Min son fyra-åringen har börjat kommunicera via bilder med mig. Den här bilden ritade han och överlämnade sedan med trumpen min när jag inte lät honom spela dataspel, eftersom vi alldeles strax skulle äta.
Den är alldeles fantastisk och hemsk den där teckningen tycker jag, det fullkomligt sprutar ilska och frustration över vuxenvärlden – framför allt hans hemska monstermorsa med huggtänder – som sväljer honom levande med alla sina regler och alla sina nej. (Och ja, man kan lätt tro av den där bilden att jag vrålar mina nej till mina barn, men jag lovar, det gör jag faktiskt inte. Nästan aldrig. )
Som tur var så fick jag en annan bild litet senare…
Anne, det är såna teckningar som gör att man skaffar barn :-). Och Monika, nej det gör väl inte det förstås, men jag tror ju det ändå och då känner jag mig som jordens värsta morsa som inte är en av dem…
Wow, vad duktig han är på att illustrera sina känslor, imponerande! Det går verkligen från arg-arg-ilska till kärlekharmoni.En förälder som aldrig vrålar till sina barn – finns det?
Det var känslor inmålade i de konstverken. Kärleksteckningen du fick lite senare bara lyser av kärlek, måste kännas rätt mysigt vara morsa när ens unge kommer med en så härlig teckning 🙂