Jag berättade förut om min hästlängtan, om hur jag aldrig fick den där hästen som många av mina vänner fick när jag var yngre och om hur jag fick nöja mig med en hundbur och en gammal manskapssadel istället. Jag var alltid omgiven av hästar, kompisarnas hästar förstås och ridskolans hästar som gick på våra ängar och betade på somrarna och ibland hade de ridläger där också. Någon gång fick jag rida, men mest av allt så gick jag bara omkring och längtade. Jag var med i Ponnyklubben och jag läste Britta och Silver. Jag hade en liten ömklig samling borstar och hästskor i ett skåp i lagårn. Jag knöt ett snöre runt ändarna på cykelstyret och hade det som tyglar.
En gång följde jag med E och A-H när de åkte iväg på hopptävling, vi åkte till Boden och sov på regementet där, och jag var så oerhört avundsjuk. Jag hade gjort nästan vad som helst för att få vara med på riktigt, att få vara en "hästmänniska." De kallade så och för mig var det alldeles särskilt släkte som levde i en värld som jag inte hade tillräde till, bara fick besöka på nåder någon gång ibland.
När jag var 20 år och au-pair i Chicago började jag rida på ridskola för första gången. Då gick jag och köpte mitt livs första ridbyxor och hjälm och att kliva in i hästaffären och veta att jag hade ett ärende dit var en sådan stillsam, oförglömlig lycka, det var att ta ett första försiktigt kliv in i den där världen som jag aldrig fått vara med i. Sedan red jag ett par par år när jag kom tillbaka till min lilla stad och sedan i Uppsala när jag flyttat dit ända tills jag blev gravid för första gången.
Under alla de år som jag bara gick omkring och längtade drömde jag ofta om hästar. Framför allt drömde jag att jag var på väg att rida, men att något hände så att det inte blev av. Det kunde vara helt knäppa saker, hästen kunde förvandlas till ett staket eller en hund, eller smälta när jag satt upp. Ofta vaknade jag precis när jag skulle rida iväg. De där drömmarna förändrades totalt när jag väl började rida. Helt plötsligt galopperade jag över ängarna som jag aldrig gjort förr och aldrig någonsin förvandlades hästen till en hund.
I morse när sju-åringen och jag promenerade till skolan så frågade jag om jag kunde få en ridlektion av henne.
"Ja mamma ja, jag vill se när du rider!" sa hon glatt. Hon lade inte till "men sedan får du faktiskt se till att skaffa dig ett jobb och börja tjäna pengar och betala dina egna lektioner" och det tycker jag var snällt av henne.
Så nu gör jag det, nu knycker jag en lektion av henne. Jag har ju till och med en jurist som backar upp mig, så alldeles illa kan det ju inte vara. Och i natt tror jag minsann jag ska ge mig ut och galoppera litet grann.
Ha, ha gillar din beskrivning pa dina drommar!:)Jag gjorde likadant med min cykel, det var som min hast. Jag tvattade den , rad latt da jag cyklade , ja jag skotte den som en hel hast.:)Snallt av din dotter att bjuda dig pa en ridlektion. Skulle du fa tidover nagon gang…sa skulle vi kunna aka pa en ridtrip nagonstans nagra dagar.Njut nu av din ridlektion , du har vantat lange nog.:) Drom nu harliga riddrommar!
Juristen tycker att du fattat ett utmärkt beslut, fast du knycker ju inte. Då du frågat om lov så faller ju rekvisitet olovandes så de så. Beställ nu en tid ASAP och sedan Njuuuut!Kram!