riktning som helst beroende på vilka jobb jag söker och vilket jobb jag får till sist. Och vilka stora beslut att fatta; ska jag söka deltidsjobbet som inte är så där förfärligt spännande men som skulle ge mig mer tid till att skriva. Eller ska jag söka heltidsjobbet inne i stan där all tid utanför jobbet kommer att gå till att pendla och krama mina barn, vilket i sin tur innebär att inte en rad, eller i alla fall inte särskilt många rader, kommer att skrivas och tanken på det gör mig alldeles ledsen.
Så jag söker alltihop och lämnar avgörandet i händerna på personalcheferna. Om heltidsjobbet inne i stan gillar mig, då hamnar jag där. Om deltidsjobbet runt hörnet vill ha mig, ja då hamnar jag där istället. Så vansinnigt stora beslut som påverkar hela mitt liv och min familjs också och avgörandet ligger inte i mina händer. Man kan bli galen för mindre.
Tack för uppmuntringen Lotta, just precis så som den katten känner jag mig idag.
Aa det kommer att sluta sa bra sa bra!(Det blaser pa Jag sa min pappa en gang nar han forsokte gora sig till tolk for min [vanligtvis inomhus-] katts kanslor nar hon motte den bohuslanska varvinden for forsta gangen.)